Etikett: Michael Madsen

Publicerat

HELL RIDE

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. ”This movie was absolutely horrible”. ”One of the worst movies ever made”. ”It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. ”Don´t waste your time”. ”Terrible”. ”A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. ”100% badass”. ”I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

Publicerat

THE HATEFUL EIGHT (70 mm)

Quentin Tarantino har gjort sin åttonde film och återigen är det en västern. Den förra, Django Unchained (den där Leonardo DiCaprio spelar (över) som elakt as), kom 2012 och jag tyckte väldigt mycket om den då (men lite mindre när jag såg om den).

Västernfilmer är normalt sett inte min kopp thé. Jag tycker ofta det blir tradigt med alla dessa karga vyer, onödigt bombastisk musik, män – och baaaara män *gäsp* – som håller på med sina hästar och är inbundna, allmänt träiga, pratar sakta och har som sport att inte visa känslor.

MEN, precis som med alla andra genres så finns det plus och minus. Det finns västernfilm och så finns det Västernfilm. Det här är VÄSTERN, det här är en RIKTIG film, en film som är gjord av en människa som kan film, som älskar film, som kan skriva dialoger man tappar hakan av och som drämmer till med ond bråd död på bästa splattiga sätt i exakt rätt tidpunkt.

Redan i början av filmen, strax efter Ouverturen slutat, när skådespelarnas namn dyker upp i perfekt västerntypsnitt (såklart!) och jag ser Ennio Morricones namn då går det en liten kissrysning genom kroppen. Detta i kombination med att jag sitter på Rigoletto och ser den omtalade 70mm-visningen gör att jag verkligen hamnar i ett filmtittarmode av sällan skådat slag. Det är SÅHÄR film ska visas. Perfekta omständigheter OCH en filmintresserad publik som är där för att SE FILM, inte för att moffa snacks.

Dryga tre timmar senare är filmen slut men inte jag. Timmarna gick fort trots att det inte hänt så mycket mer än att det pratats och dödats. Första delen av filmen är det minst action och mest dialog, andra halvan dialog och blodmos. Jag vet att många tycker första delen är den starkaste men jag sträcker upp handen och säger det motsatta. Andra delen av filmen är den som gör att det här är en ”Tarantinosk” västern och inte vilken-som-helst. Det SKA vara våldsamt och blodigt men alltid med den karakteristiska Quentin-glimten i ögat.

Skådespelarna då, hur sköter dom sig? Samuel l Jackson är i centrum i princip hela filmen och han briljerar ÄVEN om jag ibland kan tycka att han känns lite för mycket som en ”skön snubbe” för att jag ska tro på alla elakheter han gör. Tim Roth är bra (och porträttlik Christoph Walz!), Kurt Russell ser ut att ha två små gnagare på varsin sida av munnen men neejdå, det är en mustasch av modell very impressive, Demián Bichir gör det han ska, Bruce Dern är Bruce Dern och Michael Madsen fortsätter väsa sig igenom sitt yrkesliv. Alltså, KAN den mannen prata normalt? Låter han sådär hemmavid också, vid middagsbordet, på föräldramöten, i drive-in:en på Donken?

Men för mig är det två skådisar som verkligen stucker ut och det är Walton Goggins (Shane i The Shield! <3) som Chris Mannix, den nya sheriffen i Red Rock och det är Jennifer Jason Leigh som spelar en karaktär som på sedvanligt Tarantino-vis har ett namn med två likadana bokstäver som initialer: Daisy Domergue. Jag undrar om hon inte vinner VM i nedgrisat ansikte?

Jag tycker hon är stencool i den här filmen, hon tar så mycket skit, så mycket stryk, så mycket slaffs och klaffs och blod och gegg och hon ger inte upp, hon är inget offer. Det är ingen vanlig kvinnoroll hon gör här, Jennifer Jason Leigh, hon är knappast med för att vara ögongodis och det är nog det som gör att jag ändå köper hela grejen med ”hämndlystna, arga män i grupp” den här gången. Dom behandlar inte henne det minsta annorlunda för att hon är kvinna, hon är ”en av snubbarna”.

Jag är hur som helt jättenöjd med filmen, med skådisarna, med stämningen, musiken och med visningen. Jag har ingenting att klaga på whatsoever och DET är skönt som tusan!

Och grattis till oscarsnomineringen Jennifer Jason Leigh! Den enda skådisen i gänget som fick en nominering. Told you, hon ÄR bra!

I avsnitt 19 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just den här filmen. Bland annat.

Publicerat

SPECIES – HOTET FRÅN RYMDEN

När en film leder till en annan kan man hamna lite varsomhelst.

Kombinationen av att nyligen ha sett Ben Kingsley i Sexy Beast, min nu stillade längtan efter att se om Puppet Masters samt filmspanartemat Det kryper och krälar gjorde att jag hamnade i soffan framför Species, en film jag inte sett sen den kom 1995.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja men med en mördaralien i en supermodells kropp kanske? Det är vad filmen handlar om. En slingrig maskliknande organism som gömmer sig i först Michelle Williams söta flickkropp och sedan i Natasha Henstridges vackra modelldito. Ben Kingsley är en forskare, Xavier Fitch, som tillsammans med doktor Laura Barker (Marg Helgenberger), doktor Stephen Arden (Alfred Molina), en snubbe (Forrest Whitaker) som jobbar som ”empat” (nån slags medium?) samt kan-han-vara-polis-eller-CIA-agent-eller-vad Preston Lennox (Michael Madsen) försöker hitta denna supersnygga mördarmaskin innan det är för sent och innan hon lyckas reproducera sig.

Det är nämligen ingen match för en donna som henne att gå in på första bästa bar och ragga upp precis vem som helst. Män visas inte direkt som tänkande människor i den här filmen, det är vandrande reptilhjärnor. När menstruationsblod hittas på en plats där ”varelsen” varit och de jagande snillena ska spekulera fritt kommer dom fram till att ”eftersom hon har mens just nu kan hon fortplanta sig – JUST NU”, men hur dom kommit fram till att denna alienkvinna rent fysiskt fungerar precis i motsats till alla andra kvinnor förtäljer inte historien. Å andra sidan, vem förväntar sig logik i denna typ av film?

Species är ännu ett exempel på film som är fullt tittbar på grund av skådespelare som vet vad dom pysslar med. Manuset är under all kritik, dialogen är skrattretande och med sämre skådisar hade filmen känts som en spoof. Effekterna pendlar mellan nollbudgetkänsla och riktigt bra men det känns att filmen har nästan tjugo år på nacken.

Jag kan inte säga att betyget är särskilt starkt men en tvåa är den värd, den är långt ifrån genomusel.

Publicerat

Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.

Publicerat

KILL BILL 1 & 2

När jag såg Kill Bill på bio blev jag redigt förbannad. Va fan, göra en HALV film, vad är det för jävla stil?

Jag hade hört talas om att Tarantino skulle göra en fortsättning, en del 2, men att den första Kill Bill skulle kännas som en visserligen matig och mättande förrätt men ändock en förrätt gjorde mig arg. För mig är en film en början, en mitten och ett slut, annars är det ingen film. Sagan om ringen är – för mig – inte tre filmer utan EN jäääääättelång. Hade jag inte sett det på det sättet hade jag retat livet ur mig i biosalongen efter första och andra delen. Nu retade jag mig bara lite, eller ganska mycket till och med men hur som helst så var jag medveten om problemet vilket jag inte var med Kill Bill.

Nu existerar inte Kill Bill-problematiken längre eftersom båda delarna sedan länge är klara och finns lättillgängliga att beskåda (helst direkt efter varandra) men om jag ska skriva om mina funderingar kring dessa filmer så måste känslan av besvikelse och aggression efter första filmens eftertexter räknas in. För jag var ARG, jag var grön, jag var fanimej HULKEN efteråt. Betyget blev en tvåa fast jag någonstans visste att det var fel och det var inte förrän flera år senare som jag mentalt höjde det. Långsint? Vadå? Jag?

Kill Bill börjar i hundranitti. Black Mamba/The Bride (Uma Thurman) letar upp en kvinna som några år tidigare gjort sitt bästa för att ta henne av daga och det blir en catfight av sällan skådat slag. Dom sparkas och slåss och kastar kniv och pangar glasbord och det är verkligen en kamp på liv och död ända tills kvinnans dotter kommer med skolbussen och tjejerna tar en slags telepatisk time-out och beter sig som civiliserade människor för en liten stund. Men som vanligt i filmer av Quentin Tarantino så händer det grejer ingen jäkel kan förbereda sig på och denna scen sätter liksom standarden för hela filmen. Här kan allt hända, allt händer och sätt på dig säkerhetsbältet förihelskotta för nu åker vi.

The Bride kallas The Bride för att hon mördades – i princip – på sin bröllopsdag iklädd vit klänning och hela konkarongen. Hon var så nära döden att hon egentligen inte skulle ha överlevt och en del av henne lyckades inte heller med det: den ofödda dottern hon bar i magen.

Dottern dog och The Bride hamnade i en fyraårig koma, ett ganska otippat slut på något som för dom flesta är ett av livets lyckligaste dagar. Bill (David Carradine) är mannen som ligger bakom mordförsöket, därav filmens titel och The Brides otroligt målmedvetna och fullt förståeliga längtan att döda fanskapet.

Ser man Kill Bill 1 och 2 som två filmer så är det spretiga varelser som håller varandra i handen men vägrar ta av sig lovikavantarna. Ser man Kill Bill 1 och 2 som EN film så uppstår det hux flux filmmagi.

Det finns SÅ MÅNGA SCENER i den här filmen som filmintresserade kommer se, se om, analysera och efterapa til the end of time och det är skitisamma att det är just det som Tarantino själv gjort här. Han har snott, stulit, plagierat och härmat från mängder av existerande filmer men han gör det så rätt, så snyggt och med en sådant soundtrack att ingen kan ifrågasätta hans briljans.

Personligen ser jag Quentin Tarantino som den kanske vassaste regissören i modern tid för även i hans sämre stunder så skapar han filmhistoria. Death Proof är en skitdålig film i mitt tycke men ändå tänker jag på den ibland, Jackie Brown håller inte heller riktigt hela vägen men det händer att jag sätter på filmen och spolar fram till höjdpunkterna och nöjer mig med det. Varken Pulp Fiction, Reservoir Dogs eller Inglorious basterds har fått full poäng av mig men det är tre filmer jag högaktar och gärna ser om och om igen. Vissa scener i hans filmer bränns liksom fast i hjärnbarken som om jag använt lödpenna och det luktar sådär skönt bränt som det gjorde när jag skrev SAAB på sidan av min tillsågade träbil i slöjden. Kill Bill har många såna scener, många många och ju fler gånger jag ser filmerna ju starkare tycker jag att dom är.

Fast det är ju det där med filmerNA som fortfarande stör mig litegrann. Jag skulle vilja se EN Kill Bill-film och gärna en med en massa extramaterial som är typ fem timmar lång. Jag vill se mer av färgerna, jag vill höra mer av musiken, jag vill se unga japanska tjejer i tantklänningar lira bas och jag vill se tuffa kvinnor i fotriktiga skor som kämpar till sista blodsdroppen (och nu snackar jag inte om orienterare eller OS-medaljörer i gång).

Uma Thurman hade kunnat lägga av efter den här filmen. Hon kan inte toppa den, det finns inte på världskartan att hon någonsin kan göra nåt som ens är i närheten av den här rollprestationen. Bortsett från Trinity i Matrix så är hon den ballaste MC-bruden som skådats på vita duken och hon är sannorlikt en av dom allra hårdaste filmkvinnorna genom alla tider.

Jag gillar att hon vågar vara ful. Ful och blodig och svettig med håret hängandes i testar och med osminkat ansikte och ändå är hon skitsnygg hela tiden. Hon kör en gul Pussy Wagon, den snodda, den groteska men ändå så coola och hon kör den som om det vore en svart liten Porsche. Hon dödar utbildade svärdbärare på löpande band och hon klarar sig, hon löser problem och hon gnäller aldrig. Hon biter ihop, hon går vidare och hon är i mångt och mycket en förebild för mig.

Det är precis så jag önskar att det alltid skulle vara i verkligheten. Hamnar du i skiten, pissar livet dig i ansiktet, res dig upp, torka smutsen från händerna, köp dig färgglada kläder som du känner dig fin i, lyssna på magkänslan och gå vidare. Kill din egen Bill men gör det helst aningens mer civiliserat än The Bride. Det är bara på film du kan göra vad du vill utan att hamna i finkan.

Kill Bill 1 (2003)

Kill Bill 2 (2004)

Om jag ser Kill Bill som EN film