Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.
När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1, ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.
Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.
Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.
Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.
Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.
Här finns filmen.