Etikett: Moa Gammel

Publicerat

HEMMA

Jag skruvar mig, ja jag gör det. SOM jag skruvar mig.

Dialogen i filmen Hemma börjar så styltigt att jag får klåda och jag hinner tänka både en och två gånger att det är en ”sån” film, en ”sån svensk film” där all form av unik idé göms under snö och där snön får symbolisera MANPRATARINTESÅDÄRMED-VARANDRALÄNGE, MANHARINTEGJORTDETSEDAN1952-OCHKNAPPTDÅ. Jag måste säga att jag sitter i biosalongen och känner mig skeptisk å det grövsta.

Lou (Moa Gammel) har nån form av bokstavskombination (vågar mig inte på att gissa vilken) som gör att hon är ytterst ordentlig och har klara problem med socialt samspel. Hon bor tillsammans med sin mamma (Lia Boysen) som ser mer än lovligt tärd ut. Man anar vissa missförhållanden därhemma men det är ingenting som benas ut.

Lou får i alla fall reda på att hennes morfar som hon trodde var död för längesedan precis dött. Mamman har ljugit för Lou under alla år och sagt att hon inte har några morföräldrar. Men det har hon alltså. En nyligen död morfar och en mormor som lever. Hux flux sitter Lou på bussen för att närvara vid begravningen. När, hur och varför är oklart. Väldigt oklart.

Det är ganska mycket med filmen som ÄR oklart. Jag är inte helt bekväm med vare sig Moa Gammels Lou eller Simon J Bergers Henrik, en pianospelande antikvariatsarbetare som på nåt sätt blivit nära vän med Lous morföräldrar och som såklart får upp ögonen för den söta men något egna Lou. Det som däremot INTE är oklart är mormodern Frida spelad av Anita Wall (och det luktar Guldbaggenominering lång väg här) och sidekicken, den unge förnumstige pojken Tom Knutsson (spelad av Erik Lundqvist som var så bra som Benny i Eskil & Trinidad) som av en slump dök upp i mormoderns liv – och blev kvar.

Duon Frida & Tom är helt perfekta! Varje scen med dom två tillsammans är värd biobiljetten! Jag har sällan – eller aldrig – sett något liknande i någon svensk film och det är urmysigt att se dom ihop. Det är det som gör filmen så svårbedömd. Å enda sidan är den fantastisk (detta överanvända ord men som i detta fall är helt sant) och å andra sidan är det på gränsen till skämskuddevarning.  Dom bästa scenerna har samma perfekt tragikomiska skimmer över sig som filmen Hotell, jag skrattar hjärtligt men med en liten klump i magen, klumpen som gör att det känns på riktigt. Det är härligt att se, jag blir bara lite ledsen över att filmen som helhet inte känns lika helgjuten.

Simon J Berger artikulerar på samma sätt som han gjorde som Paul i Torka aldrig tårar utan handskar, det är bara det att här är han en nutida 25-30-årig lantis inte en extrovert homosexuell 80-talsman. Å andra sidan pratade han likadant i Call Girl och i Hotell. Hmmmm. Det kanske är hos mig felet ligger, jag kanske stör mig helt i onödan här. Ja så kan det va.

Regissören Maximilian Hult besökte visningen och han kan med rätta vara stolt över sin film. Hemma kommer hitta sin publik, om detta är jag övertygad. Filmer som vinner publikens pris på filmfestivaler gör ofta det (som Hemma gjorde i Pusan i Sydkorea!). Strunt samma vad vetabästare som jurys och filmrecensenter säger, det är vanligt fölk som räknas.

Såhär tycker min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Den här filmen är perfekt på alla sätt! Den är komisk, känslomässig, man kunde dra egna kopplingar till personer i filmen och det gjorde filmen väldigt mycket bättre. Jag kände igen mig i mycket hos lillkillen Tom Knutsson. Han blev mobbad i skolan för hur han såg ut och hur han var, hans ganska jobbiga samtal med sin mamma, han är klantig, han vet inte riktigt vad han är bra på eller om han ÄR bra på nåt alls, han känns som jag var för några år sedan.

Det är en snällisfilm, jag blev väldigt glad när jag såg den. Det här är lugnt en topp-10-bästa-film jag någonsin sett, tillsammans med exempelvis Harry Potter, Sagan om ringen och Spider-man 1 (den med Tobey Maguire).

Hemma har biopremiär 11 juli och här är Cecilias tankar om filmen.

Publicerat

Svensk söndag: KÄRLEK DELUXE

”Man behöver inte vara djup för att ha kul” är en sanning som Selma Trastells (Moa Gammel) polare verkar gilla att upprepa. För egen del tycker jag tvärtomtanken är mer korrekt – man behöver inte vara kul för att ha djup eller varför inte man behöver inte ha kul för att vara djup.

Nåja. Det där ganska ogenomtänkta citatet är inte på något sätt representativt för filmen, det finns nämligen en handfull oneliners här som sitter som GJUTNA. ”Den där flickan har hår på fittan!”, till exempel. Jag fattar precis vad kulturtanten Britta Mattsson (Lotta Tejle) menar när hon säger det, när det går upp för henne att romcompocketdrottningen Selma som-skriver-som-en-15åring-och-har-djup-som-en-vattenpöl faktiskt har nåt, som faktiskt kan bli en författare som inte per automatik sågas jäms med fotknölarna när det vankas bokrecensioner.

Kärlek Deluxe är en film som fått mest uppmärksamhet på grund av ”skådespelare som inte är riktiga skådespelare” i rollistan – Martin Stenmarck som Selmas coverbandsspelande kärleksintresse och Sarah Dawn Finer som Selmas kompis. Det inte så många verkar ha kommit ihåg det viktiga tillägget, att dessa två hur ”oriktiga” skådisar dom än är, är bra mycket bättre skådisar än många som ser skådespeleri som sitt främsta och enda yrke.

I Melodifestivalen 1984 sjöng Anders och Karin Glenmark låten Kall som is. Jag hade kunnat stämma in i den sången som en homage till mina förväntningar strax innan jag satte mig ner för att se filmen. Med ett medelbetyg på 2,1 från 18 svenska filmkritiker så kunde dom inte vara annat än iskalla (4,3 på IMDb är ingen höjdare det heller) och återigen visar det sig att precis som att hunger är den bästa kryddan och ett gott samvete den bästa huvudkudden så är låga förväntningar den vettigaste inställningen när man ska film. Jag tycker nämligen om Kärlek Deluxe!

Okej, manuset är bitvis lökigt, Moa Gammels karaktär är föga trovärdig och det är tämligen tröttsamt att när hon är framgångsrik chic-lit-författare har hon långt blont hår, när hon ska bli ”djup” och ”svår” klipper hon page och lugg (och färgar givetvis håret mörkt) och när hon sen blir ”sig själv” ryker pagen till förmån för en kortare – och blond – frisyr.  Den här grejen att hon inte ”duger” för att hon inte är en ”fin författare” – och faktiskt går på den grejen så stenhårt själv – köper jag inte. Men om man kan bortse från vissa lösa delar i handlingen är det en mysig liten film.

Martin Stenmarck kan charma en sten som sköningen John och han tillsammans med den underbara Lotta Tejle ger mig myspyskänslor i magen när jag ser filmen. Den som konstigt nog är sämst i filmen är Moa Gammel och detta trots att hon är en ”riktig” skådespelare.

Jag tror på att man kan vara och ska få vara precis allt man själv vill, det är bara man själv som sätter gränserna. Nånstans är det själva kärnan även i denna film. I manuset är det Selma Trastell som ska lära sig detta den svåra vägen men i verkligheten är det Martin Stenmarck som genom att tacka ja till denna roll borde slå många janteförespråkare och andra skeptiker på fingrarna.

Vem har bestämt att man inte kan skådespela bara för att man även kan sjunga och spela? Svinlarvigt. Heja Martin!

Publicerat

Fredagsfemman # 116 – Lyssnarlistan

5. Skräckfilmspodden

Så skulle jag vilja benämna podcasten From Beyond, en initierad, vältalig och trevlig podd med skräckisar och lite  andra subgenrefilmer i fokus. Det är i alla fall den enda svensktalande skräckfilmspodden jag känner till i nuläget. Vill du lyssna på en filmpodd som handlar om något annat än de vanligaste biofilmerna, lyssna här vettja.

.

.

.

4. Fler poddis-snubbar

Det finns en hel del svenska filmpodcasts som är intressanta att lyssna på. Några av dessa är extra tacksamma då det känns som man får sällskap av en polare eller två i örat för en stund. Filmspanarkompisarna Erik och Markus i Har du inte sett den? till exempel som blandar högt och lågt, eftertänksamma diskussioner med sköna utåtagerande känsloyttringar eller podden med det övertydliga namnet Tommy filmar Niklas och Emilio där Tommy och Niklas pratar om film, spel och serier och om varför Emilio inte är på plats. I Filmmixern är det Patrik, Viktor, Rasmus och Hannes (eller två av dom, eller tre) som diskuterar de nyaste filmerna och det är pålästa grabbar med koll på namn, årtal och uttal och det är alltid spännande att höra vad Viktor benämner som ”magiskt”. I Thomas och Tomas filmpodcast är det inte överraskande Thomas och Tomas som pratar film. Snubbar som pratar om film alltså. Bara snubbar. Det är egentligen ingenting som stör mig och det är heller inte särskilt förvånande men sett till den procentuella fördelningen mellan könen på filmbloggarna så borde det åtminstone finnas EN filmpodd med och av tjejer, vilket det kanske gör, jag kanske bara missat den? Enlighten me please.

.

.

.

3. Frågor från Lundh

Jag tycker om fotboll. Jag är intresserad av fotboll. Jag försöker lyssna, läsa och titta på så mycket fotboll som jag hinner och orkar och därför blev jag glad när jag hittade Lundh, en podcast om fotboll där Olof Lundh intervjuar diverse personligheter inom denna sport. VM-domaren Jonas Eriksson, Håkan Mild och Pia Sundhage (med assistenter) har hittills varit med. Bra frågor, sköna samtal. Nu väntar jag bara på att Johanna Frändén ska göra detsamma. Hon är min fotbollsjournalistfavvo!

.

.

.

2. Genier i öronen

Jag tror Moa Gammel har lämnat Tommy och hans kriminella pengabyte långt bakom sig nu, i vilket fall så är hennes podcast Genier ljusår från denna svenska film i intelligens. Genom Moas intervjuer med intressanta (hittills enbart) kvinnor känner jag att hjärnan mår lite bättre och att hela jag känner mig klokare.

.

.

.

1. In i labyrinten

Jag kan inte strunta i att ta med mitt påsksällskap på den här listan. Sigge Eklunds roman In i labyrinten är den första hela bok jag lyckats lyssna mig igenom som ljudbok och trots att jag tycker mycket om Sigges röst så är ljudböcker inte riktigt min grej. Jag vill ha en bok i min hand, jag vill se bokstäver, jag vill bläddra. Fördelen med ljudbok är ju att man kan göra andra saker samtidigt vilket underlättade vid krattning, matlagning, äggmålande och bilkörning. Hur boken var? RIKTIGT BRA! Mitt enda aber just nu är att den är slut…

 

 

Publicerat

TOMMY

Jag tror att dom allra flesta människor kan kategoriseras i något av dessa fack:

1. Dom som är pro perfektionism och som alltid avslutar ett påbörjat projekt även om det är onödigt eller supertråkigt

eller

2. Dom som hellre gör fort men fel, som gärna drar igång sånt som känns kul för stunden men som ofta tröttnar halvvägs och sen låter idén rinna ut i sanden – dock utan tillstymmelse till skuldkänslor, nästa balla idé är ju redan på G.

Det är klart att det finns grader i dessa kategoriseringar och att många kan känna igen sig både i 1 och 2 men jag tror att dom allra flesta ändå som människotyp i grunden är antingen det ena eller det andra. Jag vet vilken kategori jag är, jag vet också vilken jag tror att merparten av människorna bakom filmen Tommy är  – och nej, det är inte samma.

Om folket bakom denna film enbart hade tillhört kategori 1 hade manuset varit oklanderligt skrivet, eventuellt logiska luckor hade varit igentäppta med finess, klippningen hade skötts smart och effektivt, det hade gått att känna sympati för någon av huvudkaraktärerna och handlingen hade varit förståelig utan att för den skull vara banal.

Men nu tror jag inte att Tommy-folket tillhör kategori 1, jag tror dom är 2:or. Jag tror dom har velat göra en film nåt så ininordens mycket, jag tror att det har varit tjofaderittan-svinkul-på-jobbet, jag tror dom varit tillräckligt nöjda med manuset, fått ihop tillräckligt med pengar, känt sig mer än nöjda med skådespelarna och litat på att dom sköter sina jobb och lyckas fylla i det som saknas i manus och jag tror att det var superkul att dra igång projektet, jag tror att slutprodukten lockade nåt grymt och jag tror att dom är medvetna om att det saknas en hel del parametrar däremellan men att det inte spelar nån större roll om hundra år.

Tommy var mars månads filmspanarfilm. Jimmy valde den och jag tycker det var ett bra val både innan och nu när filmen är sedd. Jag gillar att Filmspanarna ser svensk film ibland, det händer inte så ofta, Tommy är vår andra svenska film på två år. Det som är lite synd är att Tommy inte var någon jättebra film och att svensk-film-motståndarna får vatten på sin kvarn. Tommy är dock inte en svag film på dom sedvanliga svensk-film-sätten (stolpig dialog, teatraliskt överspel) utan på ett nytt sätt: den är liksom inte klar.

Filmen känns helt ofullständig. Jag förstår inte riktigt att den släppts igenom, att den blivit ”godkänd” av dom som bestämmer. Den är som en stor bit torskfilé som kokats flera minuter för kort tid men som ändå serveras till middag. Det funkar ju inte. Det är inte gott. Visst, det är ätbart, man blir inte sjuk men det stockar sig i halsen när man ser det råa innanmätet och det retar en att den inte fått koka klart, det hade ju bara tagit en liiiten stund till och då – faktiskt – kunnat bli en riktigt god måltid.

Det jag gillar med filmen är Moa Gammel och Lykke Li Zachrissons närvaro, Ola Rapace rädda ögon fast han spelar tuffis, spisscenen samt musiken. Ja, det var väl i stort sett allt.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka dig in hos dom så får du se. Sofia, Johan, Jimmy, Henke och Har du inte sett den-Markus featuring Henke.

Publicerat

Fredagsfemman #110

5. Moa Gammel

Det är tack vare Moa Gammel som det finns en film vid namn Känn ingen sorg. Bara en sån sak. Idag har den svenska thrillern Tommy premiär med Moa i huvudrollen och för några månader sedan spelade hon mot Martin Stenmarck i Kärlek Deluxe.  Själv gillar jag henne i både Sommaren med Göran och Puss. Läs gärna Rebeccas intervju med Moa om du vill veta mer (klicka här), hon är riktigt intressant tycker jag.

.

.

.

4. Kobran i rummet

Jag såg och skrev om en film härom veckan som heter The Room. Det var en mycket besynnerlig film, jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Som av en händelse pratades det om just denna film i Kobra nu i veckan och är du det minsta nyfiken på filmen (eller fascinerad av den) så kanske du bör se avsnittet. Här kan du se det ända fram till 27 juni.

.

.

.


3. Hårdträning inför det rosa ungerska hotellet

Om en vecka har Wes Andersons nya film The Grand Budapest Hotel premiär. Jag tänkte kanske lägga in mig på ett mentalt träningsläger under veckan som kommer för att förbereda mig för det som komma skall. Kanske köra höghöjdsträning genom att åka hiss i Kaknästornet med färgglad toppluva? Kanske bloddopa mig genom att riva sönder näsväggarna och trycka in Alvedon i brustablettsform? Kanske sätta tändstickor i ögonen och tvinga mig att se om The Darjeeling Limited? Det är konstigt, jag kan komma på hundratals grejer jag kan göra för att försöka nollställa mina fördomar och kanske kunna se Budapest Hotel med ett någorlunda öppet sinne, det enda som inte finns på världkartan är att avstå från att se den.

.

.

.

2. True Detective-snurret

Sista avsnittet av True Detective har visats, jag har sett det och med det kanske man kan tro att min hjärna stoppat ner serien i en liten kartong, tejpat igen och staplat den högen av sedda prylar i hjärnan. Men ICKE. Jävlariminlillalåda vad det snurrar i skallen. Jag funderar på lösa trådar, jag tänker på allt det vi aldrig fick se, det vi fick se, början, mitten, slutet, karaktärerna…åååå dessa karaktärer som på ett Twin Peaks-aktigt vis är svåra att se som just karaktärer, dom finns ju – på riktigt. Jag tänker på oscarsstayetten som står hemma hos Matthew McConaughey och tänker på hur sjuuuukt mycket bättre han är True Detective än i Dallas Buyers Club och då är han ändå svinbra i DBC. Det blir en omtitt av hela serien. Snart.

.

.

.

1. Filmspanarträff imorgon!

Wobidoooo! Man börjar kunna ana lite vår i luften, det vankas svensk film och filmspanarmys imorgon. Life is good! Very good till och med.

.

.

.

.

Publicerat

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

Publicerat

Puss

Regissören Johan Kling är smart.

När han gör en film med ett soundtrack som pendlar mellan Woody Allen/Django Reinhardt-mys, Sideways, takter som påminner om den fantastiske David Holmes (vars skiva Let´s get killed användes i princip rätt av i filmen Ocean´s eleven) och Tatis glada xylofon kan man inte komma annat än i positivt igenkänningsmode.

Jag personligen har åtminstone väldigt svårt att värja mig.

Fan, det här är en rätt soft film faktiskt. I ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt bjuder Kling in mig i den lilla teatergruppens något incestuösa värld med intriger och otrohet, med drömmar och viljor, med skumma typer som inte är så skumma och med ordentligt folk som inte har så mycket koll som dom själva tror.

Alexander Skarsgård är den dryge stockholmsjäveln Alexander och hans bror Gustaf den underliga ljudteknikern med snygg synthfrilla och tajta svarta jeans. Regissören Kling återanvänder både Michael Segerström och Michelle Meadows från filmen Darling men Segerströms karaktär är inte en promille lika intressant och lättillgänglig i Puss. Meadows däremot, hon går från klarhet till klarhet. Jag trodde att hennes imponerande insats i Darling var något som bara hände en gång i livet men hon är tamejfan magisk i att uttala dräpare med nanoprecision. Jag har inte sett på maken sen Suzanne Reuters glansdagar i Lorry och jag hoppas att hon får chansen att spela en härligt bitsk och elak skata i nån humorserie framöver.

Det enda som retar mig är klädkodernas ensidighet. Den tjocka tjejen måste nödvändigtvis klä sig i en brun virkad topp och beige kjol i konstigt snitt som gör att hon inte bara ser ännu tjockare ut än hon egentligen är, utan också dum. Teaterchefen har uppsatt hår och knäkort svart kjol med dragkedja och liten knapp i ryggen. Ja, jag fattar att hon är boss, jag fattar. Den skumme ljudteknikern har ärvt Änglagård-Zacs urväxta svarta skinnpaj, för skummisar har givetvis svarta depprockarkläder och den narcissistiske stockholmarn Alex har stora svarta filmstjärneglasögon, självklart har han det. Allt detta är synd för det är fördomsprylar som inte behövs. Rollerna är välskrivna och karaktärerna mänskliga nog att stå på egna ben utan denna dress-code-hjälp, som jag tycker blir så banal att den enbart stjälper.

Som uppföljare till den i mitt tycke jättefina filmen Darling får Puss absolut godkänt. Jag klistrar en stor guldstjärna på Johan Klings kavajslag och ser med iver fram emot nästa film. Han är begåvad den där killen.