Etikett: Mikkel Boe Følsgaard

Publicerat

WALK WITH ME

25-årige Thomas (Mikkel Boe Følsgaard) är vad man skulle kunna kalla ”en riktig stridis”. På plats i Afghanistan trivs han som fisken i vattnet i soldatmundering och tung beväpning. Det känns som hans kall. Han ÄR en soldat och som sådan är han fullt övertygad om att han gör gott. Att han gör skillnad, speciellt för barnen i byn.

Sen händer det som inte får hända. Hans bästa kompis, minröjaren Jimmy (Morten Holst), gör sitt bästa med att pricka ut gömda minor men det hjälper inte, Thomas kliver på en och blir av med inte bara båda benen utan också – såklart – sin soldattjänst.

Sjukhusvistelsen blir lång, det krävs en hel del av både träning och acceptans för att Thomas ska komma ikapp med kropp och själ och det är inte helt lätt för flickvännen att hänga med i svängarna.

Walk with me, eller De standhaftige som filmen heter i danskt original, skulle väldigt enkelt kunna bli en standardfilm enligt vilken krymplingsmodell-på-film som helst men jag tycker den klarar sig från både vägbulor och diken. Det är ett kärleksdrama som inte enbart handlar om att bli ”räddad” av någon annan och bli ”hel” av kärlek, nej jag tycker den här filmen har fler bottnar än så. Den berörde mig starkt och jag förstår att den blev utvald som en av tre presumtiva oscarskandidater från Danmark förra året. Det filmen föll på är att 2016 var ett väldigt starkt danskt filmår och att tävla mot Kollektivet och (vinnaren) Under sanden är ingen enkel match. Ett annat år hade det kanske gått vägen?

Filmen är regisserad av svenska Lisa Ohlin och manuset är skrivet av henne och Karina Dam.  Huvudrollsinnehavarna Mikkel Boe Følsgaard och Cecilie Lassen är så bra att man sällan tänker på att det är en film man tittar på. Alltså, det är väldigt bra gjort av ALLA inblandade! Ett absolut filmtips om man längtar efter att se ett romantiskt drama med både hjärta och själ.

Tillgänglig på C More till 7 februari 2018!

Publicerat

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Publicerat

SOMMEREN´92

Gillar du dansk film? Klappar ditt hjärta lite hårdare när det vankas sportfilm? Kanske gillar du även filmer om underdogs, förlorare som blir vinnare mot alla odds? Och kanske den viktigaste frågan: längtar du till fotbolls-EM?

Svarar du ja på två av frågorna här ovan så skulle jag säga att Sommeren ´92 är en film för dig!

Sommaren 1992 var det fotbolls-EM i Sverige. Matcherna var utspridda över landet så både Göteborg, Malmö. Norrköping och Stockholm kunde få se kanonfotboll live på hemmaplan och många var vi som följde turneringen på TV. Det jag minns bäst är att Danmark vann och ingen fattade hur. Det skulle liksom inte gå. Varför det var så otippat hade jag egentligen ingen aning om, jag visste bara ATT och jag visste att ett helt land var alldeles yrsliga av glädje då dom fick hem ett landslag som lyckats med det omöjliga. Att vi i Sverige skulle få uppleva samma typ av eufori blott två år senare kunde väl ingen ana då…

Den här spelfilmen handlar alltså om Danmarks väg till EM-guld ´92, om tränaren Richard Møller Nielsen (Ulrich Thomsen) som varken det danska fotbollförbundet eller spelarna tyckte om eller ens respekterade, om lagets stora målskyttar John ”Faxe” Jensen (Esben Smed Jensen) och Kim Vilfort (Mikkel Boe Følsgaard), den sistnämnde som spelar EM samtidigt som han har en liten  cancersjuk dotter hemma och den handlar om Brian Laudrup (Cyron Melville) och målvakten Peter Schmeichel (Gustav Dyekjær Giese).

Filmen är gjord med glimten i ögat och den blandar in autentiska rörliga bilder från matcherna, allt snyggt klippt och utan att man stör sig det minsta. Deras vinst känns än mer otrolig och ännu STÖRRE nu när jag sett filmen och jag kommer aldrig sluta förundras över vad människor i grupp faktiskt kan skapa tillsammans om man bara vill – och har en hel del tur också som grädde på moset. Sport-boats av det här slaget är bästa sortens underhållning!

 

Publicerat

UNDER SANDEN

När jag ser den danska filmen Under sanden kan jag inte låta bli att tänka på tiggare. Jag tänker på skillnaden mellan att bara gå förbi den lilla högen av kartong, filt och ihopkurad människa (och samtidigt fundera på vilken TV-serie man borde knäcka härnäst) eller att vrida huvudet en smula när jag går förbi, titta den lilla trasiga människan i ögonen och säga hej.

Att inte se människan bakom pappmuggen gör tiggeriet som samhällsproblem tämligen enkelt. Det går att förkasta det helt, jävla skitgrej det där, tigga för brödfödan, spott och fräs men öppnar man ögonen och ser människan, möter man blicken, alltså det ÄR ofantligt svårt att vara oberörd. Det är ett blodomlopp som sitter där. Det är ett hjärta, en hjärna, det är längtan, rädslor, ensamhet, ilska och hopp. En människa är ju så mycket mer än det första som passerar ögonvrån och samma känsla av närhet och uppvaknande når mig när jag ser Under sanden.

Andra världskriget är slut och nazisterna lämnar Danmark men kvar är inte bara 1,5 miljoner nedgrävda landminor längs Danmarks kust, kvar blir även ett tusental unga tyska soldater som blir satta på nån form av straffarbete att gräva upp minorna och desarmera dom.

I denna film får vi följa fjorton soldater som jag vid första anblicken vill spotta snorig saliv i ansiktet på. Dom är vidriga tyska soldater och vem vet vad dom gjort, hur många dom dödat i kriget? Den danske sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) är en stenhård jävel, hatisk mot nazister och inte rädd för att visa det. Han blir befäl över minröjarna och dom tyska killarna får varken vatten eller bröd. Sergeanten kunde inte bry sig mindre om dom lever eller dör.

När filmen börjar är pojkarna ”bara” soldater men sen presenteras dom vid namn, man ser blickarna, känslorna, dom blir mänskliga. Detsamma gäller Carl. Han klarar i längden inte att se dessa unga män enbart som fiender, inte när han har dom så nära. Försök titta in i någons ögon och interagera, efteråt är det svårt att se på personen som ett neutrum, som en själlös figur eller som – i det här fallet – ett monster.

Jag tycker om stämningen i den här filmen. Musiken, sanden, ljudet av pickandet mot hittade minor, spänningen när man inte vet vem som ska sprängas och när (för det är klart att många sprängs i luften, det är liksom filmens premiss på nåt sätt) och jag tycker om skådespelarna. Alla dom tyska pojkarna är perfekt castade. En otroligt homogen grupp men med personligheter som gör att det är lätt att skilja dom åt.

Det som hamnar lite på minus med filmen är att den känns tillrättalagd ”hollywoodstyle”, att vissa scener är onödigt ”otroliga” samt att jag hade önskat ett lite mer….brutalt….slut. Summa summarum, en stark trea!

 

 

 

Det här var april månads filmspanarfilm och det var Sofia som valde den. För att läsa mer om filmen, klicka gärna på länkarna så kommer du till mina filmspanarvänners bloggar.

Sofia
Jojje
Carl

För att få reda på det som VERKLIGEN hände under visningen och som gjorde mig STENFÖRBANNAD hänvisar jag till nästa veckas avsnitt av podcasten Snacka om film (avsnitt 34) för jag ids helt enkelt inte klaga på visningar mer i textform just nu. Jag känner mig så tokless både på bio och på mig själv. Men prata om det kan jag göra för det här är bortom sans och vett tamejtusan. Helt sjukt. Håll i hatten SF!