Nästan lika bra som Rocky IV
Kl 19.00 ikväll kör Monsters of film-festivalen igång i Stockholm med galainvigning och visning av Kevin Smiths nyaste film, valrossthrillern Tusk.
Det betyder att från och med imorgon till och med nästa onsdag kommer det dyka upp en del texter om Monster of film-filmer på bloggen, uppblandat med ”det gamla vanliga”.
Blir du sugen på att besöka festivalen finns all info här.
5. Biljettsläpp!
Nu är biljetterna släppta till höstens Monsters of film-festival. Zombeavers på stor duk, bara en sån sak! Biljetterna hittar du här.
.
.
.
4. Idris!
Luther är inte en serie som kan stoltsera med det mest genomarbetade manuset men herregud, med Idris Elba i huvudrollen är det mesta tittbart.
.
.
.
3.True Detective 2-pojkarna
Jag fattar att man inte kan ha sån tur två gånger. Att para ihop Matthew McConaughey och Woody Harrelson i samma TV-serie var som en Trissvinst med tre framskrapade TV-apparater för en sån som mig (och typ resten av världen?). Nu är det klart att Colin Farrell och Vince Vaughn blir nästa par ut och jag kan lätt hålla mig för garv. Regelbundna läsare av denna blogg har nog rätt god insikt i exakt hur illa jag tycker om i alla fall den ene av dom. Men å andra sidan, det går att se det positivt. Mina förväntningar är nere på noll, nu kan det bara bli bättre och ingen kommer vara gladare än jag om jag får anledning att hylla Farrell & Vaughn på samma sätt som Rust och Marty.
.
.
.
2. Patricia Arquette
Patricia Arquette är en skådis som jag mer eller mindre dissat i hela mitt liv, lite på samma sätt som Vince Vaughn. Hon är en skådis som jag aldrig förstått storheten i, en skådis som fått kanonroller i bra filmer men jag har aldrig förstått varför. Idag har Boyhood premiär. Från och med nu älskar jag Patricia Arquette!
.
.
.
1.Idol
Jag kämpar. Jag försöker. Ibland funkar det. Det är inte helt enkelt att hitta TV-program (eller filmer) som klaffar för hela familjen längre. En 17-årig tjej, en 15-årig kille och en 42-årig mamma har helt enkelt ganska olika smak, samtidigt är det jättemysigt att kura upp sig i soffan allihop och titta på nåt tillsammans alla tre. Jag tänkte att Idol kunde vara en sån gemensam TV-kraft. Vi tittade på uttagningarna tillsammans. Det är inte riktigt min grej men det gick bra, det var både kul och trevligt. Sen fastnade jag. Började heja på några av dom sökande, kollade på extraprogrammen på TV4Play (bara DET är fan värt en mamma-guldstjärna!) och nu när det är fredagsfinaler så kommer jag antagligen sitta framför TV:n och kolla. Fast själv. Kidsen har tröttnat, Idol är inte kul längre. Fast det tycker jag. #vadmanängörblirdetfel
Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.
Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.
Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?
Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.
Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?
Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.
Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.
Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.
När det var dags för skräckfilmsfantasten Erik att välja månadens filmspanarfilm valde han föga förvånande en från Monsters of film-festivalens program.
5 senses of fear kändes som en av dom mest intressanta filmerna på hela festivalen och eftersom jag sett ett par som inte direkt fått mig att göra hoppsasteg över köksgolvet hoppades jag en hel del på denna.
Historien är lika enkel som den är smart. Fem otäcka kortfilmer som har vart och ett av våra sinnen i fokus: syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Det är klart att det går att göra detta med skräckfilmsfilter, självklart. Så tänkte jag innan jag filmen började. Efteråt ser jag lite mer ut som ett frågetecken.
Jag ska förklara varför.
Första filmen handlade om lukt. En man får en blå parfymflaska full med feromoner, dödliga sådana. Det här är en bra episod. Den andra filmen handlade om syn. En ögonläkare samlar synintryck i småflaskor. Det är en bra episod. Den tredje filmen handlar om känsla. En blind liten kille ska försöka leta hjälp när familjen krockat med bilen. Den episoden är knappt okej. Den fjärde handlar om smak och handlar om en kille som som åker limousin. Sen händer det. Jag slocknar. Fy fan vad jag sover. Det är liksom okontrollerbart. Jag somnar inte för att jag tycker filmen är dålig eller tråkig, nejdå, inte alls. Troligtvis somnar jag för att jag är jättetrött. Den dramatiska morgonen när det skulle köas för att få tag i One Direction-biljetter tog uppenbarligen kål på mig för jag sov stenhårt och jättegott och vaknade lagom till eftertexterna började rulla. Sen förstod jag att det var episod fem, den sista, jag borde ha sett. Den knöt ihop hela filmen och jag missade den. Jag har liksom ingen aning om nåt nu, inte mer än att jag gillade det jag såg fram tills att John Blund typ våldtog mina ögon med sömngrus.
Förtexterna var grymma och dom första två kortfilmerna var välgjorda med snygga effekter och rätt underfundiga manus. Tredje delen var alldeles för kort och kändes ofärdig även om det fanns en del bra element även här. Fyran minns jag inte hundra av ska jag ärligt säga och femman inte alls. Jag känner ändå att jag vill ge betyg på det av filmen jag faktiskt såg, men ta´t med en nypa salt. Se det som ”nånstans mellan 2 och 4”. Flummigt värre men så kan det bli ibland.
För lite vaknare recensioner hänvisar jag till mina filmspanarvänner. Klicka på namnen för att komma till respektive recension: Rörliga bilder och tryckta ord, Har du inte sett den, Filmitch och Jojjenito.
Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.
Jag tycker vampyrfilmer är intressanta om dom är bra, inte per automatik. Om du vet med dig att du tycker om ALLA vampyrfilmer, se filmen. Om du tror att du tycker om vampyrfilmer av Neil Jordan bara för att du gillade Interview with a vampire, se om Interview with a vampire istället. Om du har en crush på Gemma Arterton, se En sång för Marion. Om du tyckte Saorise Ronan var bra i Flickan från ovan, kolla bara hur cool hon är i Hanna. Om du har en craving efter vampyrer som inte verkar kunna stillas, be nån bita dig i halsen och sätt Bram Stoker´s Dracula från 1992 på repeat.
Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag hade så tråkigt när jag såg filmen att evigt liv banne mig inte lockar det minsta. Tänk om man hade evigt liv, en DVD-spelare och EN film och filmen var Byzantium. Vad skulle man göra? Vilket MÖRKER!
Vad tyckte Filmitch och Jojjenito om filmen? Klicka på deras namn så vet du.
Om jag vill göra det lätt för mig kan jag beskriva Berberian Sound Studio som ett långkok bestående av Avlyssningen, When in Rome och Human Centipede 2. Vill jag göra det aningens krångligare förklarar jag hur jag tänker.
Gilderoy (Toby Jones) är en engelsk ljudtekniker som åker till en filmstudio i Rom för att jobba med vad han tror är en hästfilm. Det visar sig vara nåt helt annat. Filmen som ska ljudläggas heter ”The Equestrian Vox” och regissören Santini (Antonio Mancino) är allt annat än en enkel man att samarbeta med. Filmen utspelar sig på 70-talet, det är rullbandspelare, män i bruna kläder, närbild på mekaniska reläer och klonk-ljud a la Avlyssningen och det är kulturkrockar a la When in Rome, dock utan minsta romcom-touch.
Hur får jag då in Human Centipede 2-tanken i det hela? Jo. Gilderoy i Toby Jones tappning känns som en mindre mentalt störd variant av Laurence R. Harveys parkeringsvakt Martin. Dom skulle kunna vara bröder eller Gilderoy skulle kunna vara Martins pappa. Dom är alltså utseendemässigt lika men det har inte gått fullt lika snett i Gilderoys hjärna. Än.
Att jag jämför den här filmen med en konspirationsthriller, en romcom och en fullständigt vrickad skräckfilm känns helt logiskt, jag vet nämligen inte riktigt vad Berberian Sound Studio ska klassas som. Den visades på Monsters of film-festivalen i Stockholm för nån månad sen och det jag läst om filmen verkar gå i skräckens tecken. Men jag vet inte det jag. Skräck? Är det här skräck? Visst är stämningen otäck men skräck???
Berberian Sound Studio är en snygg film, inte i klass med Avlyssningen eller Tinker Tailor Soldier Spy men åt det hållet. Den är en fröjd för ögonen men faktiskt också för öronen. Det kryllar av härligt underliga ljud och det visas rent praktiskt hur man gör dom. Till exempel, att slå sönder en vattenmelon och slå sönder en människokropp låter ungefär likadant.
Som filmälskare tyckte jag denna film hade sköna kvalitéer men struntar man en hel hög i italienska giallofilmer från 70-talet kan man kanske skippa den. Under sista halvtimmen lägger filmen in en högre växel som gör att eftersmaken blir riktigt bra så jag kan inte ge filmen annat än godkänt, skräck eller ej.
Vad tyckte Filmitch om filmen? Klicka här så får du se.
5. Skumtimsproblem
Jag ville så gärna tycka om Johan Theorins bok Skumtimmen. Jag läste bra långt innan jag gav upp, gav den fler chanser än jag normalt sett ger en bok. Men det hjälpte inte. Hans språk når inte fram till mig, det blir bara floskligt och sömnigt. Däremot är det en historia som jag tror gör sig väldigt bra på film. Därför tänker jag gå och se den. Lena Endre och Thord Petersson borde vara perfekta i huvudrollerna och Daniel Alfredsson har regisserat. Det är inte bara lyssna som är det nya läsa, film är det nya bok.
.
.
4. Monsters of film på VOD
Igår drog skräckfilmsfestivalen Monsters of film igång i Stockholm och jag var på invigningen tillsammans med några filmspanarvänner. Lördagens filmspanarfilm kommer dessutom bli en av festivalens skräckisar. Monsters of film håller på ända till på söndag och visar en hel drös med intressanta filmer. Nu till det riktigt superintressanta i kråksången. Alla människor på bor ju inte i Stockholm men många är väldigt intresserade av skräckfilm. Det har festivalens huvudarrangör Njutafilms förstått. Så i samarbete med SF Anytime kan man se flera av festivalens filmer på video on demand. Klicka här så ser du hur det går till. Heja säger jag! Toppenbra! Som grädde på moset har jag och Filmitch recenserat två av festivalens filmer och dessa texter finns att läsa på våra bloggar imorgon kl 08 respektive kl 14.
.
.
3. Den där eländiga rosa överstrykningspennan
SF har sedan rätt lång tid tillbaka nåt som heter Smultronstället. Enligt deras egen förklaring : ”Med Smultronstället har vi gjort det lättare för dig att hitta de där filmerna som stannar kvar länge. Smultronstället är vårt sätt att samla filmer som vi själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare. Smultronstället är utmärkt film, helt enkelt.” Jag tycker idén är rent usel. SF bestämmer alltså med hjälp av en rosa märkpenna vilka filmer som är utmärkta. Genom att välja ut filmer som Kära passagerare, Bon appetit, The Grandmaster och Promised Land kanske dom lyckas få nååååååååågra 65+-besökare till biografen som annars inte hade gått MEN dom lyckas garanterat skrämma bort drösvis av människor i yngre ålderskategorier från dessa filmer enbart genom att ”artbestämma” dessa på förhand. Spiken i min kista kom nu när jag såg att Hotell ”förärats”med att bli smultronställetfilm. Hotell är en film som borde marknadsföras med vidd och bredd – inte genom att förminska den, få den att kännas smal och ”fin”. Det här gör mig irriterad. Elitismstämpel kan banne mig inte gynna någon film!
.
.
2. Kim Bodnia
Bron 2 har börjat. I say no more.
.
.
.
1. Filmspanarträff!
Imorgon smäller det, det är dags för september månads filmspanarträff. Sist flera av oss sågs var på Malmö Filmdagar så det känns som att det är på tiden för gemensam bio, middag och brainstormning inför nästa tema. Förra temat var ju så KUL, kan vi bräcka det? Har du en filmblogg och vill vara med i vårt gäng, mejla mig på fiffi@fiffisfilmtajm.se så skickar jag information.