.
.
.
Förlåt mig Johan som har Midnight Run på plats nummer 1 på årsbästalistan från 1988.
Förlåt mig Christian som har Midnight Run som en av blott 30 filmer som fått betyget 5/5.
Förlåt mig Henke som skrivit en mycket positiv recension om Midnight Run och ger den 4/5.
Förlåt mig Jojje och Steffo. Jag vet att ni båda tycker väldigt mycket om den här filmen.
Förlåt mig Fiffi säger mitt minne och kryper baklänges in i ett dammigt hörn och skäms.
Jag mindes Midnight Run som en helt okej film, ingen favorit men okej. När jag såg om filmen inför detta tema slog det mig att jag blandat ihop den i skallen med en annan film från åttiotalet och att det var därför jag satt och väntade på John Candys nuna hela filmen som såklart inte dök upp.
I Midnight Run åker två män bil, flyg och tåg precis som snubbarna gör i Planes, trains and automobiles (Raka spåret till Chicago). I Midnight Run är det Robert De Niro och Charles Grodin, i den andra filmen Steve Martin och John Candy. Same same but different tydligen, i alla fall i min hjärna.
Visst bjuder den här filmen på en mysig 80-tals-känsla. Visst har den en skön mix av humor och spänning, en mix som inget årtionde varken före eller efter 80 har lyckats lika bra med. Visst är filmen full med tidstypisk musik men….men…..meeeeeeeeeeeen USCH så tradig film det är! Jag är helt ointresserad av den där fd polisen Jack Walsh (De Niro) och den där ”duken” Mardukas (Grodin) och deras snicksnackande.
Det filmen har på plussidan är två scener med MAGISKA barnskådespelare. Dels en superkort scen ombord på ett flygplan när Walsh klipper och klistrar och en liten kille sitter på platsen bredvid och dels när Walsh träffar dottern till sin ex-fru för första gången på många år (eller är det hans barn?). Hennes blick känns, den känns långt ut genom TV:n.
Det här är alltså en film som är mångas favorit från 80-talet. Dock inte min.
Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från mitt favoritfilmår 1988.