Robert Miller (Richard Gere) är företagsledare, äkta man, pappa, morfar och älskare. Han är sedan många år gift med Ellen (Susan Sarandon) och dom lever ett på ytan väl fungerande liv. Att han har en ung fransk älskarinna som försöker hanka sig fram som konstnär är en väl förborgad hemlighet och Robert har inga planer på att det någonsin ska bli något annat. Familjen är helig. Pengar är viktigt. Företaget är allt. Men inte ens den man som tror att han ensam kan kontrollera världen kan bestämma över ödet. Vill ödet sätta honom i skiten så gör ödet det och det spelar ingen roll vilken klass man tillhör, fast visst underlättar det med pengar på banken, i alla fall för Robert Miller.
Alltså, jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen. Jag fick känslan av att det var en snygg, påkostad thriller jag skulle få se, det finns många skådisar som är sämre än Richard Gere och Susan Sarandon så det är klart att jag trodde det här skulle vara en höjdare. Kanske en ny Primal Fear till och med eller en lite ”vuxnare” variant av Collateral. Men nä. Det känns som jag gurglar mig långt bak i munnen med morotsjuice eller nåt, jag känner mig lite sur för det här var inget vidare faktiskt. Inget vidare alls.
Arbitrage hade kunnat vara en mustig perfekt tillagad rödvinssås men är det inte. Arbitrage är en såspåse från Knorr, en sån man blandar ut i vatten och kokar upp. En sån som smakar noll och ingenting.
