Etikett: Nancy Meyers

Publicerat

Återtitten: IT´S COMPLICATED

I början av 2010 hade It´s Complicated svensk biopremiär. Jag skrev om den i april 2010 och förtjusades av i stort sett hela filmen även om sista tjugo minuterna gav mig klåda. Nu kändes det rätt att ge den en andra chans, jag gillar Meryl Streep mycket mer nu än jag gjorde då och Alec Baldwin har ju blivit mums-mums på gamla dar, jag skulle vilja se om ALLT han varit med i.

Så, jag gjorde slag i saken. Hyrde filmen på Itunes och bänkade mig med höstig filt och kaffe. Två timmars högkvalitativt MYS var vad jag hade sett framför mig.

Handlingen kretsar (fortfarande) kring ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre vuxna barn tillsammans och Jane (Streep) verkar inte ha kommit över sin ex-man Jake (Baldwin). Jake har gift om sig med en ung skrikig speta som har en otroligt irriterande skrikig unge vid namn Pedro. Man FATTAR att han behöver space för att inte bli galen.

Jane  äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus till ett mega-lyxigt-dröm-dito. Hon anlitar en arkitekt, Adam Schaffer (Steve Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken tänd på henne – igen – och dom inleder ett kk-förhållande.

Jane blir spattig och fnissig som den nyknullade dam hon är, Jake blir lugn och förtjust som den nyknullade snubben han är, Adam börjar gilla Jane men gubbfan kan ju inte ens LE så jag fattar inte vad hon ska se i honom och Jake vill mest bara ha sex och en tillvaro som inte stavas kaos och fertilitetsutredningar men han är tydligen intressant ändå för Jane, den där inbundne arkitekten.

Dom här åtta åren har tydligen gjort att jag med mina erfarenheter åldrats nåt grönjävligt. Jag kan inte riktigt se det supermysiga i historien längre. Jag kan absolut se varför hon vill ligga med Alec Baldwin men samtidigt, det är ju dömt att misslyckas, gamla rester gör sällan någon glad i längden. Och Steve Martin är helt fel i sin roll tycker jag. Han matchar inte dom andra två på något plan. Otroligt träig karl.

Självklart är detta fortfarande en BRA film och jag tycker som sagt mycket bättre om Meryl Streep nu än jag någonsin gjort men Jane är känns bara som en slags ”fastlands-Mamma-Mia-Donna”. Meryl fixar biffen jättebra och kemin mellan henne och Alec Baldwin är bra men det är ”nåt” som skaver.

Det där ”nåt” gör faktiskt att jag kommer omvärdera betyget och ge filmen ett nytt. Återstår att se hur filmen håller när jag ser den 2026.

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

 

Publicerat

THE INTERN

En 70-årig änkeman och pensionär (Robert De Niro) får jobb som praktikant på ett företag som säljer modekläder på nätet.

Ja du hör ju, bara DÄR tappar filmen mig. Troligt hörrö, trooooligt!?! Det spelar ingen roll om chefen Jules (Anne Hathaway) anlitar praktikanter för att få ner lönekostnaden på företaget, hur i helvete skulle en gammal man som knappt kan hantera en dator, än mindre har koll på dagens modeindustri, få jobb på ett sådant ställe?

Jag satt och eldade upp mig så till den milda grad i soffan att jag faktiskt tänkte stänga av. Jag förstår manusförfattaren och regissörens Nancy Meyers baktanke med filmen, att göra nåt nyskapande som funkar över åldersgränserna och kanske även över könsbarriärerna då den unga kvinnan är chef och den gamle gubben anställd men vafan, kom igen, något bättre än detta går det väl att knåpa ihop, typ. Eller?

Anne Hathaway är en klippa som vanligt, Robert De Niro är det inte, birollsinnehavarna sköter sig väl men manuset är så ytligt skrivet att det mesta bara känns banalt. Nä, det här var inget för mig. Filmen gör mig bara sur. Todilooo, nu gör jag nåt annat. Kollar På spåret-finalen till exempel.

Publicerat

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.