Etikett: Mona Malm

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Publicerat

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?

Publicerat

Hobert-helg: Höst i paradiset

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.

Publicerat

Hobert-helg: GLÄDJEKÄLLAN

Den andra delen i filmsviten om De Sju Dödssynderna heter Glädjekällan och den gick upp på bio 1993. Det här är filmen som fick upp mina ögon för både Hobert själv, för Göran Stangertz och framförallt för vääärldens gulligaste gubbe: Sven Lindberg.

Ragnar Persson (Sven Lindberg) vinkar adjö till sin älskade hustru Ellen (Helena Brodin) när hon ska iväg på charterresa med ”tanterna”. En vecka senare kommer hon hem i en vit kartong prydd med ett svart kors. Hon dog, bara sådär och Ragnars liv blir aldrig mer som förr.

Han häller över Ellens aska i en gul vas med lock och tillsammans med sin son Mick (Göran Stangertz) ska dom åka till sommarstugan Glädjekällan en sista gång för att sprida Ellens aska under syrénen.

Mick är en rockstjärna på dekis, en halvalkad looser i en handmålad turnébuss som har sin nya flickvän Catti (Camilla Lundén) gömd bland sätena för att ”bespara” pappa Ragnar chocken eller vad det nu kan vara. Och visst får han en chock när han ser Cattis Madonna-Like-a-virgin-uppenbarelse, men det som retar honom är inte klädseln utan snarare åldersskillnaden. Vad ska en ung söt tjej som Catti med en gök som Mick till (och det är här man bör ha sett Händerna först för att förstå Cattis preferenser vad gäller karlar och att Mick kanske inte är så tokig jämfört med dravlet hon dejtat tidigare)?

Denna trio beger sig ut på en road-trip som svensk film sällan skådat. Det är hemskt, det är dråpligt, det är fint, det är fult men framförallt är det rörande. Glädjekällan är utan tvekan en av dom största filmupplevelserna jag varit med om när skådespelarna pratat svenska. Maken till mysigare film finns inte. Maken till SORGLIGARE film finns inte. Glädjekällan kan mana fram dödsångest hos en patologisk  livsnjutare men på ett bra sätt, hur fan det nu går ihop? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan som består i min mage efter att ha sett Glädjekällan är ”jag vill aldrig aldrig aldrig dö och jag tänker leva allt vad jag har medans jag kan”.

Den dödssynd som Richard Hobert väver in i den här historien är vrede. Alla är arga. Dom är arga på livet, arga på döden, arga på föräldrar, arga på barn, arga på bilar som havererar, på klantigheter som sinkar och på att allt inte blev som förväntat. Själv blir jag inte arg alls av filmen. Jag blir bara kär – i Sven Lindberg.

[Jag har skrivit om filmen förut här på bloggen, hur mycket den fick mig att böla. Det inlägget hittar du här.]