Polly, en snart-inte-så-fertil-längre-kvinna med massiv barnlängtan (Kristen Wiig) försöker bli gravid med en av sina bästa kompisar, homosexuelle Freddy (Sebastián Silva) men det går inge bra. Fem misslyckade försök senare har Freddy kollat upp sina spermier och dom är för slöa för att det ska kunna bli några barn gjorda.
Polly är jätteledsen, Freddy är jätteledsen men oj!, det finns ju en sambo också! Freddys kärlek Mo (Tunde Adebimpe) kanske kan bli övertalad om att bli pappa istället?
Samtidigt på gatan nedanför, en svart hemlös homofobisk man, en surjävel till granne och en kvinnlig polis. Samtidigt i gayparets lägenhet: Freddy försöker få ihop en konstnärlig happening genom att ”spela bäbis”, ligga på rygg, sprattla och skrika. Samtidigt i mitt huvud: vad tusan är det jag tittar på?
En stund senare är jag ett ännu större frågetecken för filmen svängde 180 grader och blev nåt helt annat. Blodigt. Nästan en thriller. Jättekonstigt. Knasbollefilm, men ändå inte. Asch, jag vetefan faktiskt. Kristen Wiig är dock alltid bra, så även här.
Jag försöker förklara den här filmen lite mer ingående i avsnitt 29 av Snacka om film. Jag vet inte om det gick nåt vidarevärst bra men jag gjorde mitt bästa i alla fall.