Det är 1982. Human League har en hit med Don´t you want me och dom flesta tjejerna i klassen har pastellfärgade kläder och helikopterlugg. Men inte Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin), dom har stubbat hår, gillar punk och tänker starta ett band.
Av någon anledning missade jag den här filmen när den gick på bio, eller, jaaa, jag missade den inte, jag valde helt enkelt bort den. Den lockade mig inte, inte för fem öre och det förundrar mig varför. Filmen utspelar sig under samma tid då jag själv var liten, den handlar om musikintresserad ungdom vilket jag också var och Lukas Moodysson har regisserat vilket alltid är intressant. Så v a r f ö r har jag inte sett filmen förrän nu? Kanske för att min magkänsla var rätt, den var helt enkelt bara….sådär.
Sådär är ett ganska orättvist ord för en film som är så pass bra gjord som denna. Dom unga tjejerna är väldigt duktiga alla tre, scenografin är exemplarisk, känslan är bra men jag tror helt enkelt jag är bortskämd med känslostormar a la Fucking Åmål, Tillsammans och Lilja 4-ever. Vi är bäst! når inte ända fram till mig och hur mycket jag försöker analysera varför så kommer jag bara fram till ett enda svar: därför.
