”Att kyssa en man utan mustasch är som att äta ett ägg utan salt”. Såna sanningar får man sig till livs när man uthärdar hundra minuter i den brittiske aristokraten Charlie Mortedecais sällskap.
”Det ser ut som du har en vagina i ansiktet. Gå och stoppa upp en madrass med den där.” Det kan inte vara lätt att vara Johanna, fru Mortdecai. Hon avskyr sin äkta mans nya håriga överläppskompis som pesten. Så mycket att hon får hulkningar när hon försöker kyssa honom och han blir förpassad till gästrummet.
Ewan McGregor ser ut som William H Macy när han har lösmustasch. Den såg man inte komma.
Som i så många filmer i denna genre är det en fullständigt obegripligt ocharmig man i fokus (*host* Sunes sommar) och denne man har alltid en vacker, härlig och resonabelt intelligent fru vars smak man verkligen inte förstår.
Olivia Munn, Jeff Goldblum och Ulrich Thomsen ses i små friska biroller men jag undrar varför filmens roligaste karaktär, Paul Bettany som Mortdecais ”manservant” Jock, inte har fått en egen poster. Vad finns det för rättvisa i världen egentligen? Han är ju svinbra här! Jag skulle kunna droppa ett tiotal scener i filmen när jag skrattade högt och i flertalet av dessa – alla? – är han med.
Efter att ha sett trailern till Mortdecai ungefär femton gånger på Malmö Filmdagar förra sommaren och velat spy i en påse alla gångerna måste jag säga att jag dels är förvånad att jag ens fick för mig att se filmen (måste tacka Flmr-Steffo för peppen!) och dels att den är så pass bra som den faktiskt är. För filmen ÄR rolig. Den är smågalen. Det är en barnslig och underhållande larvig liten film som det inte går att ta på allvar men å andra sidan – varför skulle jag göra det när den inte ens tar sig själv på allvar?
