Etikett: Min-sik Choi

Publicerat

En ladylike sommar: LADY VENGEANCE

Den sydkoreanske regissören Chan-Wook Park är en man som med filmer som Oldboy, Stoker, The Handmaiden och Thirst visat att han är en visuell mästare. Filmerna är otroligt snygga, så snygga så att dom i vissa fall bygger upp en distans till oss som tittar, det är i alla fall något jag kan känna ibland. Det blir liksom….kallt. Även i en film som Oldboy som verkligen handlar om en Människa kan jag känna att det är en tjock plexiglasskiva mellan mig och händelserna i filmen och det är sällan det är en superbra känsla.

Lady Vengeance får mig att känna något snarlikt. Även denna film är givetvis otroligt snygg men den är också klinisk. Som den tredje delen i Chan-Wook Parks hämndtrilogi (med Sympathy for Mr Vengeance från 2002 som första film och Oldboy från 2003 som den andra) knyter den dock ihop paketet på ett fint sätt.

Lee Geum-ja (Lee Yeong-ae) hamnar i fängelse för ett mord hon inte begått. Det sas att hon kidnappat och mördat en femårig pojke och hon blir en nationell snackis när hon trots sin unga ålder blir dömd till ett långt fängelsestraff, ett straff hon med hjälp av gott uppförande lyckas förkorta så hon kommer ut efter ”bara” tretton år. Är det något som skiner genom Lee Geum-jas ögon så är det den bittra sötman av hämnd. Nu jävlar alltså, nu ska hon ut i friheten och hon ska leta upp den riktiga mördaren och hämnas!

Ja, det är klart hon ska och ja, det är klart hon gör. Lady Vengeance är verkligen en hämnarrulle i dess bästa skepnad, i alla fall i andra halvan av filmen. Hon är målinriktad, hon är driftig och är det något man ska ha respekt för så är det kvinnor som vet vad som vill. Stå inte i vägen!

Lady Vengeance är sevärd, den är bra men det är också en film som tämligen snabbt försvann från mitt medvetande. Jag såg den för första gången för drygt tio år sedan och nu när jag såg om den mindes jag inte en enda scen. Det är lika ovanligt som det är ett minus för filmen. Jag tycker dock att man bör se hela den här trilogin om man inte gjort det. Det är allmänbildning, det är filmhistoria, det är BRA filmer och framförallt, det är estetisk filmporr.

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

LUCY

Den här filmen är det ultimata beviset för att man inte ska se trailers om man inte har grav Alzheimers.

Fast…okejrå….om man inte lider av sitt goda minne, av att scener från trailern plötsligt dyker upp i ens medvetande och att man sitter i biosalongen och tänker ”fan, det har gått en timme och typ ingenting som var med i trailern har hänt och det är bara en halvtimme kvar av filmen, jag börjar känna mig lite stressad nu och kanske lite…..lurad….på konfekten”.

Men okej, jag drar handlingen snabbt här så att du hänger med. Lucy (Scarlett Johansson) får en påse blått badsalt inopererad i magen (fast det är inte badsalt utan CH4 eller nåt liknande fast CH4 är metan så det kan det inte vara, det måste fattas en bokstav), en kemisk framställd drog är det i alla fall, en drog som kan jämföras med nån ”kick” fostret får i magen i början av en graviditet för att den ska börja tillverka skelettet ordentligt. Påsen med badsalt läcker ut i magen och Lucy får en drogöverdos av Guds nåde. Samtidigt åker Morgan Freeman runt och föreläser om hjärnan och att vi bara använder 10% av hjärnans kapacitet men Lucy med en massa blått pulver i kroppen använder betydligt mer än så.

Det här är en film som helt klart hade platsat i gårdagens filmspanartema Kvinnor som slåss. För slåss det gör hon. Scarlett slåss mycket, hon är cool och bra på alla sätt och vis, problemet med filmen ligger inte hos henne utan att manuset ser ut som en måltavla efter en pistolskyttetävling. Det är hål stora som knytnävar och det är möjligt att det är min hjärnas ynka tioprocentiga användning som är boven i dramat, jag kanske inte är intelligent nog, men historien som kändes svincool i trailern är det inte i långfilmsformat. Dessutom har jag jättesvårt för alla övertydliga djurfilmsklipp som dyker upp med jämna mellanrum.

Luc Besson försökte och det var ett försök som mycket väl hade kunnat gå hem. Nu gjorde det inte det. Lucy hamnar i samma filmfåra som Transcendence, en grundtanken-är-god-men-det-räcker-inte-film och manuset är djupt som en avriven hörna från The Matrix-bibban på´t ungefär. Det är dock ingen riktig kalkon, det är en halvsvag tvåa med några bra scener, en stabil Scarlett i huvudrollen och Min-sik Choi som badguy – men han är med aaaalldeles för lite.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)