Etikett: misär

Publicerat

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013:

Publicerat

RÅTTFÅNGAREN

Det finns dagar då jag verkligen känner för att se filmer som handlar om misär. Jag vill gotta mig i andras elände och kanske kanske kan det få mig att vända på knasiga bortskämda tankar.

Sen finns det dagar då allt känns piss och det enda som tycks hjälpa är glättiga hollywoodproduktioner som inte har ett jota med verkligheten att göra. Ibland kan det gå så långt att jag väljer att se en bröllopsromcom med Jennifer Lopez. Då är det riktigt illa.

Att välja att se det ena eller det andra beror alltså helt på dagsform och tillgång och när rätt film hamnar i spelaren precis rätt dag och vid exakt perfekt sinnesstämning då blir det oftast bra, då gillar jag filmen, jag köper den mest knasiga handling, jag tar åt mig, tar till mig, tar illa vid mig eller blir glad.

Det som blir tokigt är när jag känner för en typ av film men ser en annan.

Efter en arbetsdag på närmare tolv timmar fanns det inget jag längtade efter mer än att krypa upp i soffan med lite kvällsmat, tända ljus och en filt. Den ultimata filmen en dag som denna hade varit Runaway bride med Julia Roberts, Hur man blir av med en kille på 10 dagar med Kate Hudson eller Along came Polly med Jennifer Aniston. Ja, du fattar vart jag är på väg. Jag är på väg mot rosa lullull, lättsamma komedier, snyggt folk och fniss. Det jag inte är på väg till är en fattig förort i 70-talets Glasgow där ordet misär är ett understatement. Men det är där jag hamnar.

På golvet i hallen ligger ett kuvert från Lovefilm. Det är Råttfångaren, filmen jag läst så mycket fint om hos Jessica, regisserat av kvinnan bakom Vi måste prata om Kevin, den som jag längtat efter att se men kanske – faktiskt – inte just idag. Men denna dag var ingen dag för behovsprövning, energin räckte inte till det. Filmen hamnade i spelaren samtidigt som middagen åts på vardagstallrik och fast jag kände redan efter några minuter att jag ville stänga av och sätta på ett random avsnitt från Sex and the city-boxen så fortsatte jag titta. Och våndas. Och hjärnan sa bara klick, fjjjufft, sen stängde den av sig helt.

Att betygssätta en film som jag sett vid absolut fel tillfälle är inte rättvist mot filmen men jag säger till mig själv precis som jag säger till barnen: livet är inte rättvist. Inte nånstans. Råttfångaren är inte en dålig film, den är fantastiskt rollbesatt, full med skådespelare som agerar så att jag faktiskt inte tror att det är en regisserad film jag ser utan fragment från verkligheten. Den är så grå, så brun, så hemsk, ledsam, lerig, smutsig, nerkissad, illaluktande att dom få scener av hopp som finns får mina ögon att reagera på samma sätt som dom gör när det är natt och man åker förbi en lampaffär och bestämmer sig för att inte blinka förrän lampaffären är passerad.

Hur bra eller dålig jag än tycker att Råttfångaren är så är det inte en film jag gärna ser om. Tyvärr, både för filmens skull och för den som bryr sig om betyget. Jag kan inte ge den mer än en trea, inte med min dagsform, men den är i ärlighetens namn närmare en fyra än en tvåa.

Räds inte mina tveksamheter och bortförklaringar, se filmen, men välj en bättre dag än jag.

Här finns filmen.

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: THE WAY BACK

–Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.

Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.

The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är.  Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.

För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.

Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).

Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.

Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)