Etikett: moviethoughts

Publicerat

Filmrecensioner – Viktiga för vem?

Jag växte upp i en tid då information om nya filmer var likställt med TV-programmet Filmkrönikan. Om en film var bra eller dålig bedömdes av Filmkrönikans programledare, recensenten Nils-Petter Sundgren. Det var hans åsikt och hans åsikt allena som rådde. Betygen han satte på filmerna var odiskutabla, det var inget snack om saken för det fanns inget alternativ. Jag kunde inte klicka över på en annan kanal och höra någon annan prata om samma film för det fanns inget annat filmprogram, fan, det fanns inte ens en annan möjlig kanal, det fanns knappt fjärrkontroller!

Ville jag läsa recensioner var jag hänvisad till kvällstidningarnas korta beskrivningar, några plus eller getingar och sen var det bra. Det var inte förrän jag började läsa DN i början på nittiotalet som jag fattade att det kunde skrivas lite längre texter om olika människors syn på film och det var en härlig upptäckt. Några år senare började jag prenumerera på allsköns engelska och amerikanska filmtidningar och i perioder läste jag inget annat än dessa. Jag märkte att jag brydde mig om vad filmjournalisterna skrev, jag lärde mig massor om film den vägen och nånstans hittade jag essensen av mitt eget filmintresse där bland dom blanka sidorna.

Jag vet att det finns många som är ointresserade av film och aldrig skulle läsa en recension även med en rostig morakniv mot strupen. Jag vet att det finns en del som är måttligt intresserade av film men som njuter av att läsa recensioner och lär sig plocka ur sina egna russin ur kakan den vägen. Jag vet hysteriskt filmtokiga människor som förkastar recensioner som pesten då dom inte är det minsta intresserade av vad andra tycker och tänker och jag vet väldans många lika filmgalna tokar som tycker det är spännande, kul, underhållande och lärorikt att läsa andras åsikter om film och kanske få lite nya infallsvinklar, tips och idéer. Personligen är jag såklart väldigt tacksam över den sistnämnda gruppen och jag tillhör den själv.

Massmedia har förändrats så mycket dom sista tio-tjugo-trettio åren att det knappt är fattbart. För tjugo år sedan fanns inga sociala medier, det fanns radio, TV, tidningar och snigelpost. Nu är det aningens annorlunda. Den största skillnaden som jag ser det är att nyheter sprids blixtsnabbt och att det är otroligt lätt att både leta upp och sprida information, perfekt för mig som är både filmnörd och bloggare. Många insatta i filmbranschen har förstått grejen, att det här med intörnätt inte alls är en fluga och att vi som dagligen befinner oss där är fler än dom som investerar i en morgontidning. Men hur är det nu, hur mycket makt över filmerna har filmbloggare – egentligen?

På måndag börjar Malmö filmdagar. Jag ska åka dit och vara med i en paneldebatt där bland annat filmbloggarnas inflytande över filmkritiken ska diskuteras. Det är superkul såklart och en jättecred inte bara till mig utan till alla oss som dag ut och dag in tittar på film, skriver texter, läser, kommenterar och diskuterar, inte för att tjäna pengar utan för att vi tycker film är viktigt och det roligaste som finns.

För att reka lite inför måndagen vore det kul att höra din åsikt. Tycker du filmrecensioner är viktiga? Om du vill läsa om en film, var letar du upp information? Har du någon favoritrecensent du litar blint på? Tycker du att filmbloggare är en maktfaktor i filmbranschen? Var det bättre förr? Saknar du Nils-Petter i rutan?

Skriv en kommentar eller skicka ett mejl om du hellre vill det. Jag vet ju vad jag själv tycker men det vore skönt med lite kött på benen.

Publicerat

Filmkrönika: Jokern finns bara i fantasin.

Jag tänker på hur skönt det är just idag att det är år 2012.

Jag sitter i bilen och läser kvällstidningarna på nätet på min väg genom Sverige. Nyheten om att James Holmes klätt ut sig till Batmans antagonist Jokern och dödat tolv oskyldiga människor på en biograf i Colorado är ohygglig läsning. Det är ett dåd som likt många andra dom senaste åren är nästintill omöjligt att förstå.

Jag blir ledsen på ett sätt som är svårt att förklara men jag kanske kan försöka. Jag blir ledsen för att biografer – för mig – fungerar som en typ av tillflyktsort, sådär som kyrkor kan göra för dom andliga eller prunkande parker för dom som gillar blommor och blad. En biograf är i sina bästa stunder lugn, lite kall, kontemplatorisk och en plats för förväntningar. I en biograf är jag trygg även om jag är ensam. Jag har aldrig i något sammanhang eller i någon stad i världen känt mig rädd inne i en biosalong och James Holmes kommer inte kunna förändra den bilden. På det sättet är jag tacksam över att detta händer 2012 och inte, låt oss säga, 1980.

1980 var året då debatten om videovåld drog igång i Sverige. Motorsågsmassakern blev nåt slags symbol för läskiga filmer, såna som kunde få (unga) människor att få knäppa idéer, gå bananas och efterapa det dom sett. Hade tolv människor blivit mördade på en biograf under den här tiden så hade fokuset garanterat inte legat på en ensam galning i blekt hår utan på filmindustrin som envisas med att pumpa ut filmer som handlar om våldsglorifiering och att filmcensuren borde bli hårdare. Så jag tänker att jag i all denna sorg och i all denna ickeförståelse ändå är lite hoppfull. James Holmes är en galning, en sjuk människa, en massmördare. Det är han och enbart han som bär ansvar för sina handlingar. Det går inte att skylla på Christopher Nolan, på Heath Ledger, på Tim Burton,  Jack Nicholson, Cesar Romero eller på DC Comics att ett psykfall får för sig att i Jokerns namn döda oskyldiga. Det går att skylla på dessa lika lite som det hade gått att skylla på Tobe Hooper om nån läderklädd svennebanan gått loss med motorsåg i början på åttiotalet.

Jag läser nyheten om vad som hänt högt för mina barn, ordagrant det jag läser i tidningen. Sonens första fundering är: ”Vad gör en sexåring på bio? Dark Knight Rises är väl inte en barnfilm?” Vi stannar och äter middag på Max i Västerås och vid bordet bakom oss diskuteras samma sak. ”Har du läst vad som hänt på den där biografen? En massa döda och skadade, tolv döda tror jag det var och en av dom var bara sex år. Vem går på nattbio med en sexåring? Och tydligen var det ett spädbarn med också, inte som dog men som var där. Fan va stört. Hela grejen är störd bara.”

Så sant. Precis så känner jag. Fy fan vad STÖRT det är. I det lilla är det stört att vuxna tar med små barn på en film som är PG-13, i det stora är det stört att det finns så sjuka människor som James Holmes och det är superstört att det finns vapenlagar som dom i USA. Rent logiskt borde invånarna i Colorado tycka det är mest stört av alla efter det här plus det som hände på Columbine High School i Colorado 1999 när tretton personer sköts ihjäl. Men nej. Tydligen är det tvärtom.

”Alla dödsskjutningar på skolor de senaste tio åren som fått ett tvärt slut, har stoppats av ett tilltänkt offer som haft ett vapen”, säger Larry Pratt, ordförande i organisationen Gun Owners of America. Han vill upphäva lagen som gör skolor till en vapenfri zon. Han anser att skolorna blir utlämnade till galningar. Efter det som hände i Aurora har flera biografer i stora städer i USA infört vapenkontroll vid biografentréerna, kostymförbud mot masker samt förbud mot leksaksvapen. Jag kan förstå rädslan men är det en lösning? För mig känns det mer som nåt som börjar med s och slutar med tört – igen.

Enligt amerikansk media finns det 283 miljoner pistoler som lagligen ägs av vanliga amerikanska medborgare och 4,5 miljoner nya säljs varje år. Det finns inte så många gökhuvuden som James Holmes i den där världen men dom som finns och som är amerikaner är garanterat ägare av tillräckligt med vapen för att skada en hel drös med folk. Så ser verkligheten ut 2012.

Film är bäst på bio och idioter finns det tyvärr överallt. Det går inte att skydda sig emot dom. Ett vapen i var mans ficka är ingen lösning, inte att gnälla på våldsamma filmer eller ta upp censurfrågan heller. Hade Batman funnits på riktigt hade han löst problemet men verkligheten är inte film och film är inte verklighet, inte ens när dom snuddar vid varandra. Jag är ledsen, jag är bedrövad men jag är samtidigt glad att fokuset inte snedvrids. Fokus ligger på den som bär det primära ansvaret – en ensam jävla störd idiot.

Publicerat

Filmkrönika: Är lösningen en värld full av hens?

”Vi får ofta höra förklaringar till varför det inte kan vara jämställt. Därför har vi valt att utifrån några sådana argument formulera konstruktiva åtgärder, som vi redan är i full gång med att genomföra. På så sätt skruvar vi åt kraven på jämställdhet både på oss själva och på branschen i stort, samtidigt som vi kastar tillbaka bollen till de som ifrågasätter jämställdhetsarbetet. ”

Svenska Filminstitutet med Anna Serner i spetsen gör vad dom kan för att underlätta för kvinnliga filmare. Vi som är i andra änden, vi biobesökare, bloggare, recensenter, feminister, vanliga surkart, vad gör vi? Fortsätter gnälla på orättvisor? Fortsätter att torrt konstatera att filmindustrin is a mans world och sen lallar vi vidare i våra liv? Fortsätter jag benämna en kvinnlig regissör en kvinnlig regissör i mina texter eller försöker jag få till en förändring genom att kalla Ella Lemhagen och Mimi Leder enbart för regissörer.  En man är ju i dagligt tal ”bara” en regissör, inte en manlig dito, precis som en manlig fotbollsspelare spelar fotboll medans en kvinnlig spelar damfotboll.

Är det för att kvinnliga regissörer är så satans underrepresenterade som jag benämner dom med genusprefix? Är det för att dom är speciella? Är det för att filmerna blir annorlunda med en kvinna bakom klappan, är det därför jag måste sätta fingret på könsdelarna och trycka till?

Jessica på The Velvet Café skrev en riktig mitt-i-prick-text om detta och jag känner igen mig i allt. Jag, precis som Jessica, är mycket kluven till hela frågeställningen. Jag vet nämligen inte om jag egentligen tycker att det spelar någon roll.

I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. Varför då? Varför inte 80/20 eller 60/40 eller 50/50? Varför inte ”nu skiter vi i procenten och koncentrerar oss på att göra hundraprocentigt GRYM film i det här landet istället”?

För mig som älskar film nästan osunt mycket är det inte det minsta viktigt om den som regisserat filmen sitter eller står när den kissar. Jag bryr mig lika lite om detta som om regissören på sin fritid ligger med någon av samma kön, någon av motsatt kön, med något uppblåsbart eller med ett staket. Jag vet att det finns kvinnor som är fantastiska filmskapare, jag vet att det finns män som är precis lika bra och det räcker för mig. Det behöver inte vara jämställt, frågan är om det ens är genomförbart?

Idrottare blir uttagna till OS-truppen för att dom springer fortast, hoppar högst, kastar längst. Det är enkel matematik, klockan och måttbandet ljuger inte. Det finns en sanning som går att förlita sig på och som egentligen inte kan ifrågasättas. Springer du fortast vinner du, då är du bäst. Ramlar du och trillar i vallgraven kommer du sist och får skämmas. När det gäller film är det svårare. Film är konst, film är subjektivt, film är ingen tävling. För att bra, gångbar och nyskapande film ska kunna skapas behövs en grogrund för idéer. Det behövs tid för eftertanke, det behövs ett tak högt nog för att tillåta att det blir fel ibland, det behövs en öppenhet, en mänsklighet som gör att män inte per automatik får göra film för att dom är män och att kvinnor inte behöver kämpa sig blå för att få igenom ett manus bara för att dom är kvinnor och sen ändå få ett nej.

Jag vet inte mycket om spelet bakom filmskapande, jag ser slutprodukten och bedömer den, det är min lilla ståplats i den svenska filmvärlden. Stor som två fötter i storlek 41, inte mer än så. Jag förstår att problemet är större för dom insatta än dom än för mig. Jag inser att det inte är en promenad i parken att vara en svensk kvinnlig regissör och sitta på bra idéer som alltid blir ratade. Men är då problemet att jämställdheten inte fungerar eller är problemet att dom som bestämmer vilka filmer som ska bli av faktiskt inte vet vad dom pysslar med?

Är det inte viktigare att skilja agnarna från vetet, att lära sig urskilja en pärla från en harplutt, att ge filmstöd till idéer som är spännande och angelägna än att koncentrera sig på könet på den som presenterar förslaget? Vad skulle hända om man gjorde som i Melodifestivalen? Om manus skickades in utan avsändare och den presumtiva regissören skrev sitt namn på ett papper och la det i ett svart kuvert och först efter att filmen fått ett ja eller nej så avslöjas namnen. På så sätt blir FILMEN det väsentliga, inte om regissören har förhud och rätt efternamn. Naivt kanske, men ibland är det enkla det svåra.

Tanken på att femtio procent av alla regissörer, manusförfattare och producenter ska vara kvinnor gynnar inte svensk filmindustri. Kanske gynnar den någon enstaka kvinna men jag vete tusan om det gör ens det. En inkvoterad kvinna är inte rätt kvinna på rätt plats, det är inget mer än en inkvoterad kvinna. Jag tror att väldigt få män skulle så ut med tanken på det motsatta, att få ett jobb, en position på grund av sitt kön, inte för den han var, kunde och presterade.

Jag tycker jämställdhetsproblematiken är svår och jag tycker den är svår för jag vet inte ens om det är ett problem. Män och kvinnor är olika, människor är olika, vi är alla olika. Livet är inte rättvist, inte mer än att det är jämställt. Visst går det alltid att få till förbättringar, visst ska män och kvinnor ha lika lön för lika arbete, visst är det bra att vi strävar efter en jämställd föräldraledighet, visst underlättar det om alla boende under samma tak  hjälper till med trista vardagssysslor men en värld full av hens kan aldrig vara en lösning.

Så kom igen nu alla filmande tjejer! Spotta i nävarna och visa vad ni går för, fokusera inte på att ni är kvinnor utan på att ni är bra och vill fram. Fortsätt tro på era idéer, ge inte upp, låt inte någon sätta sig på er. Tänk på att det finns en filmkonsulent som trott på männen bakom Sean Banan-filmen och gett dom stålar. Istället för att bli förbannad över det, istället för att älta att det beror på att dom är män, se det som ett ess i rockärmen och använd det. Ni behöver inte ha ett oscarsmanus i bakfickan för att bräcka den filmen, det räcker med en liiiten uppgradering av Totte badar så är ni hemma.

”Vi tar fram åtgärdspaket för en jämställd filmproduktion – vad gör ni?” Så stod det i pressmeddelandet från Svenska Filminstitutet. Det är en berättigad fråga och den fick mig att tänka ett par varv mer än vanligt på denna fråga. Jag kom inte fram till så mycket mer än att there is no spoon. Jag är kluven. Jag har åsikter men inga svar.

Jag tror på ödet och jag tror på räckmackor men jag tror att jag skapar dom själv genom att ha ett mål och ge mig fan på saker. Begåvade filmmakare behöver få räkor ibland men först måste mackan bres och äggen kokas. Det kan alla göra utan att dra ner byxorna, utan att blotta ett genusprefix.

Publicerat

Filmkrönika: När film blir verklighet

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag inte fattat att jag borde vara rädd när jag duschar bakom ett vitt duschdraperi.

Jag hade heller inte anat oråd när jag sitter i bilen och det ösregnar och jag befinner mig i mobiltäckningslöst land eller om en rostig gammal pick-up kör upp bakom mig så hade inte min första tanke varit att det är 1. en blodtörstig mutant 2. en massmördare vilken-som-helst med smutsiga snickarbyxor som vill krocka med flit, sätta en krok genom bålen och dra mig till sin bondgård långt utanför stan.

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv så hade jag kunnat bada i en insjö utan att höra John Williams Hajen-tema susa i öronen och jag hade kunnat spela volleyboll utan att tänka att det jag slår på kunde vara någons bästa vän vid namn Winston.

Om jag aldrig sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta i en hotellobby och lyssnat på en pianist utan att mentalt hamna vare sig i Casablanca eller i Tokyo. Jag hade kunnat se ett gult skinnställ utan att tänka på Uma Thurman och jag hade kunnat se snö falla sakta till marken utan att mentalt förflytta mig till nån scen ur Edward Scissorhands.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat åka bil längs småvägarna på Kauai, tittat på vattenfallen och gett fan i att vara så rädd för att en T-Rex skulle hoppa ut genom bladverket. Jag hade kunnat sitta i bilen någonstans i Sverige och tittat ut över barrskogsvyer utan att se Järnjätten torna upp sig i horisonten och jag hade kunnat se en liten kille med runda glasögon utan att undra om det är han eller hans mamma som gillar Harry Potter.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta på en sandstrand och tittat på solnedgången utan att se en jättevåg rulla in framför mig, jag hade kunnat se ett lunchande gäng kostymnissar utan att tänka på hur mycket coolare dom hade sett ut gåendes i slowmotion, jag hade kunnat se en liten knatte i trampbil utan att bokstäverna REDRUM uppenbarade sig och jag hade kunnat gå i en labyrint utan att känna mig jagad av en haltande Jack Nicholson.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat titta upp mot stjärnorna och inte funderat på vare sig Nostromo, ewoker eller om E.T kom hem nångång.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade sett en endaste film.
Undrar hur jag hade tänkt då.

Publicerat

Filmkrönika: Magnolia och den skäggige mannen

.

.

.

.

.

.

Jag sätter mig på rad fyra i biosalongen precis som jag alltid gör och alltid gjort. Bredvid mig sitter min kompis som just denna dag är en höstförkylning personifierad. Hon är sådär snorig att hon tappat både lukt och smak  och är varm och tjock i ansiktet som vore det fyllt med hemstompat potatismos.

Vi ska se Magnolia, filmen alla pratar om. Den är tre timmar lång. Tre timmar i en biofåtölj. Huuua. Jag har inte sett en sånhär lång film sen Dansar med vargar och då fick jag fanimej liggsår fast jag satt upp.

Kompisen har laddat upp med Vicks blå. En påse i varje jackficka. Jag tänker äta Foxkola. Satan, det är gott med Foxkola. Reklamen är precis slut och ridån går igen. Det tunga röda draperiet gömmer den stora vita duken, duken som snart ska visa en historia om kärlek, om död, om tandställningar, frågesport och regnande grodor.

Jag tittar till vänster om mig. Det är tomt. Ingen sitter mellan gången och mig. Jag tittar igen. Då ser jag honom komma gående. En liten man, kortare än jag, kanske bara 165 centimeter. Han har långt yvigt skägg som liksom växt åt alla håll samtidigt som om det vore vattnat med växtnäring. Jag ser knappt hans ögon, jag ser bara denna extrema skäggväxt, en vinterjacka som säkerligen en gång i tiden varit ljus men som just nu mest är full med smuts och hål. Stoppningen tittar ut och dragkedjan verkar ha gett upp. Han går inte, han hasar fram i skor som sett både  bättre dagar och mer storleksanpassade fötter. Lyfter han fötterna tappar han skorna, det är en sanning han säkerligen känner till själv.

Ljuset släcks och ridån går upp. Den skäggige mannen glider in på rad fyra och sätter sig med bara en stol mellan sig och mig. På golvet ställer han sin välanvända plastkasse från Åhléns som slamrar av tomma aluminiumburkar. Han böjer sig fram och tar upp nåt ur påsen. Det är en såndär välpacketerad fabriksbakad sockerkaka som har evig hållbarhetstid. Han lägger kakan på stolen mellan honom och mig och det är då jag känner lukten, odören, stanken av en hemlös man som inte tvättat sig sen Mälaren var sommarvarm.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Det luktar död. På duken framför mig ser jag en man som försöker ta självmord. Han hoppar från en höghus men blir skjuten på väg ner av sin egen mamma, genom ett fönster med ett gevär han själv laddat och landar sedan med ett hål rätt igenom magen i ett nyligen uppsatt skyddsnät. Mannen bredvid mig luktar avföring, svett, gammal hud och trasigt leverne i en kombination som känns ohållbar i tre timmar. Tom Cruise orerar om kuk och fitta, William H Macy kör in sin lilla bil i ett snabbköp, Julianne Moore letar tabletter och jag har panik. Jag försöker få kompisen att förstå mitt dilemma men hon pekar på sin näsa, den röda välsnutna och jag fattar, hon känner ingenting. Det är jag och bara jag som lider här.

Den hemlöse mannen öppnar sin sockerkaka och börjar äta. Han smaskar, han njuter, han tittar på filmen, han verkar inte ens vilja blinka. Han är där, han lever i nuet, han fryser inte, han är inte rädd, snart är han mätt på sockerkaka och han har tre timmars hemtrevligt samkväm att se fram emot innan han ska ut i stockholmsnatten igen och leta trapphus för lite nattsömn. Jag å andra sidan,  jag ska hem till min nya säng, till rena lakan och varma element.

Jag har inte mage att byta plats, jag kan inte be honom flytta sig men jag måste lösa problemet innan jag kräks över hela rad tre. Så jag gör det jag kan. Jag ber kompisen om två Vicks blå, jag skalar av dom pappret och stoppar en halstablett i varje näsborre. Det luktar starkt, gott och rent. Jag ser inte klok ut men det är ingen som ser mig, det svider, men det kan jag ta.

Magnolia går vidare. Filmen hoppar mellan historierna och jag sneglar på den skäggige mannen. Jag undrar om han har en dotter nånstans som hatar sin far. Jag undrar när han tillämpade Frank Mackeys seduce & destroy-teori sist. Jag undrar hur det känns att inte ha någonstans att ta vägen.

Jag får inga svar på mina frågor. Den skäggige mannen reser sig och går några minuter innan eftertexterna rullar. Han smög in, han smög ut men doften av honom kommer att sitta kvar i salongen länge, länge.

Hos mig sitter den fortfarande kvar, mer än tio år senare.

Publicerat

Filmkrönika: En italiensk hingst eller en latinsk Ken-docka?

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet “straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone, please”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat “Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad gjord på ett helt jävla salladshuvud, en liter parmesan och en sjuttiofemma vit dressing, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja vad det är som är så speciellt med en naken Stallone.

Ja, vad är det speciella? Jag vet fortfarande inte. På bilden här ovan har han några ytterst märkliga mellangrå kallingar men det är inget jag sett röken av i verkligheten. Å andra sidan, kallingar eller ej, det går liksom inte att se ett skit. Antingen är han urtypen av en latinsk Ken-dock eller så håller han benen i exakt rätt vinkel för att skyla sitt ENORMA paket och ge såna som jag en smula mer matro.

Om jag ska ge mig på en kvalificerad gissning så lutar det mer åt Ken-hållet. Det var nämligen precis likadant i porrfilmen The Italian Stallion: “The x-rated film with Sylvester Stallone in the starring role as Stud”. Jag försökte kolla in honom då med. Jag tittade och tittade, vågade knappt blinka av rädsla att missa nåt, men nej, det fanns inte mycket att missa. Italian Stallion är nämligen en porrfilm utan porr. Det är så lite naket i filmen att trots immigt förstoringsglas så är det mer spännande att försöka bygga ett periskop av använda muggrullar och krångla upp den genom avloppssystemet för att få en glimt av när den 73-årige grannen med brutal gubbröv tvålar in sig i duschen.

Nu är glaslådan med den nakne Stallone i taket på Planet Hollywood inte hämtad ur Italian Stallion utan ur actionfilmen Demolition man. Där spelar Sylvester Stallone supersnuten John Spartan som blivit nedfryst – naken såklart – som straff för ett brott han inte begått för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt rolig och manusförfattaren har ett intressant sätt att se på framtiden – och den innehåller en i princip naken Sylvester Stallone i en glaslåda. Det gör inte Italian Stallion. Men vill du ha dig ett gott skratt eller två ska du se den – utan förstoringsglas. Det gör ändå ingen skillnad.

Publicerat

Filmkrönika: Fuck you Wesley Snipes!

Det är sommar, jag är nitton år och jag vill resa bort. Min semester har precis börjat och jag vill hitta på nåt roligt.

– Kan vi inte resa bort nånstans bara du och jag? säger jag till min pojkvän, den kontrollerande, snygge,  svartsjuke Wesley Snipes-look-aliken som jag antagligen inte hade fallit för om han inte tokflirtat med mig på tunnelbanan bara dagar efter att jag sett Spike Lee´s Jungle fever på video.

– Vart vill du åka då? säger han och ser allmänt skeptisk ut, precis som han brukar när jag säger nåt.
– Turkiet, det vet du ju.  Alla säger att det är så bra där, varmt och billigt. Det vore väl kul?
– TURKIET?? Faaaan, jag har ju sagt att jag  inte vill åka dit! Varför ska jag slösa pengar på en resa för att du vill åka till Turkiet och spela in porrfilm?
– Vad säger du nu?????
– Det är ju det alla svenska tjejer gör i Turkiet! Jag vet nog, jag har faktiskt också kompisar som varit där! Jag vet hur du tänker, du är precis som alla andra.
– Men, nu får du fantamej ge dig!! skrek jag och flög upp ur soffan, slet tag i min sommarjacka från hatthyllan och gick ut.

Jag tog tunnelbanan in till city, gick runt bland butiker som brukade göra mig glad men ingenting hjälpte. Passerade en biograf. Thelma & Louise skulle precis börja och jag köpte en biljett och gick in.

Två timmar senare kommer jag ut alldeles rödgråten. Det kändes som jag hade fått vingar, jag var alldeles lätt men med en ryggrad av titan och ett hjärta inkapslat i kevlar, rosa teddy och Geena Davis vackra leende.

Herregud alltså. Ridley Scott bakom kameran, Geena Davis och Susan Sarandon, vilka kvinnor, vilka öden och Brad Pitt och Harvey Keitel… Vilken jävla jävla jävla bra film!

Jag åker hem till min minimala lägenhet, sätter mig vid köksbordet och bestämmer mig. Jag är fan inget offer! Ingen annan ska tala om för mig vad jag kan eller får göra. Jag har semester god damn it, jag är Fiffi och jag tar ingen skit. Kan Thelma och Louise så kan jag. Så jag packar en väska, ringer en taxi, åker ut till Arlanda och köper en ospecificerad sista-minuten-resa till Turkiet – bara till mig.

När jag sen sitter på flyget och tittar ut genom fönstret zippandes på en ljummen Baileys känner jag hur höger långfinger liksom kliar, bultar, lever sitt eget liv och liksom vill upp och jag ler som jag aldrig lett förut.

Fuck you Wesley Snipes. FUCK YOU!