Etikett: Michael K. Williams

Publicerat

LIFE DURING WARTIME

Todd Solondz Life during wartime är en film som legat på min ska-se-lista i flera år. När filmårslistan för 2009 skulle skrivas ihop slog det mig – ingen lista utan Todd! Jag var helt enkelt tvungen att se den innan någonting av värde skulle sammanfattas. Imorgon kommer 2009-listan upp här på bloggen och om denna film finns med eller inte får du se då. He he.

1998 skrev och regisserade Solondz filmen som jag inte kan benämna som någonting mindre än ett mästerverk: Happiness. Sen dess har jag haft min radar inställd på denna ångestens Kung Midas och försökt se hans alster med ohajpade ögon. Det gick okej med Dark horse, det gick riktigt bra med Storytelling och inte alls med Palindromes. Life during wartime har på nåt sätt känts som ”sista chansen” att få återuppleva Happiness igen och med facit i hand – HÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ, wohooooy, det var nära, riktigt nära!

Första scenen sätter tonen, den klockrena, den obehagliga, den som gör att jag vill vrida mig ut ur huden och tvätta den i 90 grader i klorin. Jag fattar inte riktigt hur han gör men han lyckas skrapa på ytan på ”normala” människor och få fram det där man misstänker (och vet) rör sig i större eller mindre doser innanför allas pannben: mörker, ångest, obearbetade trauman och minnen, sexuella mer eller mindre accepterade fantasier, dåligt självförtroende, skev självbild och diverse rädslor.

Alla vuxna är knepiga (och kanske lite äckliga), alla barn är knepiga (och kanske lite äckliga) och man vet aldrig åt vilket håll historien drar. I Happiness var pedofili/incest en stor del av grundhandlingen och i Life during wartime är det någonting liknande. Det sexuella visas sällan (eller aldrig) som någonting fint och naturligt i Todd Solondz filmer. Jag undrar vad han själv varit med om som barn.

Life during wartime är som en åka till en liten stad man inte visste att man ville besöka men på väg hem är man lite visare, känner att resan var mödan värd och man är samtidigt ofantligt glad att komma hem igen.

 

Publicerat

12 YEARS A SLAVE

Väldigt många familjer i det här landet har som tradition att gå på bio i julhelgen och då gärna se någon av dom mer-eller-mindre tjommiga familjefilmerna som alltid har premiär på juldagen. En av fördelarna med att ha barn som inte är minimala längre är att det går att skapa sig egna och lite annorlunda julfilmstraditioner och att man därmed kan undvika både Sune och den riktiga biografhysterin på jul-och annandagen.

Det började förra året med att jag tog med barnen på en film som jag trodde dom kunde lära sig något av och som dom aldrig själva hade valt och i år ville både dom och jag göra samma sak. Förra året blev det Berättelsen om Pi, i år valde jag 12 years a slave och båda åren har vi valt att gå på bio precis dagarna före jul.

I en nästintill fullsatt men liten salong satte vi oss ner för att insupa två timmar och femton minuter slavdrama, en film baserad på en sann historia nämligen memoaren Twelve years a slave skriven 1853 av huvudpersonen Solomon Northup själv.

Jag har läst en del om den här filmen och nästan allt jag läst har varit otroliga hyllningar (läs Jimmys recension till exempel). Själv har jag förhållit mig tämligen sval inför filmen, den lockar som en film jag ”bör” se men varken recensionerna eller trailern ger mig nog kött på benen att egentligen förstå varför. Att Steve McQueen anses vara en mästerlig regissör kan jag köpa och att han har en förkärlek för Michael Fassbender är inte så konstigt, det har väl vi alla? Fassbender gjorde huvudrollerna i McQueens båda tidigare långfilmer Hunger och Shame och självklart har han en av de största rollerna även i denna film, här som den föga charmerande slavägaren Edwin Epps.

Benedict Cumberbatch, Paul Giamatti och snubben som inte sett en shampoflaska sen 1984, Paul Dano, har mindre men ack så viktiga roller precis som en av filmens producenter, Brad Pitt.

När Brad Pitt varit med nån minut i filmen slog det mig hur genomtråkigt korrekt jag tyckte det var att han hade just den rollen och vad spännande det hade kunnat bli om han istället bytt plats med Fassbender. Hade dom bytt hade det sprakat av elektricitet i luften, jag tror att allt det omänskligt otäcka hade känts ännu så mycket värre då.

Annars är detta såklart Chiwetel Ejiofors film. Det finns ingenting att anmärka på gällande hans porträtt av Solomon Northup, ingenting alls. Han är duktig, det är en jävlig roll han spelar, krävande och tuff på alla sätt. Ändå sitter jag i biosalongen och undrar varför jag inte bryr mig mer. Hur kan jag sitta där och liksom ”jaha, så kan det gå, det var ju….tråkigt”?

Jag sneglar på barnen för att se hur dom reagerar och den ene reagerar betydligt mer än den andra som knappt kan hålla sig vaken (men gubben bredvid hjälper till genom att dra såna jävla sista-suckar-suckar att hela salongen blir utan syre när han testar lungkapaciteten). Men varför når filmen inte fram? Varför sitter jag inte och gråter till eftertexterna? Varför blir jag inte alldeles utom mig av tortyrscenerna? Kanske för att jag läst om dom och tror mig veta hur hemska dom kommer bli men jag ser ”piskporren” och hjärnan tänker att det är förjävligt men hjärtat håller sig lugnt.

12 years a slave är en välgjord film, ett hantverk ända ut i fingerspetsarna. Antagligen kommer vi få se Chiwetel Ejiofor bli Oscarsnominerad, kanske även Michael Fassbender (även om jag tyckte han förtjänade det mer för Shame) och Steve McQueen själv. Snart vet vi. Jag vet också att ur utbildningssynpunkt var det en utomordentligt bra film att ta med barnen på. Diskussioner om människosyn och människors lika värde är som en nattlig eld som aldrig får slockna.

Mitt betyg:

.

Dotterns betyg:

.

Sonens betyg:

Publicerat

GONE BABY GONE

Gone Baby Gone har ända sedan den kom varit en film jag hållit mellan tummen och pekfingret på armlängds avstånd med en klädnypa över näsryggen. Lite som en välfylld blöja. Jag har på ett ganska osunt sätt avskytt den som pesten. Ben Affleck regisserar och hans bror Casey spelar huvudrollen och allting med filmen fullkomligt osar tarmrensningsprodukt.

Men så såg jag The Town och blev fullständigt knockad. Så såg jag Argo och blev inte lika begeistrad – men nästan. Hur som helst så gav dessa två filmer i regi av Ben Affleck mersmak nog för att jag skulle både våga och vilja sätta tänder och ögon i Gone Baby Gone. Så så fick det bli.

Filmen utspelar sig i dom inte helt trevliga områdena i Boston. Det är smutsigt, segregerat och eländigt och en fyraårig flicka försvinner från sin familj, en familj bestående av en drogmissbrukande mamma som det är svårt att tycka om. Medierna går bananas och skriver spaltmeter om försvinnandet men det hjälper inte, flickan kommer inte tillrätta. Flickans moster får liksom nog och anlitar privatdetektiven Patrick Kenzie (Casey Affleck) som hon hoppas ska kunna se på fallet med nya ögon. Och det gör han. Nya och fräscha ögon som gör att han ser utanför lådan och hittar ledtrådar som gör att filmen svajar både hit och dit, lite som en optimistjolle på Atlanten.

Filmen svajar i handling men inte alls i utförande, den är schysst filmad och har ett bra tempo från start till mål. Min fördom att Casey Affleck skulle dra ner filmen i dyn besannades till viss del, jag tycker fortfarande att han är ett mycket svagt kort i en rollista vilken-som-helst och han klarar definitivt inte av att bära en huvudroll på sina axlar. Kanske även han skulle prova på att regissera istället?

Övriga skådespelare – Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Ed Harris (med flera) – hjälper filmen att bli helt okej, kanske även med ett plus i kanten men någon The Town är den inte. Inte för mig. Däremot skulle jag gärna se om den om nåt år eller två. Kanske växer den vid en omtitt? Nånting säger mig att det kan bli så.