Etikett: Michael Keaton

Publicerat

THE FOUNDER

Jag har vissa svårigheter med filmer där huvudpersonen är ett arsel, det är sen gammalt. The Founder är således en film som nailar shit-face-o-metern till max för Ray Kroc (Michael Keaton) är allt annat än en snällis.

Han är ett nedkok av allsköns personligheter som kan behövas för att bli En Stor Businessman och en sådan bulkongtärning har kanske miljoner på banken men han går över lik för att komma dit. Ocharmigt som ett helvete men också symtomatiskt att Hollywood väljer att göra en film om honom istället för att fokusera på förlorarna, bröderna McDonald vars affärsidé Kroc stal rätt av och gjorde till sin. Och vad det blev av McDonalds det vet vi alla, det är en framgångssaga av Guds nåde.

Det filmen vinner på är att 50-talskänslan är himla go och trivsam att befinna sig i, att den är välgjord in i minsta detalj och att historien faktiskt är jäkligt intressant. Sevärd alltså. Ett filmtips för höstkvällen!


Nu kan du se The Founder på C More. Perfekt va? Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

”Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

SPOTLIGHT

Alltså, det här med katolska präster och deras förkärlek för småpojkar är verkligen ett kapitel för sig. Och nu har detta kapitel fått en alldeles egen hollywoodfilm. Filmen Spotlight handlar nämligen om den sanna historien om dom grävande journalisterna på The Boston Globe som avslöjar prästers sexuella övergrepp på barn som katolska kyrkan mörkat i många många år.

En film som nominerats till hela sex Oscars har jag givetvis rätt höga förväntningar på och ”murvelfilmer” som genre gillar jag i princip alltid. Spotlight gör mig verkligen inte besviken på en fläck, däremot gäckar den mig på ett plan. Är detta en film som är FÖR perfekt? Det finns ingenting att klaga på, verkligen nada, men är det DET som gör att filmen rinner av mig som hett vatten på teflon?

Mark Ruffalo är superstabil som den nyseparerade journalisten Mike Rezendes och det känns som ett fräscht grepp att hans förhållande och ex-fru aldrig sätts i fokus. Kollegan Sacha Pfeiffer spelas av Rachel McAdams och hon är också bra, nedtonad och i det närmaste könlös – i positiv bemärkelse! I huuuuur många filmer som helst så hade Sacha per automatik varit nån sunkgubbig chefs mer-eller-mindre-envägs-kärleksintresse eller så hade det flirtats mellan kollegor eller så hade hon beskrivits inte enbart som yrkesarbetare utan även som en ”god hustru” om hon skött man och barn samtidigt alternativt ”misslyckad kvinna” om hon var singel, drack whisky och sket i disken (nä….inte sket, fel ord. Sudda sudda….struntade i disken menade jag). Här är hon ”bara” journalisten Sacha – vilket INTE är så bara.

Det är Mark Ruffalo och Rachel McAdams som knipit filmens skådespelar-oscarsnomineringar och det förvånar mig lite. Liev Scheiber som tidningens nya chefredaktör Marty Baron gör nämligen sin lilla roll riktigt bra precis som Stanley Tucci gestaltar Mitchell Garabedian med den äran. Michael Keaton är kanske filmens svagaste kort i mina ögon. Ett par högt uppdragna beiga byxor hjälper liksom ingen vart.

Jag har aningens problem med tidsbestämningen av filmen. Den verkar utspela sig i början av 2000-talet men det är mycket 80-talskänsla i filmen och kanske ännu mer 70-tal vad gäller kläderna. Eller så har dessa journalister inte begåvats med nån högre intressedos vad gäller mode och trender, så kan det ju också vara.

Regissören Tom McCarthys namn kändes bekant på nåt vis men jag kunde inte placera det. Vilket FAIL. Jag får fan skämmas nu! Han har ju regisserat The Station Agent, Win Win och The Cobbler och dessutom skådespelat i hela 39 produktioner enligt IMDb. Han bör ett jättebra jobb med Spotlight och – som sagt – det finns ingenting att gnälla på, den är verkligen sevärd och lätt att tycka om. Kruxet är bara – för mig – att den inte fastnar. Nu återstår det att se om Oscarsjuryn känner likadant.

Jag såg Spotlight på Stockholm Filmdagar tillsammans med några av mina filmspanarvänner. Här är länkar till deras recensioner:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

 

I avsnitt 23 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna film – och jag fick en chock kan jag säga!

Publicerat

MINIONER

Vill man se Minioner på originalspråk i 2D på bio så får man leta med både förstoringsglas, GPS och slagruta. Men trots idogt letande och en ziljon visningar om dagen i den här stan så går jag bet, jag hittar ingen föreställning som passar. Valet får helt enkelt stå mellan skön 2D och svenska röster eller bortkastad 3D och Sandra Bullock.

Dom gula små minionerna blev kända i filmerna Dumma mej och Dumma mej 2 där dom jobbar åt den elaka Gru (Steve Carrell). I den här filmen får vi en bakgrundshistoria till minionernas förkärlek för skurkar, en historia som faktiskt går ända tillbaka till dinosaurernas tid. Så länge har dom alltså funnits och verkat, dom små sötnosarna.

För söta är dom, söta som en blandning av socker, sirap och alla kattbilder på Facebook sammantaget. Jag har så himla svårt att förhålla mig objektiv till filmen för jag är på riktigt helt KÄR i både Kevin, Stuart och Bob. Jag skulle vilja vara en minion! Å det där hittipåspråket dom pratar, nån heliumvariant av italienska med inslag av engelska ord här och där – klockrent! Det gör minionerna universella på nåt sätt. Man behöver inte förstå vad dom säger för att förstå allt dom menar.

Sen var det det här med Sandra Bullock då. Självklart ville jag höra hennes röst som världens ondaste människa Scarlett Overkill och självklart var det värt 91 minuter med 3D-glasögon för att få höra samtliga röster sådär som dom var tänkta. John Hamm, Michael Keaton, Steve Carrell, Jennifer Saunders, Allison Janney, Geoffrey Rush och Steve Coogan. Och Sandra, åh Sandra! Jag ser henne framför mig när Scarlett svischar runt och jävlas!

Summa summarum tycker jag det här är en trevlig liten film. Jag tror banne mig jag log i en och en halv timme. Och ibland fnissade jag. Och skrattade gjorde jag också några gånger. Jag mådde helt enkelt BRA av filmen och det är ett bra betyg.

Att historien är betydligt grundare än i Dumma mej-filmerna är ett faktum men ingenting jag direkt stör mig på. Man får helt enkelt ta filmen för vad den är, en reklamfilm för minioner så dom kan tryckas på ännu fler t-shirts och bifogas i ännu fler Happy Meal-kartonger. Men inte mig emot, det finns betydligt tristare figurer som prånglas ut än dessa små gula charmtroll.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Steve Carell — Foxcatcher
.
Att ha huvudrollen i en biopic, vara sminkad (ibland) intill oigenkännlighet och samtidigt vara porträttlik den verkliga person skådespelaren är satt att gestalta, det känns som den ultimata formeln om man suktar efter en Oscarsnominering. Att komikern Steve Carell skulle kunna komma i närheten av en Oscarsstatyett förvånar kanske många men samma sekund som han fick rollen som brottningsentusiasten och multimiljonären John E. du Pont borde man ha fattat att denna nominering är en lågoddsare. Men en lösnäsa gör ingen vinst, det är sen gammalt.
.
.
.
Bradley Cooper — American Sniper
.
Förra året var Bradley Cooper Oscarsnominerad för sin roll i den mediokra filmen American Hustle. Han var betydligt bättre än filmen. I år är han nominerad för den tveksamma filmen American Sniper. Ännu en biopic såklart och Bradley har gått upp en hel del kilon i vikt för att fixa rollen som supersnipern Chris Kyle. Han är betydligt bättre än filmen. Anar jag en Bradley-trend här?
.
.
.
Benedict Cumberbatch – The Imitation Game
.
Alan Turing var en hjälte, därom finns ingen tveksamhet. Att det bör göras en biopic om honom är en självklarhet. Att han förtjänar att porträtteras av en skådespelare av Benedict Cumberbatch kaliber är givet. Benedict gör Turing rättvisa med nån form av mun-läpp-protes och allt. Synd bara att filmen inte blev mer helgjuten.
.
.
.
Michael Keaton — Birdman
.
Michael Keaton är ett undantag i årets nomineringsfält. Han är den ende som inte spelar någon annan, någon verklig person, samtidigt är han kanske den verkligaste av dom alla eftersom  det känns som att han spelar….sig själv. Birdman känns som en roll skriven för den gamle Batman himself och det är klart att Keaton gör det bra. Han gör det jättebra.
.
.
.
Eddie Redmayne — The Theory of Everything
.
Vid en snabb genombläddring i hjärnan av kända människor intressanta nog att göra en biopic om kommer Stephen Hakwing lätt hamna på topp-tio. Om samma genombläddring istället handlar om vilka biopicroller som skulle vara absolut svårast att spela skulle Stephen Hakwing hamna på topp-tre, kanske till och med på första plats. Därför är det lätt att se vilket otroligt arbete Eddie Redmayne gör i den här filmen. Han får mig att stundtals glömma att han är Eddie Redmayne, till och med det.
.
.
.

Det är ett OVANLIGT starkt år för manliga huvudroller. Dessa fem män förtjänar verkligen sina nomineringar men jag tycker samtidigt att FYRA män, fyra extraordinära skådespelarprestationer, är oförtjänt bortglömda i år. Jake Gyllenhaal som Lou Bloom i Nightcrawler, Matthew McConaughey som Cooper i Interstellar, Robert Downey Jr som Hank Palmer i The Judge och Brendan Gleeson som Father James i Calvary. Hade någon av dessa filmer varit biopics hade denna kategori sett helt annorlunda ut i år.

Vem kommer vinna på söndag natt då? Michael Keaton, jag är hundra procent säker på det. Visst skulle jag gärna se både Steve, Bradley och Benedict vinna en Oscar men jag är övertygad om att dom inte kommer göra det i år, det är fel filmer. Eddie är underdoggen, den ende som kan ge Keaton en match, men jag tror han är chanslös. Det här är Keatons år.

Movies-Noirs tankar om årets manliga huvudroller hittar du här. Imorgon kl 18 presenteras Årets kvinnliga huvudroll.
.
.
Publicerat

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

PENTHOUSE NORTH

Det här har man sett så himla många gånger förut.

1989 var det Rutger Hauer som kämpade för sitt liv i Blind fury (Blint raseri), 1994 var det Madeleine Stowes tur i Blink (Blint vittne) och nu är det Michelle Monaghan som trots – eller på grund av – sitt handikapp tvingas till kreativa lösningar när hon sitter i skiten.

Hon lever i ett gigantiskt penthouse i New York tillsammans med fästmannen Ryan och hon tycker nog att hennes liv är riktigt bra. Hon står nära sin höggravida syster och hennes svåger är trevlig även om han tagit reda på fakta om Ryan som inte stämmer. Svågern anar fuffens och det visar sig att han har rätt.

Prologen där det visas hur Sara (Monaghan) blev blind är helt irrelevant för historien. Jag fattar inte varför det är med. Hon var fotograf i Irak-kriget (tror jag, nåt krig är det i alla fall) och det blir nåt anfall, hon bländas och ögonen slutar fungera. Trist för henne men som sagt, det har ingenting med någonting att göra. Hon är blind. Punkt.

Det är ett kärt återseende att se Michael Keaton som psykopatisk och objuden gäst men nästa gång jag blir sugen på att se honom i en sådan roll ser jag om Pacific Heights (1990) istället. Den här filmen är nämligen korkad och torftig bortom förklaringens gräns.

Publicerat

Två om en: BEETLEJUICE

Sist Movies-Noir och jag hade en filmbatalj gällde det Michael Mann´s Heat, en film som inte på en fläck kunde få oss att enas. Nu är det dags igen om än kanske inte riktigt lika hardcore.

Filmen som just idag både berör och upprör är Beetlejuice, Tim Burtons film från 1988, detta fullkomligt magiska år i filmhistorien.

En av oss hissar, en av oss dissar och mitt emellan står en man i randig kostym och bara flinar.

 

Burtons Beetlejuice av Movies-Noir

Det är något med Tim Burton och hans filmer. Varje film är en unik upplevelse som man antingen älskar eller hatar. Jag kanske inte hatar hans filmer, men det räcker oftast att se filmerna en gång. Det händer så klart att jag ser om vissa av hans filmer, främst för att se om de faktiskt var bättre än jag kom ihåg dem. Ett sådant exempel var Batman (1989), där filmen faktiskt var sämre än jag kom ihåg. En annan är denna som inte alls gick hem hos mig vid första titten.

Det hela börjar relativt idylliskt när Adam (Alec Baldwin) och hans fru Barbara (Geena Davis) precis påbörjat sin semester. De ska spendera de två veckorna med att dekorera om i sitt hus. Men så är olyckan framme och paret omkommer i en olycka. Utan att veta vad som hänt dem dyker de upp i sitt hem. Snart inser de att de är fångar i sitt egna hem då de är döda. Och när en ny, jobbig familj flyttar in, ja då måste de komma på ett sätt att få bort dem.

Adam och Barbara behöver hjälp och då vänder de sig till en expert på området – Beetlejuice. Säg hans namn tre gånger och han kommer hjälpa dig. Problemet är bara att han är omöjlig att samarbeta med, han är äcklig och oberäknelig. Men så länge han kan få jobbet gjort, varför inte tänker Adam och Barbara. Beetlejuice spelas av Michael Keaton och är en karaktär som är minst sagt ”out there”. Han har inga spärrar och är en riktig dåre.

Filmen funkar till viss del ganska väl faktiskt. Adam och Barbara är relativt normala och historien hade kunnat funka om man utelämnat vissa karaktärer och händelser. Beetlejuice är iofs en hyfsat charmig och vulgär karaktär, men samtidigt jobbig och skrikig. Karaktären Otho, vän till den nyinflyttade familjen, skulle man helst vilja slippa helt och hållet. Han påstår sig vara synsk och är allmänt jobbig filmen igenom.

Det största problemet är de många stop-motion sekvenserna i filmen som ser taffliga ut och sänker filmen totalt. Denna teknik var ganska vanlig på 80-talet och förstörde många filmer. Visst kan man se förbi detta om man gillar filmen i övrigt, men när det är på gränsen till uselt redan innan så blir det inte direkt bättre av det här. Å andra sidan är filmen en fantaskykomedi så man får tolerera lite överdrivna saker. Det hör liksom till. Och filmen fungerar faktiskt lite bättre nu än första gången jag såg den. Kanske har jag högre tolerans eller så är filmen inte SÅ usel som jag hade fått för mig. Den går att se utan kramper.

.

 

Om mannen i den randiga kostymen av Fiffis filmtajm.

Jag hade aldrig sett Geena Davis på film förut. 1988 var jag sexton år och trots att Flugan kom två år tidigare hade jag inte sett den. Jag visste alltså inte vem Geena Davis var, inte heller Alec Baldwin var nåt känt fejs och Tim Burton – who? Michael Keaton hade jag sett i Johnny Dangerously men det var ingen film som fick mig att gå ner i brygga så när jag satte mig väl tillrätta och skulle se Beetlejuice för allra första gången hade jag noll förväntningar. En spökhistoria om en man i randig kostym, jahaja.

Nittio minuter senare tänkte jag ”jamen, det här var ju helt okej” och sen var det inte mer med den saken. Först när jag sex år senare börjar gråta på Universal Studios i Los Angeles när Beetlejuice går fram till mig för att kramas förstår jag att filmen nog haft större impact på mig än jag vad insett. Jag ser om den när jag kommer hem till Sverige. Det är fortfarande en bra film, visst är den det, men det är inget wohooooowwwww. Vad är det då med denne randige man som berör mig, vad är det som gör att en sminkad sommarjobbare i en nöjespark får mig att bli alldeles gråtmild? Å andra sidan, vad är det som gör att en människa utklädd till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun, sjungandes Havet är djupt på italienska, får mina tårkanaler att brista totalt på en biograf i Rom strax innan premiären av Ringaren i Notre Dame?

Det är nåt med vissa filmkaraktärer som gör dom större än filmen själv. Hur många skräckfilmsnördar har inte Freddy Kruger-figurer i bokhyllan? Är det för att samtliga Terror på Elm Street-filmerna är världklass eller är det för att filmkaraktären i sig är larger than life? Jag har King Kong i plast i min bokhylla. Och Shrek, åsnan och Mästerkatten. Och E.T, både i plast och sten. Beetlejuice hade också platsat där liksom krabban Sebastian. Vissa filmkaraktärer tar sig innanför huden, in i hjärtat och som små små skärvor av gulligt glas sitter dom där och hänger liksom med genom livet.

I julas rotade jag fram min Beetlejuice-VHS och tittade på den en kall natt när alla sov. NU förstod jag, jag förstod allt. Jag ser Geena Davis storhet som den underskattade skådis hon är. Alec Baldwin är jättebra, Winona Ryder med och Catherine O´Hara, som jag 1988 inte hade en susning om vem det var, är nu en av mina stora favoriter och hon förhöjer definitivt filmen med sin närvaro. Och musiken. Och knasigheterna. Och att filmen faktiskt är väldigt sorglig. Den enda som inte imponerar på mig är Michael Keaton, ändå blir jag glad vid blotta åsynen av den där randiga kostymen.

Beetlejuice är allt annat än en självklar film men den sitter fast i mitt filmhjärta. Det är nostalgi och känsla i en knasbollsymbios och den gör mig glad på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske stavas det filmmagi, kanske stavas det beteendestörning, kanske behövs det inte stavas eller förklaras. Bra film och kärlek fungerar lite på samma vis. När det klickar så klickar det och en analys av detta är egentligen fullständigt irrelevant. Det är bättre att bara släppa sargen och njuta av stunden.

 

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Emma

Idag är det Emma Thompson som får agera namnsdagsbarn.

I normalfall gillar henne. I Återstoden av dagen älskar jag henne. Men då jag redan skrivit om den filmen här får hon en annan filmrecension i namnsdagspresent.

Mycket väsen för ingenting är en ganska charmigt berättad Shakespearehistoria regisserad av Kenneth Branagh innan han fick hybris.

Filmen utspelar sig nånstans på 1700-talets Sicilien och berättelsen kretsar kring  Hero (Kate Beckingsale) och Claudio (Robert Sean Leonard) som planerar för bröllop och försöker konspirera för att deras vänner Benedick (Kenneth Branagh) och Beatrice (Emma Thompson) också ska gifta sig.

Det är förvecklingar, pastellfärgade klänningar, spontandans, ridning utan hästar, ett kvickt språk, romantiskt så det förslår OCH det är den enda film jag hittills sett där Denzel Washington och Keanu Reeves spelar bröder.  Don Pedro och Don John, bara en sån sak.

Visst, det är en bagatell men en glad sådan, berättad med kärlek och bra driv. Det är ingen film jag ser om årligen men heller ingen jag skulle stänga av om jag zappade in den på TV:n. Som trivia kan nämnas att Emma var gift med Kenneth Branagh när dom gjorde denna film och att även hennes skådespelande mamma Phyllida Law är med på ett hörn. I filmen alltså.

Grattis på namnsdagen Emma!