Erica (Jill Clayburgh) är sedan sexton år gift med Martin (Michael Murphy) och dom har en dotter som är lika gammal som deras äktenskap. Relationen verkar vara varm och fysisk makarna emellan, sexlivet är kalas och dom skrattar och har roligt tillsammans. Kanske är det därför det kommer som en chock när Martin en dag bryter ihop och berättar att han sedan ett år tillbaka haft ett förhållande med en ung kvinna på sidan om och att han tänker lämna Erica för den unga Patti.
Sen får vi alltså följa Erica genom den första tiden som nyskild med allt vad det innebär av skuldbeläggande, sorg, desperation, längtan, ensamhet och försök att träffa nya män.
Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 38 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu och den borde definitivt kunna sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt. Att just den åsikten är humbug har jag alltid tyckt men det betyder inte att jag inte kan bli uppriktigt förvånad – och glad – när det görs filmer som denna med en komplex mänsklig kvinna i huvudrollen som tillåts vara allt som en kvinna är OCH att den är skriven och regisserad av en man.
Mannen bakom dagens film heter Paul Mazursky och han har även skrivit och regisserat filmer som En ryss i New York och Scener från en galleria. Han blev Oscarsnominerad för manuset till denna film, filmen blev nominerad för Bästa film och Jill Clayburgh fick en nominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Synnerligen välförtjänta nomineringar alla tre.
Det här är en riktigt BRA film med skön 70-tals-New-York-feeling. En Erica som agerar BH-lös, med T-shirt, sköna trosor och knähöga strumpor i 30% av filmen och männen är naturligt…håriga. 124 minuter rinner på i ett svindlande tempo, jag hade gärna sett en timme till och jag är jätteglad att jag hittade filmen. Heja teman!
Vill du höra mig prata mer om just denna lilla film, hoppa in i avsnitt 25 av podcasten Snacka om film.