MANSOME

Såhär i A-märkningens och vita kränkta mäns tidevarv har jag medvetet valt att se en dokumentär av (vita) män som handlar om (vita) män och hur (vita) män ser på andra (vita) män ur ett superytligt perspektiv. Det känns unket att ens lägga fritid på att se en film som denna men vad gör man inte för att få sig lite högkvalitativ mustaschinfo till livs?

Med enbart män och grooming i fokus trodde jag nog inte att det skulle bli prat om kvinnor alls, men det sipprade igenom en del kvinnoförnedrande kommentarer från deltagarna minsann. Det pratas bland annat om en kvinna som har hår under armarna och som bleker håret på överläppen och Jason Bateman hörs säga: ”Är du säker på att hon är kvinna, att hon inte är ewok?” Härligt när det bjussas på humor. Det är dock sparsmakat med män i filmen som kan skratta åt sig själva. John Waters är ett befriande undantag men han är heller inte med så mycket.

Det är skäggtävlingar, det är kända män som rakar sig tillsammans, det är spotlight på Morgan Spurlocks egna mustasch och hans försök att få bekräftelse från kreti och pleti när han frågar om den ska vara kvar eller inte. Det pratas self improvement, exklusiva ansiktsprodukter och varför en man inte bör ha puder i grenen under träningsbyxor. Istället finns en nyligen uppfunnen kräm som heter ”Fresh balls”. Jag suger åt mig informationen. Helt ärligt, jag hade ingen aning om att snubbar använde puder i den utsträckning som filmen vill göra gällande.

Jag tror att den här filmens primära mål är att vara informativ, i andra hand rolig. En ”komiker” frågar med glimten i ögat vad är skillnaden är mellan shower gel och shampoo och jag tror att jag förväntas skratta och/eller tycka att han är en käck man med intelligent humor. En karriärkvinna säger att en man med hårig rygg BÖR använda t-shirt om han går på poolparty. Att som man avlägsna kroppsbehåring (som inte är i ansiktet) kallas tydligen för ”manscaping”. Alltså, det är rent GALET vad mycket nytt jag lär mig. En termin på Komvux skulle inte kunna lära mig mer än dessa 82 minuter.

Den stora frågan filmen ställer är om män som grupp har en identitetskris eller inte. What makes a man? Det känns som en alldeles för massiv fråga för en film som denna men å andra sidan, vem är jag att veta svaret? Jag är ju bara en simpel ewok.

Underbart: John Waters filosoferande kring sin egen mustasch. Tröttsamt: Morgan Spurlock framför kameran. Inte fullt så tröttsamt: Morgan Spurlock bakom kameran. Hollywoods David Hellenius: Paul Rudd. Det går inte att ta honom på allvar, inte ens när han försöker säga något allvarligt. Jag förväntar mig att han spricker, vilket han gör i 99,5 fall av 100.

ONE DIRECTION – THIS IS US

Jag har närt ett pojkbandsfan vid min barm. Jag kan tycka vad jag vill om den saken men så är det.

Jag har en 16-årig dotter som avgudar det brittiska bandet 1D – One Direction. Själv förstår jag inte riktigt deras storhet men jag kan utan problem förstå glädjen i att hitta ett band som man verkligen gillar.

Nu går 1D-filmen This is us för (relativt sett) utsålda hus runt om i Sverige och jag och dottern beslutade oss för att se filmen och sedan recensera filmen ihop. Vi såg dock inte filmen tillsammans eftersom det fanns en överhängande risk att minsta suck från min sida skulle missförstås och ett mindre inbördeskrig skulle bryta loss i biosalongen.

Hur kom du först i kontakt med One Direction?

Dotter: Jag hade tråkigt en dag, alltså jättetråkigt och jag läste en tidning som heter Frida. Där stod det att det fanns en hälsning på hemsidan, alltså Fridas hemsida, till One Directions alla svenska fans. Jag klickade mig in där, det var väl två år sen. Sen kollade jag youtube, hittade deras videodagböcker från X Factor, tittade på dom, blev kär i Louis (Tomlinson, inte Herrey, reds anm) och på den vägen är det.

Jag: Alltså, härhemma, det gick ju inte att undvika dom. Fan, det var som en musikalisk nordanvind, fast en snäll sådan för musiken är ju rätt…..mesig. Okej, trevlig då, du behöver inte se så arg ut. Sen var det ett jäkla tjat om Louis hit och Louis dit, om directioners på Instagram, om att hänga utanför studion på Söder bland horderna av tjejer och sen kom konserten på Friends Arena….herregud. Och nu filmen.

Vad tycker du om att det blev en film?

Dotter: Jättebra! Den är ju jättebra för oss directioners men dom som inte är det förstår nog inte hela grejen.

Jag: Precis. Jag fattar inte grejen, eller jo, jag fattar grejen för jag har själv varit ”directioner” fast mitt One Direction hette Shanghai och kom från Södertälje och mina Louis, Harry, Zayn, Niall och Liam hette Uffe, Ralph, Niklas, John och Rex. Jag har inget emot fenomenet, jag tycker bara det är aningens tidigt i karriären att göra en dokumentär på det här sättet. Det är som att skriva sina memoarer när man är 22. Allt handlar bara om pengar, inte det minsta substans.

Så….Nå. Hur var då filmen?

Dotter: Den var underbar. Den var perfekt. Den var jävligt välgjord och jag tror dom fick fram det dom ville.

Som vadå?

Dotter: Själva grejen med filmen var att visa hur dom tänker och hur dom lever och filmen lyckades med det. Managementet vill säkert få fram att dom är världens snällaste människor så att fler ska bli directioners men det vill ju inte boysen. Dom är ju bara sig själva. Sluta skratta mamma. Du är taskig! Jag vill att du tar med det i texten!

Så du tror inte regissören klippt ihop filmen så att den ska passa er directioners?

Dotter: Klart dom gjorde! Det fattar ju jag med, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har sett massor av det som händer i filmen, jag ser det varje dag på instagram, jag har koll på var dom är och vad dom gör varenda dag, det är ingen skillnad mot i filmen. Dom är som dom är oavsett om dom är filmade eller inte.

Jag: Hallå, får jag svara på förra frågan nu? Morgan Spurlock som regisserat filmen har ju viss erfarenhet av dokumentärer (han har gjort McDonalds-filmen Supersize me till exempel) och jag tycker han har fått till det bra här med. Filmen är i långa stycken mer en musikvideo/PR-kupp än en en djuplodande historia om fem fattiga pojkar från brittisk förort som inte gick vidare i X Factor var för sig men som Simon Cowell la sin kapitlistiska karda över och sa VARDE POJKGRUPP och det blevo pojkgrupp. Men filmen är funktionell. Den var okej. Vad annat kan jag säga, jösses jag grät tre gånger.

Dotter: Grät du? Närdå? Jag kan i och för sig gissa…

Jag: Jag grät i början, hela första låten. Jag grät när mammorna…

Dotter: Hahaha! Klart du gjorde! Mammorna!

Jag: Mmmmm, jorå. Jag grät när mammorna sammanstrålade för att se killarna i Madison Square Garden och jag grät på spelningen i Mexico.

Vilken var filmens bästa scen?

Dotter: Menååå, jag vet inte. Jag tycker det var roligt när dom tältade i Sverige för jag hade inte sett hela den inspelningen innan. Sen tyckte jag dom första låtarna i O2-arenan för Louis var så JÄVLA snygg på den spelningen, alltså han var så stört snygg,  alltså det gåååår inte.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du inte varit en directioner?

Dotter: Jag hade nog inte sett den då.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du var en directioner?

Jag: Sjuttioelva fiffiluror av fem. Antagligen.

 

Mitt betyg:

Dotterns betyg:

Veckans dokumentär: SUPERSIZE ME

Jag vet inte om det finns någon människa som på allvar tror att en diet bestående av enbart BigMac (och annan McDonalds-mat) är bra för dig. Jo, kanske förresten, kanske finns det några ”over there” som inte vet bättre.

Över 60% av den amerikanska befolkningen är överviktiga och den summan har fördubblats sedan 1980. Vad beror det på? Kan man skylla på snabbmatkedjorna? Gravt överviktiga människor (i USA) började stämma McDonalds för att deras mat gjort dom feta men är det verkligen hamburgarnas fel att folk äter dom?

Dokumentärfilmaren Morgan Spurlock ska i alla fall göra ett vetenskapligt test. Han ska under en hel månads tid leva på det McDonalds har att erbjuda och under tiden ta tester för att se hur kroppen reagerar. Under överseende från en magläkare, en hjärtläkare och en vanlig ”vårdcentralläkare” ska alltså den normalviktige Morgan testa hur hans kropp förändras – OM den förändras – genom att under en månad leva på en McDiet, en matkultur som många av hans landsmän redan anammat.

Frukost, lunch och middag, allt med en Mc-prefix alltså, det är det som gäller och det är det den här filmen handlar om. Till en början är det riktigt underhållande. Knepig fakta om amerikanernas matvanor radas upp och mina ögonbryn höjs mer och mer och mer men innan dom hamnar uppe vid luggfästet slår det mig att jag egentligen inte är förvånad.

Episoden som handlar om den gravt överviktige diabetespatienten som inte verkar fatta att hans dagliga intag av 8 (ÅTTA!) LITER  Diet Coke har något med hans försämrade blodsockernivå att göra ”för det är ju inget socker i diet-läsk” är närmast komisk, om än jävligt tragisk.

Jag tror filmen hade vunnit på ett klippas ner i längd en aning då det inte är varken underhållande eller upplysande att se snabba klipp från McDonaldsrestauranger och att se Spurlock äta flobbig mat i närbild i hundra minuter men tanken med filmen är ändå inte helt dum.

Jag fick mig en tankeställare (eller två) även om jag fortfarande tycker att en Egg McMuffin till frukost ibland kan vara världens godaste vardagslyx. Med tanke på att 46 miljoner människor världen över äter på McDonalds en vanlig dag så är filmen en nyttig ögonöppnare, även om jag tror att många som skulle behöva se den aldrig kommer att komma på tanken. Men så är det ju ofta.