Etikett: Naomie Harris

Publicerat

RAMPAGE – BIG MEETS BIGGER

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

Publicerat

OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

Publicerat

SKÖNHETEN I ALLT

Gosse, vilken formidabel smörja! Om det så skulle vara den sista filmen på jorden, undvik den!

Herregud alltså, stackars skådespelare som behöver skylta med sina fejs på filmaffischer och omslag. Och dom är många också. Och namnkunniga. Hur blev det såhär?

Kvalificerat pretentiöst dravel är vad det är och jag kan inte ens skylla på Terrence Malick. Jag spyr.

 

Publicerat

MOONLIGHT

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film. 

Publicerat

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: STREET KINGS

Såna här good-cop-bad-cop-filmer är oftast ganska lika varandra och dom är oftast helt okej att titta på. Som tittare förstår man premisserna på en halv sekund, det går också att förutspå vem som är den goda och vem som – så småningom via en ”twist” på slutet – är den onda. Oftast är det inget nytt under solen alltså och det är det inte här heller. Street Kings är således utypen av en medeltrea i korrumperade-polisfilmgenren och ändå känner jag mig lite…besviken. Konstigt.

David Ayer är en regissör/manusförfattare som gäckar mig. Han håller sig i en lövtunn filmisk fåra med hårdkokta makt(missbrukande) män i fokus, skrattretande schablonskrivna kvinnliga karaktärer (om det ens finns några alls). Han har alltså gjort filmer som End of watch, Fury, Sabotage och Training day (endast manus) så jag tror du är med på vad jag menar.

Det som skiljer Street Kings från dom andra filmerna är att den är baserad på en originalstory skriven av James Ellroy och han har även varit med och skrivit filmmanuset. Mina förväntningar var alltså lite högre än dom normalt hade varit med en ”basic Ayer film”.

Keanu Reeves är The Undercover Cop Tom Ludlow som filmen handlar om och jag tycker han gör rollen bra. Ju fler filmer jag ser med honom (och speciellt nu när jag ser många av hans filmer på tämligen kort tid) ju bättre tycker jag att han är. Han är inte alls så uttryckslös och plastig som många anser honom vara, tvärtom skulle jag säga. Han är dom små uttryckens man men det är inte samma sak som att han inga uttryck har.

Forrest Whitaker känns nästan mer enahanda och trist faktiskt. Han kör samma invanda spår i film efter film efter film, för att sen glänsa till som tusan i en roll och sen gå tillbaka till att spela med vänsterhanden. Som här. Här är han rätt blek.

Keanu är det bästa med filmen och det räcker bra långt. Ändå.

Vad blir det för Keanu-film nästa måndag måntro? Jag vet jag vet jag vet!

Publicerat

007-helg: SKYFALL

 

 

 

 

Skyfall är den näst bästa bondfilmen genom tiderna om jag ska lita på att Fripps filmrevyers smak är allenarådande.

Jag skrev om Skyfall lagom till premiären och jag tycker inte så mycket annorlunda om filmen nu, annat än betyget. Så här kommer texten igen, förkortad och aningens omskriven.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Bondbruden (Bérénice Marlohe) är menlöst ögongodis och jag förstår inte vitsen med det. Jag förstår inte varför det inte stoppas in en skön, stark, karismatisk kvinna som bondbrud i en bondfilm som uppenbarligen vill vara fräsch och modern. Det är mitt enda aber med filmen, det samt att Silva (Bardem) introduceras för långt in i filmen.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

Betyget vid första tittningen blir:

Betyget när jag sett filmen fyra gånger:

Det här är näst sista filmen i detta minitema. En enda kvar är kvar. Såhär tyckte mina filmbloggarkollegor. Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 5-/5, Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till recensionen i sin helhet.

Publicerat

SKYFALL

För första gången sedan jag började gå på pressvisningar blev vi i salongen ombedda av filmbolagen både skriftligt och muntligt att inte avslöja filmens handling varken i tal eller skrift.

Alla som kan det minsta lilla om psykologi vet att det antagligen kommer ha precis motsatt effekt. Säger nån ”Tänk INTE på en rosa elefant”, nog fan är en rosa elefant det enda man tänker på. Tänker man ”Jag ska INTE bli godissugen den här veckan”, nog tusan sitter man med en Mars i varje hand på lördagkvällen. Säger nån ”Jag har inte sett Sjätte sinnet” så visst blir slutet det enda man vill prata om?

Jag må vara en handlingskraftig kvinna privat men vad gäller recensionsbiten så tycker jag faktiskt att en hel del filmer tjänar på att jag inte skriver exakt allt som händer. Skyfall är helt klart en sådan film och denna ”munkavle” gör ingen skillnad, inte för mig, men hur andra funkar har jag ingen aning om. Kanske har filmbolaget bitit sig själv i svansen nu.

Redan på fysiklektionerna i högstadiet märkte jag att jag gillade seriekopplingar bättre än parallellkopplingar. Kanske är det därför en del Bondfilmer funkar på mig och andra inte. Den förra filmen med Daniel Craig som Agent 007, Quantum of solace, är den Bondfilm som funkat sämst på mig genom alla tider och då gillar jag ändå Daniel Craig. Den hade ingenting som kännetecknar denna franschise, inte ens en fungerande bondig trudilutt.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Den ena bondbruden (Naomie Harris) är tuff och känns tillräckligt 2012 för att jag inte ska gnälla men den andra (Bérénice Marlohe) är bara ögongodis och skulle lika gärna ha kunnat vara med i Goldfinger från 1964.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.