Den andra filmen på gårdagens Horror Night var den sydkoreanska skräckfilmen Horror Stories II. Det var bara en snabb bensträckade mellan film ett och två och betydligt mer prasslande av chipspåsar under film två än den första men framförallt var det en doft av välbehövlig Red Bull som spred sig i den syrefattiga salongen. Själv nöjde jag mig med att pilla ur linserna och sätta på mig glasögonen. Ögonen började bli skapligt trötta och svidiga, klockan var ändå strax efter 01 nu och jag hade sett film sedan 11.30. Detta var dagens femte film.
Filmen drog igång med buller och bång och jag började skratta helt okontrollerat. En av filmens medarberare hette nämligen Won-kuk och mer än så behövdes inte för att min trötta hjärna skulle få den energiska skrattinputen som den behövde för att orka se en film till.
Horror Stories II är egentligen horror stories gånger tre. Tre halvtimmeslånga (på´t ungefär) historier som är mer eller mindre läskiga och mer eller mindre sydkoreansk slap-stick-humor. Första filmen handlar om två bergsbestigande kompisar och en Snickers, film två handlar om tre unga tjejer som råkar ut för en bilolycka och film tre handlar om en nybakad lärare som behöver hjälp för att undvika helvetet. I korta drag alltså. Men det räcker så.
Jag hoppade till några gånger för vad är en sydkoreansk skräckis utan välkammade flickor och krypande män med förvridet ansikte i närbild, jag skrattade några gånger för när är väl prutthumor mer välkommet än när en livrädd lärare just undkommit döden i en hiss, jag sonade ut några gånger under film två när det blev som mest övernaturligt och plinkades på små klockor och tändes rökelse i nåt som kändes som alltför många minuter. Jag gjorde mycket men jag somnade inte. Jag var inte ens i närheten.
Jag kan inte påstå att jag är det minsta bevandrad i det koreanska språket men jag tror mig kunna utläsa dålig Google translate när jag ser den. Filmen var textad på engelska och översatt så illa att publiken ibland skrattade åt meningarna som stod på duken, ibland bara felstavad, ibland med gigantiska syftningsfel. Jag tror att det hade varit ett plus att se filmen med svensk text.
Jag hade en härlig stund i biografen framför en film som inte kommer ge mig några bestående men annat än att jag kommer tänka på den när jag ser en Snickers. Både bra och dåligt betyg för en skräckfilm kan tyckas men ibland är lagom alldeles nog.
