Etikett: musikfilm

Publicerat

SOUND OF NOISE

En svensk trumslagarthriller, Sound of noise är precis just det. Låter det udda? Det kan bero på att det ÄR udda.

Regissörsduon Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson gjorde en kortfilm som heter ”Six drummers for one apartment” och det här är långfilmsvarianten av detta youtube-fenomen (sett av ungefär tre miljoner människor). Det är musikalisk terrorism, dramatik, lite humor, skönt galet och ett härligt trummande på allsköns prylar.

Sound of noise handlar om en nyskriven fyrasatsig konsert som ska genomföras av en sextett och det ska göras på olika platser: en operationssal (inklusive patient), ett bankkontor (som ett rån), utanför ett konserthus och i ett elverk.

Polisen Amadeus Warnebring (Bengt Nilsson) är det spelande gänget hack i häl och han är en av filmens helt klart intressantaste karaktärer. Som ensam tondöv i en familj full med musikaliska högdjur (brodern är till exempel Den Store Symfoniorkesterdirigenten) är han utanför på ett väldigt komiskt sätt.

Regissörerna använder både musiken och tystnaden på ett helhäftigt vis och första halvan av filmen är uppe och sniffar på dom riktigt höga betygen. Jag skrattar högt flera gånger, mycket av filmen är sjuk på ett helskönt vis och jag kan inte få nog. Tyvärr orkar inte tempot hela vägen in i mål och andra halvan är liiite för seg för min smak men som helhet är Sound of noise en jätterolig filmupplevelse. Taktfast, knasigt och absolut supercharmigt!

Kortfilmen Six drummers for one apartment kan du se här.

Publicerat

I HETASTE LAGET

För femton år sedan (på ett ungefär) såg jag musikalen I hetaste laget på Cirkus i Stockholm. Johan Ulvesson och Björn Skifs spelade Jack Lemmons och Tony Curtis roller från filmen med samma namn och  Regina Lund var Marilyn Monroes Sugar Kane.

Trots att jag sett otaliga musikaler lite runt om i världen är det här ett av mina absolut bästa och roligaste minnen från en svensk scen och detta trots att jag verkligen gillar filmen och därmed inte kunde låta bli att jämföra dessa i hjärnan, mellan varven, dom korta, då jag inte kiknade av skratt.

Chicago anno 1929 är en plats full av skurkar i kostym och när saxofonisten Joe (Curtis) och basisten Jerry (Lemmon) blir vittne till maffiamord finns det ingen annat att göra än att fly fältet och vad kan vara smartare än att ikläda sig kvinnokläder och ta jobb i en damorkester?

Sällan har en svartvit film känts lika färgstark som denna. Jag tänker inte på den i en gråskala ens, jag bara myser. Det här är definitivt en film jag hade velat se då när det begav sig, på riktigt, uppklädd till tänderna på premiären i en gammal biograf som luktade damm,  puder och Aqua Vera herrparfym. Jag hade velat sitta där i publiken och skratta med alla andra så jag guppade i en korsett som var lite för liten så tuttarna slog mot framtänderna när jag garvade och slog mig på knäna samtidigt. Jag hade velat gnola på I wanna be loved by you, do-doop-di-dooo hela vägen hem i den svarta plommonstopformade taxin. Bortsett från att jag typ skulle ha varit panschis nu om detta hade varit verklighet så ser jag ingenting negativt med min lilla dröm, jag tror jag hade kunnat smälta in bra i dom där omgivningarna.

1959 var ett bra filmår. Curtis – Lemmon – Monroe var en klockren trio. Hoppas dom sitter på ett fluffigt moln nånstans och jammar lite tillsammans nu. Det skulle göra mig glad.

Vad Plox tycker om filmen kan du läsa här och recensionen skriven av Movies-Noir finns här.

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Publicerat

Justin Bieber: Never say never

”Justin Bieber är musikvärldens Macauley Culkin.”

Det är inte mina ord utan Biebers producents och efter att ha sett den här filmen (ja, ja…dokumentären) kan jag helt ärligt säga att jag inte håller med honom alls.

Bieber är den übermusikaliske killen från en håla i Kanada som blev känd med hjälp av Youtube och en enorm flax. Han växte upp med en ensamstående tonårsmamma och med morfar som största trygghet i livet och alla instrument som visades honom kunde han spela på (för att förstärka denna sanning visar man i filmen en mängd hemvideos från Justins yngre trummande och gitarrspelande år). Det är resan från extraordinär liten trumslagarpojke till världsstjärna som vi får följa och det är den utsålda konserten på Madison Square Garden som är målet. Bieber är, oavsett vad jag tycker om hans musik, en begåvad kille. Macauley Culkin var ensam hemma för länge sedan och gav Joe Pesci självförvållat stryk och är gudfar till Michael Jacksons barn. Jag kan och vill inte riktigt jämföra dessa två killar.

Det finns alltså youtubeklipp med killen som har mer än 500 MILJONER visningar. Jag fattar inte hypen det gör jag inte för jag tycker inte han sjunger speciellt bra, jag tycker hans låtar är mainstream på gränsen till urlakade och jag går inte alls igång på hans frisyr. Men hur mycket jag än stretar emot och hur banal Bieber än känns så skulle jag själv inte kunna leva utan att lyssna på musik, jag förstår vad viktig musik kan vara – och artisten för den delen – är för ALLA, inte bara ungdomar.

Justin Bieber är som en smoothie gjord på Ted Gärdestad, Benjamin Ingrosso och en Monchichi. Inte min kopp thé alltså men han måste ju få finnas ändå. Både jag och mina två ”målgruppsbarn” tyckte att filmen var en halvtimme för lång (den är 105 minuter) vilket för mig betyder två saker:

1. Det ÄR en ren dokumentär, en sån som gjort sig bättre i Dox på SVT än som långfilm och

2. Tack gode guuud för att jag inte betalade 130 spänn per biljett och såg den på bio i 3D!