Etikett: Naomi Watts

Publicerat

THE BOOK OF HENRY

Jaeden Lieberher och Jacob Tremblay i samma film! Mina småkillar! Hjärtat slår genast lite fortare och jag känner ett hopp om mänskligheten tändas. Dessa två små pojkar, den ena några år äldre och några decimeter längre, dom är verkligen mina darlings. Fan vad jag tycker om dom.

Och så Naomi Watts som grädde på moset, hon som i denna film spelar den kanske mest tacksamma och avundsvärda rollen på jorden: mamma till dessa två!

The book of Henry handlar om världens kanske smartaste 11-åring Henry (Lieberher) som bor med sin glasögonprydda och lite mer normalbegåvade lillebrolla Peter (Tremblay) och mamma Susan (Watts) i ett fantastiskt hus, kanske lite för fantastiskt för att dras runt ekonomiskt av en ensam förälder (men man får svar på denna fråga i filmen). Henry kan allt och nu menar jag ALLT. Han gör experiment hemma, han har byggt en koja som innehåller allt en kid som drömde om en simpel kemilåda kan önska sig, han sköter familjens räkningar och övrigt ekonomi (just precis!), han går i skolan med jämnåriga för att han vet att det är bra för honom att socialisera sig även om han inte lär sig ett jota på skoltid och han är förtjust i grannflickan Christina (Maddie Ziegler).

Christina mår inte bra. Hon blir alldeles uppenbart misshandlad av sin styvfar som även är stadens toppman och alla anmälningar rinner igenom systemet som slajm. I hemlighet smider Henry planer och skriver ner dessa i en röd liten bok.

En film med dessa tre i huvudrollerna PLUS utseendekameleonten Lee Pace och Sarah Silverman i ganska stora biroller, finns det NÅT som INTE gör denna film superintressant på förhand? Nej, det gör ju inte det. Och den ÄR sevärd och den ÄR fin och…JA jag grät. Att jag inte tjongar upp betyget till mer än en stark trea beror på att filmen är skriven väldigt mycket enligt en formel 1A och har man sett några filmer i den här genren så är den lätt att avkoda. Kanske lite för lätt. Sen har den några scener jag inte köper alls men det är en petitess i sammanhanget.

Se småkillarna – och njut.

Publicerat

THE GLASS CASTLE

Jag är så sjukt less på fäder.

Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.

Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.

The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.

Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.

The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.

Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???

Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?

Publicerat

THE RING 2

Naomi Watts hade lätt kunnat bli nästa års sommartema OM jag inte vore en sån icke tålmodig typ. Nu betar jag istället av dom filmer jag inte sett i sakta mak och nu har turen kommit till en film som jag BORDE ha sett för länge sedan, jag älskade nämligen The Ring. Det här är fortsättningen på den amerikanska remaken som kom 2002, fortfarande med Naomi Watts i huvudrollen som journalisten Rachel Keller.

Nu har hon och lille sonen Aidan flyttat till en mindre ort och ska börja sitt nya liv. Allt verkar lugnt och skönt till en början men snart tar sig en viss Samara-med-det-långa-håret sig in i Aidans drömmar och förpestar honom så pass att han – precis som alla andra som kommer i hennes väg – riskerar att dö.

Nej, nämen nej, det här var inte så kul alls. Det var inte speciellt otäckt heller. Fan också. Det intressanta med The Ring 2 är att den är regisserad av japanen Hideo Nakata, samme Hideo Nakata som regisserade originalfilmen Ringu OCH dess uppföljare Ringu 2. Borde han inte ha bättre koll på filmmakande än att släppa ut en film som inte är bättre än The Ring 2? Määääääääh, nääääääääh, jag vetefan. Usel är den inte men den är SÅ mycket sämre än The Ring på ALLA plan. Till och med Naomi Watts är sämre. Obegripligt, men sant.

Publicerat

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

Publicerat

ABOUT RAY

Ray (Elle Fanning) föddes som Ramona och är uppväxt med sin ensamstående mamma (Naomi Watts), mormor (Susan Sarandon) och mormorns fru (Linda Emond). En bra uppväxt även om Ramona bara ville ha en familj som alla andras. Något ”vanligt”.

Men familjesituationen blev ungefär lika vanlig som hennes eget liv. Hon kände jättetidigt att hon var en pojke i en flickas kropp och nu när hon är 16 vill hon börja förvandlas till man på riktigt. För att få göra det behöver hon målsmans godkännande. Båda målsmännen. Hennes pappa behöver alltså få reda på detta och ge sitt medgivande, pappan som inte funnits i Rays liv alls.

Det finns mycket – på pappret – med den här filmen som känns intressant men efter att ha sett den känns det som ALLT slarvades bort. Elle Fanning gör sitt bästa för att bete sig som en dude och det går väl…sådär. Susan Sarandon känns också tveksam i sin roll, nåt jag sällan brukar känna. Naomi Watts gör även hon säkerligen sitt bästa men det är en del manusmässiga fadäser hon tvingas igenom då detta drama gränsar till fars och för mig funkar det inte alls.

Mer än en tvåa i betyg kan det inte bli för detta super-pk-familjedrama som från början hette Three Generations. En visserligen sann titel men ack så missvisande. About Ray är precis vad filmen är, den handlar bara om Ray.

Publicerat

Fredagsfemman #295

5. Tom Hanks blir en man som heter Ove

Att Tom Hanks ska spela Ove i den amerikanska remaken av En man som heter Ove känns rätt bra tycker jag. Betydligt bättre än om Rolf Lassgård skulle spela Forrest Gump i en svensk version av filmen. Men coolt är det verkligen, jag undrar om det kan bli mycket större för en ”liten” underfundig svensk bok? Fredrik Backman är verkligen SÅ värd det här!

.

.

.

4. Pennywise Dancing

Har du tråkigt en stund och vet med dig att du är lättroad, följ Pennywise Dancing på Twitter. Att nåt så enkelt kan vara så underhållande, alltså jag fattar det inte, jag måste vara understimulerad eller nåt.

.

.

.

.

3. Fargo försvinner från HBO

Nu börjar det brinna i knutarna för alla som TÄNKT se TV-serien Fargo på HBO Nordic men som ännu inte fått ändan ur vagnen. 19 oktober försvinner nämligen samtliga säsonger från tjänsten och jag kan LOVA att det är JÄTTEDUMT att inte hinna se serien. Den är nämligen MAGISK. Och OJ vad jag överanvänder VERSALER just nu men ibland har det verkligen ett mervärde att göra det.

.

.

.

2. Naomi Watts-cravings

Du som följer min blogg kommer kanske att märka att Naomi Watts ansikte dyker upp lite oftare än vanligt framöver. Jag har nämligen fastnat lite i vinkelvolten efter Twin Peaks och håller på att beta mig igenom hennes filmer och fylla en del hål jag haft. Nu är det inte jättemånga av hennes filmer jag inte redan sett och skrivit om men det finns ett gäng och dom kommer alltså ploppa upp här och där under dom närmsta månaderna utan att det för den skull är något tema i görningen. Det fanns liiiiite för få filmer kvar för att ett tema skulle vara aktuellt. MEN Naomi Watts är toppen – alltid – och nu ska dom osedda alstren betas av. Så det så.

.

.

.

1. Woody!

White med can´t jump, True Detective, Wag the dog, Ett oanständigt förslag, Zombieland, Larry Flynt, Skål, Natural Born Killers, Money Train, Kingpin, Palmetto, Hunger games, Seven psychopaths, Den tunna röda linjen, Apornas planet: Striden, EdTV, The edge of seventeen, Now you see me, Triple 9, Friends with benefits, Defendor, 2012, Seven pounds, Transsiberian, No country for old men, The Hi-Lo Country och nu även The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri.
Det är lätt att ta fantastiska skådespelare för givet och därför är det dags får att med tårta, maraccas och mockasinerstepp mot gympasalsgolv hylla Woody Harrelson för att han är SÅ. JÄVLA. BRA.

ALLTID.


Publicerat

FUNNY GAMES U.S

Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.

I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.

Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.

Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.

Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.

Publicerat

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

Publicerat

WHILE WE´RE YOUNG

Jag tänker väldigt sällan på hur gammal jag är. Jag tycker helt enkelt inte att åldern är viktig och jag har aldrig haft någon direkt ålderskris. Men det är jag det. Jag vet att många andra har det jobbigt med den här grejen, med att åldras, med rynkor, med att tiden rinner iväg och alla frågor detta för med sig.

Efter att ha sett While we´re young kan jag säga att jag för FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV fick en redig klump i magen av insikten att jag faktiskt är rätt gammal. Paret i filmen, Cornelia (Naomi Watts) och Josh (Ben Stiller) är exakt lika gamla som jag och ändå ser jag på dom som mycket äldre än jag själv. Så när eftertexterna rullar sitter jag där med sjutusen frågor och typ noll svar. Beviset för en bra film? Ja, kanske det. Jag väljer att tänka så, alternativet är ju att jag har en satans skev självbild och det vill jag inte gärna tro på (men kanske kan jag få skylla liiiiite på att jag VET att Naomi Watts är fyra år äldre och Ben Stiller sju år äldre än jag i verkligheten).

Cornelia och Josh är alltså ett barnlöst par i 42-43-årsåldern som träffar på Jamie och Darby, ett par i 25-26-åldern (Adam Driver och Amanda Seyfried). Cornelia och Josh lever upp, anammar Jamies och Darbys sätt att leva, deras hipsterklädsel  (hej hatt!), hipsterinredning (hej vinylskivesamling!), hipsterfordon (hej gammal mysig cykel och obligatorisk cykelhjälm!) och deras övriga hipsterfritidssysselsättningar.

Så långt är kanske allt gott, det är väl alltid trevligt att gamla hundar kan lära sig sitta och se på sina liv med nya ögon? Noah Baumbachs manus är dock inte riktigt så förenklat. Det finns baksidor. Det är det där med att klassas som ”patetisk” om man inte lever som sin ålder. Det är det där med gamla vänner, hur dessa hanteras.

While we´re young är en film med många lager och det allra bästa med filmen är att man kan välja hur många lager man vill och orkar skala bort. Det går nämligen att titta på filmen rätt upp och ner, tycka det är ett mysigt romcomdrama, bry sig föga och glömma bort den när den är slut. Eller så börjar man fundera, analysera, borra sig ner i den där silvergruvan som kallas ”att åldras”, ”att vara vuxen”, ”att hitta sig själv”.

Jag borrade litegrann frampå småtimmarna och jag kan inte sticka under stol med att jag blev sugen på att leta fram min vinylsamling och börja dansa streetdance.

Publicerat

ST. VINCENT

Det är natt. Det regnar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sova för hjärnan är inte trött.

Jag tänker på all oro som finns här i världen. Alltså inte befogad oro utan den där andra typen, den konstruerade känslan av att inte riktigt duga om man inte är ”som alla andra”.

Jag tänker på den där auran av ängslighet som är självlysande runt så många människor. Alla som tror att rätt märke på kläderna har någon betydelse. Alla som tror att den som har dyrast kök vinner. Alla som tycker att det är värt att bråka med sin partner om väggarna ska målas i bruten vit eller tonad vit. Alla som köper bil av rätt märke och prisklass, rätt i betydelsen ”den kommer impa på grannen”. Alla som tar dyra lån för att kunna åka till Thailand och sen får betala tvåveckorssemestern i tio år. Varför är allt sånt viktigt? Vem har bestämt det?

Mitt jobb handlar om ytor. Att väggar, tak och golv ska bli så fina som möjligt. Jag hjälper människor att få det snyggt hemma. Alltså snyggt i deras ögon, inte mina. Så är det, egentligen, ändå får jag dagligen frågor som: ”Vad tycker du? Är det här bra? Kan jag ha den här tapeten? Vad skulle du göra, vad skulle du välja?” När jag får frågan svarar jag. Såklart. Det är mitt jobb att säga vad jag tycker. Ändå tycker jag motfrågorna är mest intressanta. ”Vad tycker DU? Vad gillar DU? Hur vill DU att det ska se ut i DITT hem, vad gör DIG glad?”

Många svarar att dom inte har någon aning. Det tror jag inte på. Jag tror alla vet hur dom vill ha det men dom vågar inte lita på sin egen smak eller på sig själva för den delen. Jag tror det är ängsligheten som tagit över. Den onödiga jävla ängsligheten. Likriktningen. Kan jag verkligen tycka såhär? Vara såhär? Se ut såhär? Måste det köpas danska designlampor och elefantkuddar från Svenskt tenn? Kläder som tonåriga modebloggare visar upp, är dom verkligen bekväma? Alex Schulman bär plötsligt hatt, hur trendigt kommer inte det att bli nu? Avicii kör Volvo. Skitisamma om vi inte tror på att han gör det i verkligheten, nya Volvon kommer bli en ”måstepryl” i vissa kretsar. En maskot, typ. En jättedyr maskot.

Själv vill jag bara gå omkring med en skärbrännare och elda upp auror. Jag är trött på ytor, i alla fall på ytor som inte är genuint personliga. Jag skulle vilja skala av alla ängsliga auror och se människor sådär som dom är på riktigt. Kärnorna av alla. Själarna om man så vill. Jag tror nämligen att vi är himla lika varandra utan dessa auror, mycket mer lika än med (fast dom flesta verkar tro tvärtom).

Om du tänker tanken ”vad kommer vara mina nära och käras starkaste minne av mig när jag är död?”, hur känns det då? Känns det som att värstinggrillen, golfklubborna, filmsamligen, Hollistertröjorna, senaste mobilen eller Guccitapeten i sovrummet kommer vara svaren du vill höra eller skulle du möjligtvis vilja höra något annat? Känns det kanske som att vetskapen om att du har nära och kära är alldeles nog?

Det regnar. Blöta droppar slår hårt mot fönstret. Det är natt. Det känns som om alla sover utom jag. När en film får mig att inte vilja sova utan bara tänka då är det en bra film jag sett. St. Vincent är en väldigt bra film. Den är så bra att den får en plats på min lista över 2014-års bästa filmer. SÅ bra är den. Bill Murray är bättre här än i Lost in translation. Melissa McCarthy är inte ”bara” rolig. Jaeden Lieberher är en barnskådis som inte behöver skämmas det allra minsta och Naomi Watts är en östeuropeisk prostituerad. Det känns lite ”inne” i filmvärlden att bryta på ryska just nu.

St. Vincent får mig att vilja bli den bästa människan jag kan vara. Den får mig att fundera över vad mina närmaste kommer minnas av mig när jag inte längre går runt här på jorden i mina kängor och ser ut som ett frågetecken när jag försöker förstå livet omkring mig eller skriver flummiga på tok för långa blogginlägg som inte handlar om ett jävla dugg egentligen.

Men….alltså….St. Vincent ger mig inte dödsångest eller så, det är inte på den nivån alls. Filmen får mig bara att tänka lite mer än vanligt – och sova lite mindre. Det är ett mycket bra betyg och det är ett ynka litet nedkört staket ifrån full pott!

Publicerat

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Publicerat

WE DON´T LIVE HERE ANYMORE

Mark Ruffalo, Naomi Watts, Peter Krause och Laura Dern – i samma film. En berättelse om kärlek, äktenskap och otrohet. Har man sett det förr? Ja det är klart, historien i sig är knappast ny, det är snarare skådespelarensemblen som känns fräsch.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om filmen, det bästa är att sätta sig ner och titta. Om någon av dessa fyra skådespelare intresserar dig är det anledning nog att se filmen, i alla fall om du är sugen på lite tidsfördriv som inte kommer stanna kvar nämnvärt länge i minnet. Jag såg den för åtta dagar sedan och filmen är i princip helt borta, samtidigt var den okej när jag såg den.

Haha, jag hade alltså inte kunnat spoila även om jag hade velat.

Publicerat

PERFECT MOTHERS

Ibland undrar jag hur Kevin Walker, Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Anton Ewald och Danny Saucedo ser på saken. Saken? Ja, saken som stavas medelålders-kvinnor-som-skulle-kunna-vara-deras-mammor som står med tungan hängandes vid naveln och lämnar snigelspår vid blotta åsynen av dessa lammköttspojkar. Är det lite charmigt? Är det lite äckligt? Är det lite likgiltigt? Är det lite gummslemvarning?

Jag tycker själv att fenomenet är ganska intressant, speciellt eftersom det finns så många kvinnor som skulle kasta Ittalavaser i väggen om deras män gjorde samma sak med tjugo-tjugofem-trettio år yngre tjejer. Men på nåt sätt ses det inte med samma ögon, varken av kvinnorna eller när jag hör (yngre) män kommentera hela grejen. Det är milfar hit och lyllosar dit och åldersskillnaderna suddas ut på ett sätt som jag inte tror att nittonåriga tjejer i samma situation skulle känna om dom hade 45-åriga småbarnspappor med halvbånge i byxan efter sig. Men det är bara mina tankar om saken.

I Perfect mothers (alternativ titel: Adore) får vi se manusförfattaren Christopher Hamptons syn på gummslemsfenomenet men twistat ännu ett varv.

Barndomsvännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) fick barn samtidigt och har bibehållit en supernära relation genom livet. Lils son Ian (Xavier Samuel) och Roz son Tom (James Frecheville) är bästa vänner och har nästan vuxit upp som bröder och därför blir det kanske ännu mer…. skruvat…. när Ian och Roz börjar ligga med varandra. Tom kommer på dom, blir förbannad och berättar för Lil som blir alldeles förstörd och dom löser problemet med att ligga lite dom med. Det är själva uppstarten till två passionerade förhållanden som i mångas ögon kan kännas rätt ____________ (fyll i valfritt lämpligt ord beroende på hur du ser på saken).

Anne Fontaine har regisserat en film som jag egentligen tycker är mer intressant som diskussionsunderlag än bra som film betraktad men samtidigt är det svårt att inte tycka om filmen när Naomi Watts, Robin Wright och Xavier Wright är så jäkla bra. Men visst sitter jag som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände samtidigt som jag tackar gud att jag inte heter Kevin Walker.

(Hehe. Jag sökte på filmen på Cdon. Fick en något…konstig….träff)

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)

Publicerat

DIANA

Dom flesta vet var dom befann sig när dom nåddes av nyheten om Olof Palmes död. Detsamma gäller 9/11. För mig gäller det även morgonen den 31 augusti 1997 när jag för ovanlighetens skull fick sovmorgon och min dåvarande man gick upp med vår tre månader gamla dotter.

Det var inte många extra minuter jag fick sova innan han kom in i sovrummet igen. Prinsessan Diana är död, sa han och jag visste inte om jag var vaken eller drömde. Dom pratar om det på TV nu. Hon är död.

Jag gick upp och jag började gråta. Satt framför TV:n och förstod ingenting. Det kändes bara så jäkla sorgligt och…onödigt. Precis samma känsla kände jag sex år senare när Anna Lindh dog och femton år senare när han, min dåvarande man, mina barns pappa dog. Ska det vara såhär? Var är rättvisan? Jävla jävla skitdöd! Människor som vill gott ska inte dö, inte sådär, inte för tidigt.

Prinsessan Dianas liv är ett kapitel för sig som nu blivit film. Naomi Watts porträtterar henne med ibland kuslig likhet. Huvudet på sned, den blyga och ledsna blicken, sättet att prata, den speciella frisyren. Hon gör det bra och hon är trovärdig vilket är en förutsättning för att en film som denna ska fungera alls. Naveen Andrews spelar Hasnat, läkaren som dejtade Lady Di under en period och som Diana ville dela sitt liv med. Honom var det tyst om i massmedia, den enda man kunde läsa om var Dodi Fayed som var med i bilen som kraschade i Pont de L’Alma-tunneln i centrala Paris där dom båda dog. Att Dodi och Diana hade ett förhållande kändes tämligen bombsäkert i den massmediala bevakningen men inte när man sett filmen, där var han snarare en dimridå, någon som Diana tog till för att göra Hasnat svartsjuk.

Filmen Diana är nåt så ovanligt som en biopic som inte berör det allra minsta. Det är en lättviktare, en flugviktare, en fjäderviktare i den här genren. Filmen fokuserar på Dianas sista två år i livet men jag hade velat se mer. Jag hade velat grotta ner mig, lära känna henne mer och bättre. Kan man få in hela Margaret Thatchers liv i en långfilm borde det gå med Dianas. Tycker jag.

Så filmen kan inte bli godkänd, nej, inte en chans. Det finns inte kvar så mycket som en torr brödkant i mitt medvetande efter att filmen är slut, inte en smula, ingenting. Den gled mig ur händerna som en manet som inte bränns. Det sevärda ligger i Naomi Watts skådespel men det är också allt.