FREDSMÄKLAREN

Härom veckan såg en nyare film av regissören Mimi Leder och bestämde att ett av mina sommarprojekt skulle bli att se om en annan av hennes filmer – Fredsmäklaren.  Jag mindes den som helt okej och det kändes inte som en särdeles stor uppoffring att behöva återse George Clooney och Nicole Kidman i vad för film det än må vara.

Fredsmäklaren är dessutom anledningen till att jag använder mig av svenska titlar istället för originalditon (om möjligt) i mina blogginlägg. När filmen kom (1997) hade jag nämligen en lång och ingående diskussion med en bekant och tillika anglofil som inte kunde förstå varför filmen hette The Pacemaker. Den heter The Peacemaker, envisades jag men han sa nej, knäppte mig på näsan, hånade mig för min bristande engelska och fortsatte att sin larviga analys av filmen för att komma fram till att den egentligen handlade om livsuppehållande åtgärder i Iran (hur nu kärnvapen kan ses som sådana?), därav titeln. Efter denna orerande batalj bestämde jag mig för att hellre framstå som töntig genom att referera till filmers svenska översatta titlar än att svänga mig med originaltitlar och riskera att det blir fel. Jag sejfar helt enkelt. Sån är jag liksom.

Ett tåg med kärnvapen exploderar i det forna Sovjetunionen och Vita Husets kärnvapenexpert  Julia Kelly (Kidman) får i uppgift att ta reda på vilka som ligger bakom detta och varför. Terrorister är hennes självklara svar men blir under en presskonferens högljutt ifrågasatt av översten Tom Devoe (Clooney) som tittat på satellitbilderna och sätter fingret på sånt hon uppenbarligen missat. Dom tvingas samarbeta, hon med sina torra analytiska faktakunskaper och han med sina tveksamma personliga lösningar på problem och känningar långt ner i den ryska undre världen. Världsfreden hotas, terrordåd planeras och vart ska dom slå till? Jo, New York såklart.

Alla filmer som är gjorda innan 2001 och som  handlar om terrorattacker i just denna stad får mig att bli illa till mods. Det är jobbigt att se, fan, om manusförfattare kunde förutspå detta hur tusan kunde det sen få hända? Det är klart att jag fattar att hemskheter som dessa inte går att förhindra, vem kunde veta, vem kunde ana, men det hindrar mig inte från att få en klump i magen. Det blir lite för nära verkligheten för att jag ska kunna se filmen enbart som en actionfilm-vilken-som-helst, vilket den naturligtvis var 1997.

Hur funkar då Fredsmäklaren 2012? Jo, sådär tycker jag. Det är fortfarande en helt okej film, dock känns den daterad och är inte alls lika ”snygg” som jag mindes den. Hans Zimmers överdådiga musik är sådär 90-tals-too-much vilket funkade superbra i Rött hav men mindre bra här. Musiken blir så mastig att den ibland tar över bilderna. Clooney och Kidman är båda trovärdiga i sina karaktärer, det är en njutning att se dessa två agera tycker jag. Alltid. I alla sammanhang.

Det som slog mig starkast vid denna tittning och som jag inte tänkte på alls när jag såg filmen 1997 var biljakten som sker i mitten av filmen. Den är filmad och vinklat på ett genremässigt rätt annorlunda sätt, jag skulle kalla det ett kvinnligt vis om man nu kan och ska blanda in genusfrågan i actionscener? Att tokköra, galet svänga, köra på hårda föremål, sånt gör ONT när man sitter i bilen. Säkerhetsbältet skär in, kroppen får stryk och det går inte att varken köra eller vara passagerare och bibehålla vilopuls. Punkterade däck kan inte fortsätta rulla i hundranitti utan att det blir problem, trottoarkanter sätter stopp för vassa fälgar, bilar pajar och stannar. Mimi Leder har fattat prylen och jag vill egentligen inte göra en grej av att hon är en kvinnlig regissör men hon ÄR det och i scener som dessa märks det tydligt . Jag tycker det är bra. Mer sånt! Mer annorlunda infallsvinklar, kvinnliga regissörer eller ej! Vi vet hur sprängningar ser ut The-Michael-Bay-Way, vi vet hur James Bond tar kurvor med sina sportbilar, vi vet hur Steven Spielberg visar på relationsproblem. Det är befriande att någongång ibland få se något liiite annat även om det i grund och botten är simpel amerikansk action enligt formuläret 1A.

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

THICK AS THIEVES

Mästertjuven Ripley (Morgan Freeman) är en charmig äldre herre som tänker göra sitt livs största kupp: stjäla två världsberömda Fabergéägg ur ett inbrottssäkert bankvalv.  Han är skuldsatt upp över öronen och då det är maffian som vill ha tillbaka sina pengar har Ripley inget val. Han måste skaffa dom om han vill ha livet i behåll men han kan samtidigt inte genomföra kuppen själv så vad tusan ska han göra?

Jo! Han skaffar sig en co-pilot, en tjuvkollega som är snäppet yngre och snäppet bättre än han själv. Gabriel (Antonio Banderas) är en skrupelfri jävel som inte bara är en supertjuv, han har också ett förhållande med Ripleys dotter, en dotter som inte har så värst höga tankar om sin far då hon vet vad han har för yrke men det hon inte vet är hur Gabriel drar in sina stålars.

Det här är en historia som har filmats tusenmiljarder gånger, med skiftande resultat. Den här versionen är inte den sämsta men heller inte den bästa (om man räknar Ocean´s Eleven och Äventyraren Thomas Crown som toppskiktet). Nånstans däremellan placerar den sig och visst är det en rycka-på-axlarna-åt-film, visst är det en enkel gäspning men nog tusan behövs även såna ibland.

Morgan Freeman är aldrig fel och det fanns en tid då jag tyckte detsamma om Antonio Banderas men där har min åsikt förändrats en smula. I den här filmen klarar han sig rätt fint,  han kör sin grej oavsett om han är desperado, mästerkatt eller den 13:e krigaren och antingen köper man det eller så gör man det inte, antingen så funkar det i filmen i fråga eller så gör det inte. Här funkar det. Den som inte funkar i den här filmen är Radha Mitchell som Ripleys dotter/Gabriels kärleksintresse. Hon får mig att stånka och höja skämskudden mot ansiktet.

Regissören Mimi Leder har en ganska intressant CV. Hon regisserade Fredsmäklaren med George Clooney och Nicole Kidman (1997), för att fortsätta med katastroffilmen Deep impact (1998), den supersentimentala Skicka vidare (2000) och sen kom denna film 2009. Nu under 2012 väntas hon bli klar med All quiet on the western front som jag kan anta är en remake då denna film är gjord både 1979 och 1930.

Mimi Leder har nåt jag gillar men jag vet inte riktigt vad det är. Hon känns tuff men får/väljer ganska konstiga filmer och det känns som att hon fastnat i TV-serie-facket och inte kan/vill/orkar stampa sig ut. Nu måste jag se om Fredsmäklaren för den minns jag som helt okej. Det får bli ett av sommarens projekt. Sommaren är en tacksam tid för att se okejfilmer.

Katastroffilmstisdag: Deep Impact

Tänk, när Deep impact gick upp på biograferna var det mest iögonenfallande med filmen att den hade en kvinnlig regissör och att Morgan Freeman spelade USA´s president. Herregud, kan en kvinna göra action och kan en svart man bli president, vart är världen på väg? Det var äkta science fiction anno 1998! Mycket har hänt på tretton år, på många plan tack och lov.

I Deep impact är det en komet som riskerar att förstöra jorden. Leo Biederman (Elijah Wood) är en riktig rymdnörd liksom flickvännen Sarah (Leelee Sobieski) och dom är båda medlemmar i den lokala astronomiklubben. En kväll ser dom en stjärna dom aldrig sett förut. Omedvetna om vad det är dom egentligen fotograferar skickar dom bilden till en astronom som inte bara kommer på att det är en komet på fotot, en komet som kommer i full fart mot jorden, han dör även i en bilolycka innan han hinner berätta om sin upptäckt för någon.

Journalisten Jenny Lerner (Téa Leoni) har nosat upp lite skönt skvaller om den amerikanske finansministern Alan Rittenhouse (James Cromwell) och hans kvinnoaffärer och specifikt med en dam vid namn Ellie. Secret Service håller span på Jenny och en dag snor dom in henne och ordnar ett möte med president Tom Beck (Morgan Freeman). Han är nyfiken på vad det är hon luskat reda på och vad hon vet om den där Ellie som egentligen är E.L.E: Extinction Level Event.

Deep impact låter oss följa en rad karaktärer och jag gillar hela gänget. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dom allihop men det bästa med filmen är att det faktiskt skiter sig för vissa. Det är inte ett rosa fluff-slut.

Téa Leoni är en skådespelerska som jag har lätt att tycka om. Hon är suverän på att spela ”vanlig” och jag tror på henne i varenda scen och Vanessa Redgrave spelar hennes mamma med den äran.

Gräver man lite verkar Deep impact vara en av dom mer vetenskapligt korrekta katastroffilmerna, åtminstone om man ska tro den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson . Denne man har inte bara starka och klara filmåsiktssträngar på sin lyra, han var även en av dom 50 Most Important African-Americans in Research Science (2004) och av Time magazine framröstad som en av dom 100 mest inflytelserika personerna i världen (2007) och – absolut inte att förglömma i sammanhanget – den sexigaste levande astrofysikern enligt People Magazine år 2000 vilken antagligen är det pris han värderar högst av alla.

Hur som helst så är Deep impact en riktigt sevärd katastroffilm som lämnar en liten klump i magen när eftertexterna rullar och det tar ett bra tag innan den släpper. Min klump har inte släppt än.