På jullovet läste min son boken Den flyende mannen av Stephen King (under alias Richard Bachman). Jag lovade honom att han skulle få se den ”superballa actionfilmen” som baserats på boken efter att han läst klart och det är klart att jag håller vad jag lovar.
Filmen gick inte att få tag i på en svensk utgåva så jag köpte en import och självklart vänder killen på fodralet och utbrister: ”DET ÄR 18-ÅRSGRÄNS! JAG TÄNKER INTE SE DEN HÄR FILMEN!”. Efter lite övertalning ändrade han sig och när filmen var slut skrattade han. Det gjorde i och för sig jag med men vi skrattade åt lite olika saker.
Året är 2019. USA är en totalitär polisstat och TV som media är mäktigare än någonsin. Det mest sedda programmet är The Running Man, en live-jakt på specifikt utvalda människor i lite samma stuk som det svenska programmet På rymmen som gick på TV4 i slutet av nittiotalet fast då skulle dom jagade ”gömma sig” i telefonkiosker och inte bli hittade, det handlade kanske inte om liv och död.
Liv och död var det ja. Döda eller dödas. The Running Man är precis så krass. Oskyldiga medborgare pekas ut som brottslingar, väljs ut till programmet av den skrupelfria programledaren Damon Killian (Richard Dawson) och jagas sedan av ”gladiatorer” med specifika färdigheter.
Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) jobbade som polis när han på totalt orättvisa grunder sattes i fängelse. Med hjälp av två fängelsevänner lyckas han fly och Damon Killian bestämmer sig för att hitta honom och göra honom till en deltagare i programmet. Kanske få honom dödad i närbild på bästa sändningstid. Det vore ju mums. Tycker Damon.
Här skiljer sig filmen från boken ganska väsentligt då bokens Ben anmäler sig frivilligt till programmet för att få ihop pengar till sin sjuka dotter. Sonen grymtar och tycker redan här att filmen är kass. Att jag håller med honom beror inte så mycket på min jämförelse med boken (som jag läst men det var så länge sedan att jag inte minns tillräckligt för att förgrymmas), det beror på att filmen är så lååååångt ifrån den tuffa spännande actionfilmen jag mindes den som. Det här är ju URDÅLIGT. Überamerikanen Ben Richards kan inte ens prata rent (hey, det är Arnold men det stämmer ju inte, varför skulle en infödd amerikan bryta på österrikiska?) och han kläcker oneliners som är så tradiga att inte ens Lasse Kronér skulle skratta åt dom.
Hela produktionen andas gladpack och Rustas julgransbelysning, det är på gränsen till pinsamt att titta på eländet speciellt då Arnold till och med har lösskägg. Jag blir liksom stum. Sonen med. Han undrar efteråt vad det var vi såg egentligen och jag kan inte svara annat än jag har ingen aning. Verkligen INGEN aning. Jag undrar vad Stephen King själv skulle säga.
