Det är nåt med den här filmen som är helt fel.
När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.
Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.
Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.
Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.
Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.
Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.
Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.
Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.
Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.
Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).