För att börja denna något spretiga recension nånstans så kommer här en svengelsk översättning av filmens första monologminuter:
”I Steven Spielbergs film E.T, varför är utomjordingen brun? No reason. I Love Story, varför blir dom två karaktärerna vansinnigt förälskade i varandra? No reason. I Oliver Stone´s JFK, varför blir presidenten helt plötsligt mördad av en främling? No reason.
I den utmärkta Motorsågsmassakern av Tobe Hooper, varför får vi aldrig se karaktärerna gå på toa? Eller tvätta händerna som folk gör i det vanliga livet. Absolutely no reason. Vad som är ännu värre, i Pianisten av Polanski, varför måste killen gömma sig och leva som en luffare när han spelar piano så bra? Ännu en gång är svaret: no reason.
Jag kan hålla på i flera timmar och dra fler exempel, listan är oändlig. Ni har nog aldrig ens tänkt på det men alla stora filmer – utan undantag – innehåller en viktig del av no reason. Vet ni varför? För att livet självt är fullt med no reasons.
Varför kan vi inte se luften omkring oss? No reason. Varför tänker vi alltid? No reason. Varför älskar vissa korv medans andra hatar det? No fucking reason. Damer och herrar, filmen ni ska få se idag är en hyllning till no reason. The most powerful element of style.”
Vad säger man om en sådan inledning? Jag satt mest och bara…gapade. Alltså, jag har skrivit om det där med fördomsanalyser förut, om vad jag får för känsla för en film bara genom att titta på fodralet. Vad gäller den här filmen så var det postern som fick mig intresserad för den är så SJUUUKT snygg. Nu har jag den upptryckt som en dogtag kring halsen men jag skulle mer än gärna ha affischen uppsatt på väggen.
Håller då hela filmen samma höga klass som postern och inledningen? Hmm. Om jag säger såhär, tyckte du Mördartomaterna anfaller kändes som en liiite för overklig Bolibomba-historia för att väcka ditt intresse så låt bli Rubber. Den här filmen handlar nämligen om ett bildäck som vaknar till liv och blir seriemördare. Ja, du läste rätt. Ett bildäck.
Filmens regissör heter Quentin Dupieux och är mannen som låg bakom Mr Oizo när det begav sig. Han har även komponerat musiken till den här filmen. Jag tycker Dupieux är en väldans fascinerande person. En kille som kan komma på ett manus som detta och dessutom rida det iland ska ha all cred jag kan frambringa. Det är snyggt filmat, fast det inte är klokt på en fläck, det är coolt men helt jävla galet, det är helt enkelt en beundransvärd, kärleksfull och helt igenom tokvriden hyllning till filmkonsten, i alla fall är det så JAG ser på saken, mördande bildäck eller ej.
Soundtracket till filmen hittar du på Spotify genom att klicka här.