Etikett: Michelle Pfeiffer

Publicerat

En ladylike sommar: LADYHAWKE

Ibland när man ser (om) filmer från ”förr” kan man lätt fråga sig hur i helskotta det gick till, hur kunde filmen ens produceras? Inte sällan ställer man sig även den berättigade frågan ”hur i hela friden kunde jag tycka att detta skräp var BRA?” Sen nångång ibland sådär när jag ser om en film jag vet att jag sett men inte minns ett jota av så dyker en annan känsla upp: ”det här är galet dåligt men samtidigt….samtidigt….samtidigt….kanske så underbart”.

Ladyhawke är urtypen av en sån film. Lökig som ett helvete, ren larv egentligen, en redigt banal 80-tals-klyscha i allt från färger till musik till Michelle Pfeiffer i instagrampudrade filter långt innan Instagram ens fanns, Rutger Hauer som flawless ridande stonefacehjälte och Matthew Broderick i narrliknande kläder. Det är verkligen inte bra det här, ändå sitter jag och ler. Ja, jag gör det, jag ler. Det är som ett ihopkok av en filmisk tidsera som – turligt nog – aldrig kommer komma tillbaka och jag kan inte göra annat än att underhållas.

Turligt nog har jag dock en hjärna och hjärnan skriker nooooooooo medans det rycker i kinderna. Jag provar att stänga av ljudet under några minuter och DÅ sjunker filmen som en gråsten. Musiken visade sig vara allt. Musiken är det som gör att jag hamnar i 80-tals-bubblan, den mysiga, den hemtama, den pastelliga.

Som helhet är filmen givetvis inte toppen men den är bra mycket bättre än jag kunde tro. Den är dock två timmar lång och efter första timmen känner jag att det räcker. 60 minuter hade varit perfekt. Då kanske betyget hade blivit ett annat.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om. Med denna film kommer både jag och bloggen att gå på semester ett par veckor men lördagarna tickar på som vanligt med ladyfilmer.

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.

Publicerat

ANT-MAN AND THE WASP

Den fullt rimliga uppföljaren till c-vitamin-bruset Ant-Man hade biopremiär i somras men jag gick aldrig och såg den. Varför det? undrar kanske vän av ordning och tro mig, jag har ställt frågan även till mig själv. Kanske för att jag i år känt en bio-trötthet jag aldrig förut känt? Kanske för att jag prioriterade andra filmer, kanske till och med andra fritidsaktiviteter? Eller….kan det ha varit på grund av att Ant-Man and the Wasp helt enkelt kändes FÖR rimlig för sitt eget bästa?

En bra trailer, en rätt given fortsättning på storyn, alla skådespelarna jag gillade från första filmen återvände. Allt kändes tryggt, stabilt och…på nåt sätt…mig fullkomligt likgiltigt.

Jag hade nära och kära som gick och såg filmen och kom tillbaka med breda leenden och fnittrig uppsyn. ”JÄttebra!” ”Askul!” ”Bättre än ettan!” Jag var glad för deras skull men kunde ändå inte riktigt tro på det. Vadå bättre än ettan?

Det finns ju ett sätt som är bättre än ALLA ANDRA när det kommer till att kunna ge sig in i en diskussion gällande hur ”bra eller dålig” en film är och det är att faktiskt se filmen. Jag har väldigt svårt att yttra mig om filmer jag själv inte sett. Jag har helt enkelt haft fel i mina fördomar alltför många gånger för att dissa någon film osedd. Eller, åt andra hållet, hylla någon.

Ant-Man and The Wasp kretsar kring det att Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) föräldrar Dr Hank Pym (Michael Douglas) och Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) var ute på ”uppdrag” när Hope var liten, dom förminskade sig själva i förhoppningen att kunna stoppa en bomb från att detonera över staden. Uppdraget gick inte så bra utan Janet beslutade sig för att förminska sig ÄNNU mer, ända ner i nån form av kvantdimension för att på så sätt kunna ta sig IN i bomben. Hon gör så samtidigt som hon vet att det troliga är att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut igen. Början av den här filmen är alltså som slutet på Armageddon, it you know what I mean.

Dr Hank var alltså tvungen att åka hem till den unga Hope och berätta att mamma aldrig kommer hem igen, att mamma är….död. Nu en sisådär tjugo år senare har samme Dr Hank kommit på att mamma Janet faktiskt kan vara vid liv! Att det finns en möjlighet att förstora henne tillbaka till verkligheten igen, det gäller bara att yada yada kvantblablabla.

Precis så. Historien om mamma Janet, Hope och Hank är inte så viktig. Den är inte så underhållande eller heller inte speciellt känslosam. Det faktum att Scott Lang (Paul Rudd) bara har tre dagar kvar av sin husarrest medelst fotboja är desto roligare att följa. Han är en sköning alltså, Scott. Både som normalstor och som förminskad till Ant-Man.

Huvudrollen i den här filmen spelar alla kreativa förstorings-och-förminsknings-effekter. Så är det och det är inget konstigt med det. Humorn är på samma nivå som i första filmen, Michael Peña kör en enaktare-med-andra-som-uttalar-det-han-säger precis som i första filmen, det mesta är som i första filmen och det i sig är inte dåligt, det är bara redan gjort. Så jag har svårt att tycka att den här filmen är bättre än första filmen, jag tycker däremot att den är rimligt bra. Den är – helt enkelt – precis som jag på förhand trodde och det känns inte som ett nedköp att se den hemma på TV:n.

Sista scenen är den jag bär med mig, den som fastnade. Den som gör att Marvels universum är ohotad när det kommer till röda trådar och mervärde i att hänga med hela vägen. Härligt!

Vill du läsa mer om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe? Klicka här. Här kan du se filmerna i premiärordning, en komprimerad text och mitt betyg.

Publicerat

MOTHER!

Med ett CV som Darren Aronofskys är det svårt att vara likgiltig när det vankas en ny film. Hans filmer har en enormt hög lägstanivå med droghallucinationer i Requiem for a dream, drömlimborullen The Fountain,  balletthrillerdramat Black Swan och min personliga Aronofsky-favorit till dags dato:  The Wrestler. Den enda egentliga avåkningen från motorvägen som leder till dom allra största regissörerna i modern tid är det bibliska sömnpillret Noah.

Men nu är det alltså dags för Mother! och jag känner mig både förstummad och förstoppad och jag ska försöka förklara varför.

Mother! utspelar sig i ett stort hus, ett kråkslott om du vill. Nyrenoverat av den superhändige – och namnlöse – frun i familjen, spelad av den upprättgående porslinsdockan Jennifer Lawrence. Hennes man, Den Store Författaren Som Tappat Inspirationen, är så uppe i sin egen röv att han inte ser vare sig henne, husets förvandling, att han kanske borde försöka sig på att vara lite fysisk med frugan from time to time eller reagera på att hon behöver mycket medicin för att hålla måendet i schack. Han spelas av Javier Bardem, en roll som borde vara som klippt och skuren för honom men – för mig – blir det mest en parodi. En uttrycksfull egocentrisk man med gummiansikte och stora ledsna hundögon som är gift med ett övermedicinerat nervknippe och tillika…barn.

Ja, hon känns så. Som ett barn. Hon skrider fram genom rummen med genomskinligt nattlinne och perfekta former men utstrålar bara marginellt mer kvinnlighet än en tioåring. Det kommenteras till och med i filmen då en man (Ed Harris) kommer på besök: ”Din fru? Jag trodde hon var din dotter!” Och i nästa sekund ska man alltså köpa att hon ensam har totalrenoverat en jättekåk med allt vad det innebär av bärande, släpande, lyftande, sågande,, målande, rördragning, eljobb, fixande och trixande. Nåja. Jag ska inte snöa in mig på det här, det finns annat att fundera över.

Filmen är två timmar lång. I 2/3 av filmen har den mig i sitt våld, jag äter den ur handen och jag förstår inte varför. Den skaver, den känns konstig, olustig,  skådespelarna beter sig jätteunderligt och jag vet inte om det beror på manuset eller på felcasting. Den är otäck också filmjäveln. Huset gör ljud ifrån sig, det kastas in jump scares och jag funderar på åt vilket håll filmen ska vrida sig. En thriller, ja det står tämligen klart. Skräckfilm, nä…inte va? Eller…kanske? Familjedrama? Kärleksfilm? Om vi säger såhär….den sista tredjedelen rör om i grytan så att filmen inte är i närheten av samma ”typ” som dom första två och jag gillar det inte. Tror jag.

Det finns så mycket att inte tycka om med Mother! men ändå fascinerar den mig. Den är ofullständig på ett vis för att i nästa sekund kanske till och med vara smart. Med andra skådespelare kanske betyget hade blivit högre, jag vet inte. Å andra sidan är vissa scener nere på en etta och skvalpar. Men slår jag ihop allt så måste jag ändå ge den godkänt, den var underhållande på ett ytterst mystiskt och taggigt sätt. Jag skulle dock inte råda någon att se den, som ett filmtips alltså. Så den får en trea men en trea jag egentligen inte kan stå för.

Publicerat

Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

Publicerat

DARK SHADOWS

Månadens gemensamma film för Filmspanar-gänget skulle ha varit Chernobyl diaries men då den inte visades på (för oss) vettiga tider fick vi tänka om. Valet föll på Dark Shadows, en film som jag inte tror att någon av oss direkt längtat efter att se.

Filmspanarna upptog ensamma en halv rad och höjde medelåldern med en 300% och det jag satt och grunnade en hel del på var: hur kommer detta sig?

Att Filmspanargänget växer och att vi blir fler som går med på våra gemensamma biobesök DET förstår jag men att Dark Shadows lockar kids på detta vis DET förstår jag inte. Jag undrar hur filmbolaget har tänkt, jag undrar hur Tim Burtons funderingar gått och jag undrar hur föräldrar resonerar som går på denna tillsammans med sina rätt små barn. Inte så att filmen är läskig, närå, en vampyrfilm utan synliga lik är inte läskigt så till vida man inte bajjar i byxan av intorkad ketchup i Johnny Depps mungipor men det finns flera scener som indirekt är otäcka om man börjar tänka efter. Det man inte får se kan i många fall leda till värre fantasier än det man faktiskt får se har jag märkt. Frågan är om Tim Burton märkt detsamma.

Dark Shadows är alltså en film baserad på en amerikansk TV-serie från slutet på 60-talet som ingen människa sett.  Tim Burton har gjort en Tim-Burtonsk variant av detta, givetvis med Johnny Depp i huvudrollen som vampyren Barnabas Collins och frugan Helena Bonham Carter i en roll han tycker passar henne (denna gång som småstörd doktor med orange hår). Kombinationen Burton-Depp-Bonham Carter är orsaken till att jag var noll procent sugen på att se filmen. Jag är spyless på unionen av dessa tre och skulle gärna se en lag mot fortsatt samarbete dom emellan alldeles oavsett dom BRA filmerna dom faktiskt gjort, vilka i nutid är svåra att minnas men dom finns, dock befinner dom sig rätt många år tillbaka i tiden. Men kanske är det just dessa oförskämt lågt ställda förväntningar som gör att jag faktiskt får en överraskande trevlig stund i biomörkret.

Filmen börjar ganska trevande, jag har fortfarande den där aversionsmuren stadigt byggd framför mig och vill INTE öppna sinnet sådär riktigt på vid gavel. Sen smyger sig filmen fram, den filar sig in under huden och den mittersta tredjedelen av filmen är riktigt underhållande. Jag skrattar (jodo!) och fnissar och tycker det är bitvis riktigt tjommigt och jag slås av vilken skön självdistans Johnny Depp faktiskt har som skådespelare. 49 år gammal med en persikohy fjortisar foundationkämpar för att få skrider han fram i vampyrkostym och bara ÄGER varenda scen han är med i. Att han har fått ett manus från helvetet att kämpa med tycks han inte särskilt brydd över, han får ju filma med La Famiglia OCH han får bankkontot redigt påfyllt, vad mer kan han begära?

Det som slår mig med Dark Shadows och det som har varit problemet med många filmer jag sett på senare tid är bristen på ett genomarbetat manus. Baktanken kan vara god, historien kan vara väl värd att filma, grundmanuset är det säkert inget fel på eftersom begåvade skådespelare uppenbarligen tackar ja (det är ju inte fattighjon som gör vad som helst för pengar vi ser rollistorna) men sen då, finishen, djupet som gör att ytan får ett värde, vart är den? Det känns som om filmindustrin är ett löpande band och vi konsumenter står vid slutstationen och suger i oss slutprodukten alldeles oavsett om den smakar gott eller illa. Hur gör man för att reklamera en köpt biobiljett? Hur agerar man som missnöjd filmtittare annat än att prata, blogga och diskutera saken? Jag vet inte. Det går ju inte att veta om en film är illa gjord eller inte innan man sett den. Sen kan ju även en ”dålig” film ha sina förtjänster och det är Dark Shadows ett levande bevis på. Jag hade en munter stund som vida överskred mina förväntningar men att för den skull säga att det är en BRA film, hahaha, näääää, ap-ap-ap, dom orden kommer inte ur min mun.

Dark Shadows är en av dom konstigare filmer jag sett i modern tid. Inte ens en gravt schizofren människa kan genrebestämma denna och jag blir inte klok på vem eller vilka som är den primära målgruppen för filmen. Man kan tycka att det inte spelar någon roll men jag tycker att det gör det. Det är klurigt att bedöma en film som kanske är tänkt som en barnfilm, en renodlad komedi, när jag själv snarare ser den som ett skräckfamiljedrama-with-a-twist.

Äsch. Nåja. Strunt samma. Jag önskar bara att fler kreativt skrivkunniga fick jobb som manusbearbetare, både i Sverige och utomlands.

Andra filmspanarna som sett filmen är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den? och  film4fucksake.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 14

5. Michelle Pfeiffer

Jag känner mig skönt osugen på att se Tim Burtons nya film Dark Shadows. Jag är trött på kombinationen av honom, Johnny Depp och Helena Bonham Carter och jag tänker helt enkelt näpps, jag struntar i den här, jag väntar ut mitt Burton-sug som förhoppningsvis kommer tillbaka. Det enda som skulle kunna få mig att se filmen är Michelle Pfeiffer. Jag gillar henne men hon får alldeles för lite uppmärksamhet nuförtiden. Titta bara på den kalasmysiga filmen I could never be your woman. Pfeiffer och Paul Rudd. Mums säger jag bara.

 

4. Kevin Hernandez

Kolla noga på den här killen för det är inte sista gången du kommer se honom. Han heter Kevin Hernandez och gör den enda minnesvärda insatsen i Get the gringo som har premiär på bio ikväll. En riktig skitrulle som är uppe i 8,4 i betyg på Imdb. 8,4! Vafan, är folk blinda på riktigt eller vadå? Men han är söt, Kevin. Betyget måste bero på honom.

 

 

3. Jane Björck

Nu är det klart, SVT´s starkaste kvinnliga fotbollsreporter Jane Björck kommer få ännu ett stort mästerskap att bevaka. Hurrrrääääj säger jag och klappar händerna lite extra åt att även Johanna Frändén kommer sätta guldkant på EM-sändningarna i juni. Om jag ser fram emot EM? Hur mycket på en skala 1-10? Typ…..tusentjugofem.

 

 

2. Fina filmrelaterade presenter

En trogen snälliskund kom in i butiken med en påse hon tyckte jag skulle ha. Vad som var i påsen? En radda filmböcker varav boken Golden Turkey Awards – The best of the worst from Hollywood är en riktig guldklimp!

 

 

1. Tom Berenger

Jag vet. Tittar man på bilden här bredvid kan man lugnt ifrågasätta min smak. Den forna snyggingen Tom Berenger ser numera ut som en tant som bastat för länge men efter att ha sett om 80-talsfavoriten Förrådd vill jag ha mer av honom, mycket mer, hela tiden. Det kan bli så att det dyker upp fler filmer här med hans namn i rollistan. Jag säger inte att det kommer göra det men det kan bli så. Ganska troligt är det. Också.

 

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.

 

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

DOLT UNDER YTAN

He was the pefect husband until his one mistake followed them home.

Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.

Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.

Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!

Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.

Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.

Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.

Publicerat

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.

Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.