Etikett: Morgan Alling

Publicerat

Svensk söndag: SUNE PÅ BILSEMESTER

Jorå, familjen Andersson ska på semester igen. Det gick inte så jättebra när dom åkte till Grekland härom året, kanske en bilsemester blir lugnare och mysigare? Nähä. Inte det. Nej såklart inte, då hade det ju inte blivit en film, då hade det blivit en vanlig svennebanansemester, en sån som filmen på nåt sätt driver med. Eller?

Den klantiga och fullkomligt dumsnåle pappan Rudolf (Morgan Alling) går med resten av familjen på bröllop och som bröllopspresent tänkte han ”spara in några spänn” och slår in en gammal ful tavla han och fru Karin (Anja Lundqvist) fått i present. Strax innan han ska lämna fram presenten kommer en av gästerna och tillika medarbetare i Antikrundan fram och säger att tavlan Rudolf tänker ge bort är värd över 900. 900 kronor, tror Rudolf och får kalla fötter. 900 TUSEN kronor, säger mannen och Rudolf får panik. Han kan väl inte ge bort en present som är värd nästan en MILJON kronor???

Den där tavlan kommer att spela en stor roll i filmen eftersom familjen åker på bilsemester medelst denna för att få den signerad nånstans i Europa och därmed säkra dess värde. Allt handlar alltså preciiiis som vanligt om pengar i Rudolfs värld. Pengar och bara pengar. Han är självcentrerad in absurdum den där mannen och trots att han kan få till en del charmiga dumheter per film så är han inte speciellt trovärdig – egentligen. Han borde verkligen tacka sin lyckliga stjärna att han hittat EN kvinna i universum som orkar med honom. Karin alltså, vilken kvinna. Jag förstår mig inte på henne alls.

Jag vill inte jämföra denna film (heller) med min guilty-pleasure-film Sunes sommar (med Peter Haber som pappan) men jag kan inte låta bli att jämföra den med Greklands-filmen och då står sig denna film slätt. Sune på bilsemester är inte alls lika charmig och det är väldigt lång mellan skratten….fnissen….att jag drar på mungiporna….ler det allra minsta….reagerar alls. EN gång fnissar jag till (restaurangscenen när Rudolf reagerar på blomvasen), mer än så är det faktiskt inte.

Betygsmässigt är jag nere på ettan och nosar men jag känner mig snäll idag. Och tålmodig. Och familjefilmsbefrämjande. Fast helt ärligt, går det inte att göra familjefilmer mer underhållande än såhär kanske man ska…låta bli?

Publicerat

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

”Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!”

Publicerat

SUNE I GREKLAND – ALL INCLUSIVE

Jag brukar dras till svenska familjekomedier som flugor till en sockerbit (eller gödselstack som en del väljer att se på saken). Varför jag inte såg Sune i Grekland när den hade premiär i julas vet jag inte, jag har inget bra svar alls. Den lockade varken mer eller mindre än någon annan film i samma genre och att filmen fick makabert dåliga recensioner på sina håll gjorde mig varken rädd eller förvånad. Klart den får det. Givetvis är det super-o-kreddigt att finna minsta underhållningsvärde i en film som denna och kanske alldeles speciellt när det finns så många (jag själv inkluderad) som älskar Sunes Sommar från 1993 (min hyllning till den filmen hittar du här).

För egen del ser jag ingen anledning till att jämföra filmerna alltför mycket. Det har gått tjugo år, att göra en uppföljare med Peter Haber som pappa Rudolf är en skrattretande tanke då ingen hade köpt en 61-åring i den rollen. Så jag väljer att glömma det förgångna och försöka se Morgan Alling som den nya Rudolf vilket visar sig vara lätt som en plätt. Det mesta med filmen är lätt som en plätt. Det är som att äta mellis, det bara slinker ner. Inget motstånd, inget supermättande, ingen tokig eftersmak bara lagom gott liksom.

När familjen Andersson åker på semester till Grekland så händer det – såklart – en hel drös med dråpligheter. Rudolf har pungat ut med sextiofyra tusen sura slantar för resan, Karin (Anja Lundkvist) har en imponerande mängd tålamod OCH kärlek för sin äkta make, lillebror Håkan (Julius Jimenez Hugoson) har utvecklat sin passion för potatis till att innefatta chips, storasyster Anna (Hanna Elffors Elfström) är aningens mindre killtokig än jag minns henne men Sune (William Ringström) gillar å andra sidan tjejer desto mer. Han flirtar stenhårt, lyckas ibland, går på nitar ibland men släpper aldrig tanken på sin Sophie.

I det stora hela är det här verkligen urtypen av familjeunderhållning som faktiskt fungerar. Det finns en igenkänningshumor som är charmig för dom flesta åldrar (inte minst vuxna) som helt saknas i andra filmer i denna genre, Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult för att ta ett exempel. Jag kan inte säga att jag skrattade så värst mycket eller högt men flabbhumor behövs inte alltid. Sune i Grekland – All inclusive är en harmlös film, en film som inte vill någon nåt illa, en film som kan liva upp en seg söndageftermiddag i vilken familj som helst och som helt saknar mental kardborre-effekt. Det är ingen film som fastnar, ingen film som återkommande gäckar ens tankar. Det är en mysig landet-lagom-film och den ger uttrycket ”helt okej” ett ansikte.

Jag:

15-årig dotter:

14-årig son: