Etikett: Michael Shannon

Publicerat

THE ICEMAN

Det finns två skådespelare jag inte gärna skulle vilja möta på en dåligt upplyst gångväg en sen natt i februari: Michael Shannon och Ray Liotta. Båda är med i den här filmen. Ingen är snäll.

Men först måste jag lägga höger handflata på min högra kind och vänster handflata på den vänstra. Sen håller jag ihop fingrarna men spretar med dom utåt samtidigt som jag trycker in händerna mot kinderna så dom blir sådär ”putiga”. Sen tittar jag rakt fram med spänd blick och höjer rösten som om jag suttit i publiken hos Ricki Lake och säger: OOOOOOOOH MAAAAAAAJ GÅÅÅÅDDDDDDDDDDD! Ooh maaaaj gååååd Michael Shannon vad bra du är!

För det är han. Michael Shannon är så jävla bra som massmördaren Richard Kuklinski, mannen som under sin 22-åriga karriär som kallblodig mördare misstänks ha mördat över 100 människor men blev dömd för att ha dödat endast tre.

Det här är alltså ännu en based on a true story men skulle kunna vara en thriller vilken-som-helst. Att det är sant gör filmen varken bättre eller sämre. Det som gör filmen annorlunda är att flera av dom kända namnen i birollslistan (James Franco, Chris Evans och Stephen Dorff) knappt går att känna igen. Även Winona Ryder i den kvinnliga huvudrollen ser annorlunda på nåt litet sätt, sådär så man inte är riktigt hundra på om det är hon eller inte.

När jag tittar på The Iceman vandrar mina tankar ibland iväg mot Lawless, en av 2012-års bästa filmer och en film som ganska otippat gled in från sidan och hockeytacklade mig rätt mot den svinkalla sargkanten. Utan övriga jämförelser (såsom handling) så är dom båda genuina Filmer av ypperlig klass, otroligt välgjorda och med många skådespelare som verkligen presterar på toppen av sin förmåga. Det är också två filmer som inte alls fått den uppmärksamhet dom förtjänar.

Skulle jag möta Michael Shannon en mörk natt var det än må vara och skulle han titta på mig med Richard Kuklinski-blicken så skulle jag sannorlikt baja ner mig så till den milda grad att det bara vara att skicka kläderna i närmsta sopkorg och springa hem med bar underkropp. Att han kan spela sådär iskall, jag blir rädd, jag blir på riktigt rädd.

Publicerat

SHOTGUN STORIES

Det var lättare än jag trodde att hitta den saknade Jeff Nichols-pusselbiten i mitt sedda-filmer-bibliotek. Det var ju bara att netflixa lite.

Shotgun stories (2007) kom alltså först, före Take Shelter (2011) och Mud (2013). Jeff Nichols har skrivit manus och regisserat alla tre och trots att jag inte sett filmerna i ”rätt” ordning så är det lätt att känna känslan från Shotgun stories i dom andra två filmerna, dock utan minsta likhet i själva historierna. Det är långsamt berättat, vackert filmat och – i den här filmen – ganska fula människor. Fula både till utseende och sätt. Inskränkta människor, långsinta, obehagliga och precis som i dom andra filmerna känner jag instinktivt redan från början att det här kan inte sluta bra.

Michael Shannon spelar huvudrollen, en i raden av karaktärer i filmen som bär efternamnet Hayes. Jag uppfattar aldrig nåt förnamn på honom och efter en titt på Imdb ser jag att han där benämns som ”Son Hayes”, icke att förväxla med ”Kid Hayes” eller ”Boy Hayes”. Kanske är det oviktigt med ett förnamn, det är trots allt efternamnet, släktskapet med varandra som är filmens kärna.

En far dör, en far med två familjer. Barn han skaffade med första frun och barn han skaffade med den andre. En exfru och en fru. Äldre barn som hatar sin pappa för allt dom fått höra via sin mor, yngre barn som inte förstår nånting alls mer än att Hayes uppförande på begravningen är regelvidrigt och kränkande. Till saken hör att dom jag beskriver som barn i själva verket är testosteronstinna och rätt korkade vuxna män.

Trots att det här är en påhittad historia och trots att grundidén har filmats förr så tror jag att detta beteende är långt mycket vanligare i verkliga reella familjer än på film. Det här med heder, respekt, stolthet, familjeband, manlig tuppfäktning, hot och våld – är det inte bara jävligt tröttsamt egentligen?

Jo, jag tycker det. Fenomenet må ha funnits sen urminnes tider men det hindrar inte mig för att tycka att det ÄR tröttsamt. Och när nånting känns tröttsamt är det svårt att samtidigt höja det till skyarna. Shotgun stories är i subgenren hillbillydrama riktigt bra och det är definitivt en godkänd film. Det är också en trevlig och välgjord start på Nichols filmiska karriär, en karriär jag hoppas ska fortskrida i många år till.

Publicerat

MUD

Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.

Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?

Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?

Nåja. Tillbaka till Mud.

Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone,  på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?

Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?

Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.

Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.

Publicerat

MAN OF STEEL

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.”

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]
Publicerat

Fredagsfemman # 16

5. Michael Shannon

Det var ett tag sedan jag såg filmen Take Shelter (biopremiär idag) och trots att filmen inte fastnade hos mig som den verkar göra hos andra så gör huvudrollsinnehavaren Michael Shannon ett bestående intryck. Han är lite otäck, lite äcklig och skönt begåvad. Det kommer bli mycket Michael Shannon framöver.

 

4. Jessica Chastain

Jessica Chastain var med i typ alla filmer som jag hårdsågade förra året. Det säger mer om filmerna och mig än om hennes skådespelarscills för denna Jessica är verkligen bra även om jag kanske inte direkt varit tydlig med det i mina tidigare recensioner. Men i Take Shelter är hon bättre än någonsin. Tycker jag då. Kanske beror det på att filmen faktiskt fick en trea och så högt betyg har ingen film med henne i rollistan någonsin fått av mig.

 

3. Trinity

Jag kan inte sluta tänka på henne. Trinity i Matrix ÄR en av världens coolaste filmkaraktärer och den här veckan får hon vara med bara för att, liksom.

 

 

2. Eurovision Song Contest-finalen

Ett av dom senaste årens allra svagaste startfält kombinerat med ett av Sveriges kanske starkaste bidrag sedan Eric Saade kom typ trea (ja, jag vet att det var förra året, hallå, kom igen, det var ett skämt!) kan resultera i något riktigt roligt imorgon kväll. Och blir det inte kul så kommer jag i vilket fall att få sjunga Högt över havet på Singstar.

 

1. Emil i Lönneberga

Om jag inte satt min nyfödda dotter i en Babybjörn och knallat ner till BVC´s anordnade mammagrupp för ganska exakt femton år sedan, om jag inte hade bitit ihop och sagt ja till fikat hemma hos den där mamman som verkade lite läskig för att hon hade en tigerpyton i vardagsrummet, om inte livet gått upp och ner och fram och tillbaka för mig och min bästa mammavän och om inte Astrid Lindgren hittat på historierna om den där lille busige killen från Katthult Lönneberga, ja, då hade antagligen inte morgondagen hamnat på min förstaplats den här veckan. 26 maj 2012 är dagen då jag blir gudmor till världens finaste lilla Emil och jag lovar att lära honom precis allt jag kan. Hur då? Ja, genom att gå på barnvagnsbio till exempel.

 

Publicerat

TAKE SHELTER

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.

Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.

Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.

Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen,  även om den inte är det i form av tornados.

Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.

Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.

Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.