När jag såg regissören Tamara Jenkin
s förra film The Savages förra hösten avslutade jag min recension med orden: ”Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.” Nu, elva år senare, kommer hennes nya film och banne mig om det inte är en bra mening att inkludera även i denna text.
I The Savages var det syskonen Jon och Wendy (Philip Seymour Hoffman och Laura Linney) som bråkar med sina demoner och i Private Life är det paret Rachel (Kathryn Hahn) och Richard (Paul Giamatti) som passerat 40-års-sträcket och önskar bli föräldrar. Det går dock inte så bra. Alls. Faktiskt. IVF har inte gått bra Richards spermier är inte så funktionella, Rachel hör kroppen ticka som en Morakrocka mellan öronen och samtidigt som sorgen över att inte kunna bli föräldrar riskerar att ta över finns besvikelsen över att det på något sätt är deras eget ”fel”. Livet kom ju emellan. Det var så mycket annat som var viktigt som skulle göras innan barnen kom. Men så kom inte barnen och allt det som var så viktigt DÅ känns inte längre så viktigt.
Jag kan förstå den där grundläggande känslan av att ”ha all tid i världen”, den har man (ju) ofta som ung. Känslan av att livet är så långt. Sen sitter man där och halva livet har passerat och det gick ju så jävla FORT. Tamara Jenkins har dock inte lyckats förmedla DEN känslan jättebra i manuset men å andra sidan har hon jobbat in en hel massa andra parametrar som både är plus för filmen – och minus.
Private Life är liksom en film som ”är som livet självt” men samtidigt överdriven och knäpp på ett sätt som livet i och för sig också är MEN som inte riktigt hade behövts. Å andra sidan, det behövdes kanske, det är trots allt en film det här, det är inte livet.
Filmen finns att se på Netflix.
