Misery – Fiffis filmtajm

4 maj, 20164 maj, 2016

FILMÅRET 1990

När jag skulle leta filmer till denna årslista märkte jag att filmtitel efter filmtitel gav mig….ont i magen. Det är alldeles tokigt vad filmerna från det här året har satt sig hårt i mig.

1990, året då jag på hösten fyllde 18 vilket också betydde att jag tog studenten i juni utan att vara tillräckligt gammal för att få komma in på skolans studentfest. Men jag gick ändå såklart, med pappersnäsdukar under glasögonen och en jävla ångest över framtiden.

1990 var året då jag pendlade från byhålan till Stockholm hela höstterminen för att gå en journalistutbildning, gick på bio varenda eftermiddag/kväll i väntan på tåget, sov bort många timmar i biomörkret eftersom jag åkte hemifrån 05 varenda morgon för att hinna till skolan i tid och jag lärde mig att man kunde boka tid på Statens Biografbyrå för att få se allt som klippts bort/censurerats i filmer.

Jag älskade Stockholm så himla mycket att jag insåg att jag inte kunde bo kvar i den där skruttiga lilla staden jag kom ifrån. Tog beslutet att ge mig av och som hjälp och sällskap under hela denna tid fanns – filmerna!

10. Mo´better blues
(Regi: Spike Lee)

Denzel Washington spelar trumpet och är rädd om sina läppar. Wesley Snipes spelar saxofon och är allmänt dryg.
Spike Lee regisserade och gjorde det bra.

9. Bernard och Bianca i Australien
(The rescuers Down Under, regi: Hendel Butoy och Mike Gabriel)

Jag är väldigt förtjust i Bernard och Bianca som filmiskt par. Dom kompletterar varandra så himla fint. Hon är äventyrlig, han är försiktig men när det kniper är det hon som är rädd och han som blir en tuffis. Och nu åker dom till Australien och brottas med både djur och natur i ett tecknat mysigt actionäventyr.

8. Imse vimse spindel
(Arachnophobia, regi: Frank Marshall)

En djur-thriller när den är som bäst, trots att jag avskyr både spindlar och Julian Sands.

7. Jacobs inferno
(Jacob´s Ladder, regi: Adrian Lyne)

Det här är en ruggig film. Suggestiv, mörk, knepig på ett bra sätt. Och Tim Robbins är lysande.

6. Ghost
(Regi: Jerry Zucker)

Kärlek, passion, spöken, drejning och ond bråd död. Satan vilken film!

5. Laddat möte
(White Palace, regi: Luis Mandoki)

Herregud vilken gammal kvinna Susan Sarandon spelar i den här filmen. 43 ÅR GAMMAL ÄR HON, den gamla skatan! Och hon börjar dejta James Spader som blott är 27! Stoppa pressarna! Såhär kan väl kärlek inte se ut? (1990 var väldigt länge sen, det märks i en film som denna)

4. Dansar med vargar
(Dances with wolves, regi: Kevin Costner)

Jösses vilken käftsmäll den här filmen var när den kom. Så lång, så jättelång och en WESTERN och jag satt i biofåtöljen och bara njöt timme ut och timme in. En fantastisk film på ALLA sätt.

3. Black Jack
(Regi: Colin Nutley)

Helena Bergström har aldrig varit bättre. Reine Brynolfsson har aldrig varit bättre. Johannes Brost har aldrig varit bättre. Jan Mybrand har aldrig varit bättre. Colin Nutley har aldrig varit bättre och dansbandsmusik har definitivt aldrig varit bättre.

2. Lida
(Misery, regi: Rob Reiner)

Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning!

1. Total Recall
(Regi: Paul Verhoeven)

Det är ”nåt” med den här filmen som gör att mitt hjärta slår lite fortare än normalt. Första gången jag såg den fick den ”bara” en trea men ju fler gånger jag ser den (och jag har sett den MÅNGA gånger) växer den och nu är den (visserligen) en nostalgitripp men en alldeles strålande sådan. Och den HÅLLER! Fortfarande! En KLASSIKER banne mig!

Bubblare: Misstänkt för mord, Gifta på låtsas, Maffiabröder, Die Hard 2 och Alice.

.
Flera av Filmspanarna listar sina favoriter från 1990 just idag. Här är länkar till deras bloggar:
Absurd cinema
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

31 oktober, 20141 november, 2014

Fredagsfemman #143: Fem superläskiga ögonblick

5. Den där kleggiga aliengrejen

Första gången jag såg Alien, första gången jag såg den här scenen med facehuggern i Alien höll jag på att spy. Jag var rutten i hela kroppen av rädsla, så fasansfullt att ha nån organism sådär över hela ansiktet och typ knappt kunna andas.

4. Saxscenen i Dead Zone

Jag har sett David Cronenbergs filmatisering av Stephen Kings bok Dead Zone åtta gånger. Sju av dom blundade jag när det vankades död-medelst-sax-i-badkars-scenen. Tyvärr tittade jag den första.

3. Hajenhuvvet

När man tittar på Hajen, sitter och väntar på helspänn för att få se just en haj (hallå, det är en Steven Spielberg-film, det tar tiiiiiiiid innan man får se hajjäveln) och sen dyker det upp ett HUVUD bara sådär.

2. Fotscenen i Lida

Även om man läst boken och vet vad som komma skall så är sekunden, ögonblicket, när Annie Wilkes (Kathy Bates) höjer släggan och man fattar att hon faktiskt kommer slå sönder foten på Paul Sheldon (James Caan) helt övervidrig.

1. Att se sig själv i spegeln och se ut såhär

Barnen grät och skrek och först fick jag panik sen tänkte jag att jag hade likadana ögon som Bill Bixby när han förvandlas till Hulken och att jag ser ut som en snälliszombie med synfel. När jag glad i hågen försökte förklara för ungarna hur jag såg på mig själv och mitt nya utseende vrålade dom bara, såg livrädda ut, ropade ”stick”, sa att jag var svinläskig och sånt. Att bli ratad på det sättet av sina egna barn var verkligen en superläskig upplevelse.

Filmitch har dagen till ära listat en egen läskig fredagsfemma idag, klicka här för att komma dit.

18 juli, 201114 maj, 2015

LIDA

Det fanns en tid i världen då jag slukade allt av Stephen King. Varenda veckopeng gick till pocketböcker och han hade ensamrätt på dom bästa hyllplanen i bokhyllan, alltså dom som var i ögonhöjd.

Jag minns som igår när jag fick boken Lida. Det var sommar, det var bilsemester och jag satt där i bilen och läste och läste. Gick knappt ur. Åt knappt glass. Jag läste oavbrutet tills boken var slut. Det är fortfarande en av dom mest otäcka böcker jag någonsin läst.

När boken sen blev film var jag skeptisk. Inte på James Caan som stjärnförfattaren Paul Sheldon som råkar ut för en bilolycka och räddas av sitt ”Number one fan” Annie Wilkes. Det var inte heller Kathy Bates som Annie som gjorde mig fundersam, hon är alldeles lysande som den psyksjuka och blindgalna Annie (en roll som även gav henne en Ocar 1991). Nej, det som gjorde att jag inte hjulade hela vägen till bion var att jag var rädd för att den där läskiga grundkänslan som genomsyrar boken inte kan överföras till filmformat. Och det kan den inte riktigt. Vissa scener glimrar till och då är det som att blodet isar sig i kroppen men långa perioder är filmen inte ens spännande vilket är en smula enerverande.

Att vara så utlämnad som Paul Sheldon är i filmen, att ligga sängbunden hemma hos en labil psyksjuk sjuksköterska med brutna ben, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, alltså jag får panik bara vid tanken. Paul Sheldon får också panik men hans tankar och funderingar, det som skildras så bra i boken, går inte att visa lika tydligt på film genom James Caans blickar och kroppsspråk, det är en omöjlighet.

Det finns en scen som etsar sig fast hos dom flesta som sett filmen och den inkluderar ett vedträ, två fötter och en slägga. Men om jag ska framhäva min speciella favoritscen så är det slagsmålsscenen på slutet. Den är bland det grisigaste jag sett på film.

Kanske hade filmen känts mer homogen om jag inte läst boken, det kan nog vara så, men den är ändå väldigt sevärd och bitvis extremt otäck. Jag får hoppas att Kathy Bates var och är lyckligt gift för att bege sig ut på datingmarknaden med den här rollprestationen på sitt CV kan inte vara nån enkel match. Säg den snubbe som kan sova med minnet av Annie Wilkes bredvid sig.

Jag avslutar med att säga som jag brukar: Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning.