Etikett: Mulholland drive

Publicerat

Fredagsfemman #268

5. Målgång för Innan vi dör

Ni har den svenska krimserien Innan vi dör gått i mål efter tio veckor och jag tänkte försöka mig på en liten analys. Tio avsnitt, tio timmar, det är lång tid, mycket speltid. Lika skönt som det kan vara att se en historia som får tid på sig att berättas lika enerverande kan det vara om man upplever att serien stor och stampar vilket TV-serier ofta kan göra nånstans i mitten sådär. Det gäller både svenska och utländska. Jag känner att Innan vi dör kanske hade blivit ännu bättre om den kapats med 1/10, alltså om den klippts ner sammanlagt en timme. Men bortsett från detta är Innan vi dör en helt okej serie. Karaktärer man bryr sig om, snyggt klippt, Adam Pålsson springer nästan lika mycket som Tom Cruise och sista avsnittet var precis det klimax man kan önska sig (även om jag tycker EN händelse, nä okej två, var både otroliga, fåniga och väldigt förenklade). SVT:s tradition med att visa en polisserie på söndagkvällarna är väldigt mysig och jag hoppas dom inte släpper den slotten till nåt annat framöver. (Här kan du se hela serien)

.

.

.

4. Se Mulholland Drive på bio!

På torsdag har du värsta chansen att se en riktig fem-plus-klassiker på stor duk när David Lynchs Mullholland Drive visas på Cinemateket. Här är länk till mer info och här är länk till min recension.

.

.

.

3. Patty Jenkins och tjejorna

Jag har länge varit väldigt pepp på Wonder Woman-filmen (som har svensk biopremiär 2:a juni) och först blev jag rädd när jag såg att Zack Snyder är inblandad i manus MEN när jag såg att Monster-regisören Patty Jenkins skulle regissera lugnade jag ner mig. Den FÖRSTA kvinnan som regisserar en superhjältefilm! Det kommer bli bra. Hur kan det INTE bli bra med Gal Gadot, Robin Wright och Connie Nielsen i samma film? Och Gal Gadot blev mamma igen i måndags. Till en Maya. Tjejor överallt men Patty Jenkins regerar!

.

.

.

2. Svenska skådisars serie-swischaroo

Om man – som jag – följer flera svenska serier samtidigt kan det ibland bli lite knas i skallen om man inte är hundra pigg när man kollar. Som när jag precis hade sett ett avsnitt av Bonusfamiljen och Erik Johansson som vanligt stod och strök trosor (haha) och sen fortsatte med ett avsnitt av Innan vi dör och han spelar en helt annan roll. Detsamma gäller Ida Engvoll som är en norrländsk Lindex-expedit i Bonusfamiljen men i Rebecka Martinsson (på TV4) spelar en norrländska som pratar stockholmska. Niklas Engdahl har i alla fall lyckats pricka in typ samma roll både i Bonusfamiljen och Rebecka Martinsson, den omtänksamma kontors-kostym-killen (det KAN ju ändra sig i RM i och för sig, det har inte visats så många avsnitt än). Det MESTA och BÄSTA med detta och med att det är just dessa tre skådisar jag skrivit om är att alla tre är sjukt jävla bra och jag skulle gärna se dom i allt som görs i detta land. Så det så.

.

.

.

1. Johannes Bah Kuhnke

Kommer Johannes Bah Kuhnke att bli vår nästa big man over there i och med huvudrollen i undervattensthrillern The Chamber? Om jag ska outa mina egna tankar om nämnde mans skådespelartalanger så svarar jag OH YES på den frågan. Jag tycker nämligen att han är helt obeskrivligt bra i allt jag sett honom i, filmer som teaterföreställningar. Nu finns The Chamber både på Blu-ray och VOD och det är ju bara att göra slag i saken och titta på filmjäkeln. Jag återkommer med recension. Tro mig.

.

.

Publicerat

FILMÅRET 2001

Ojoj, vilket filmår! Wow! Det är nästan så jag trillar av stolen. I vilket fall kändes det som att jag hade en Carola-fläkt rätt upp i ansiktet när jag började kolla vilka filmer som borde vara med på listan. 2001 bjussade på en del filmer som faktiskt – redan – kan kallas klassiker. Kanonfilmer helt enkelt. Herregud, ja! Nu kör vi!

 

10. 3000 miles to Graceland

Den här filmen gled in på listan med hjälp av både hemlängtan, medvind och vaselin men jag kunde inte låta bli. Några läsare kommer säkert ifrågasätta min filmsmak när ni ser vilka filmer som blev bubblare istället för denna MEN jag gillar hela det här utflippade gänget. Kevin Costner och Kurt Russell som Elvis, bara en sån sak.

.

.

.

9. Pianisten

Michael Haneke är inte känd för att göra ytliga fredagsmysfilmer direkt – och jag gillar det. Hans filmer är alltid kluriga, ibland svåra men alltid alltid intressanta.

.

.

.

8. Legally Blonde

Jorå, det går jättebra att vara blond, ha rosa kläder, höga klackar och INTE vara en bimbo! Bra skit det här!

.

.

.

7. The Others

Mysigt, rysligt och spännande i bästa Hitchcock-andan. Nicole Kidman är magisk men vem är förvånad? Inte jag!

.

.

.

6. Hedwig and the angry inch

Det här är en alldeles fantastisk musikalfilm som det – fortfarande – känns som alldeles för få har sett eller ens känner till. Howcome? Jag fattar inte. John Cameron Mitchell skrev både boken och filmmanuset, regisserade filmen och spelar huvudrollen – vilken hjälteinsats han gör! När jag såg honom göra den här rollen på Broadway, kände värmen från den lyriskt skrikande publiken och hörde snacket efteråt så förstod jag vilken stor och välförtjänt IKON både han och Hedwig är i gayvärlden – i alla fall over there.

.

.

.

5. Shrek

Det här var nåt heeeelt nytt när det kom. Shrek, ett träsktroll som gör stearinljus av öronvax, en åsna som man till en början vill ”göra en Runar” med, en prinsessa som inte ser ut som Disney-diton och en skönt twistad historia. Shrek tog sig rätt in i mitt hjärta och har varit där sedan dess. En perfekt film skulle jag säga!

.

.

.

4. Ocean´s Eleven

Jag blev helt jävla KÄR i den här filmen när jag såg den första gången. Den obegripliga heisten, spänningen, casten, Brad Pitts ständiga ätande, Andy Garcia som ”bad guy”, George Clooneys cockerspanielögon, David Holmes musik och Steven Soderberghs fingertoppskänsliga regi.

.

.

.

3. Moulin Rouge

Jag såg den på bio. Fattade fan ingenting. Grunnade på filmen några dagar. Vad tusan VAR det för nåt? Gick till bion och såg filmen igen. VANSINNE! Tårarna rann! It´s a little bit funny this feeling inside. Love lift us up where we belong. FÄRGERNA! MUSIKEN! KÄRLEKEN! FRANSOSER! ELEFANTER! DVÄRGAR! FILMMAGI! NICOLE! OCH EWAN-MED-TÄNDERNA!

.

.

.

2. Monster´s Inc

Precis som på bronsplats så är det här en film som är FILMMAGI för mig. En animerad film som drar igång varenda jäkla känsla jag har i kroppen och jag vill gifta mig med en enögd grön varelse vid namn Mike.

.

.

.

1. Mulholland Drive

David Lynch KLASSIKER Mullholland Drive rockade min värld. Den gäckade mig. Den fick mig att HÄPNA. Och FAN vad jag använder STORA bokstäver helt plötsligt! Det här är en film som måste ses och jag tror man kan dela in alla som sett den i två läger: ni som inte fattar nåt och vi som gör det. Och vi som fattar kan delas in i två läger: ni som ger sig fan på att fatta historien på riktigt och vi som släpper sargen och inser våra begränsningar. Jag har beslutat mig för att jag mår bra av att inte ha alla svar. Jag älskar filmen ändå.

.

Bubblare: Donnie Darko, K-Pax

Idag listar flera av mina filmspanarkompisar sina favoritfilmer från 2001. Klicka på deras namn för att komma till listorna.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.