Etikett: Natascha McElhone

Publicerat

FEAR DOT COM

Om man nu ändå ska bli mördad kan jag tänka mig värre öden än att bli det till tonerna av Rammsteins Sonne. I´m so excited med Pointed Sisters hade varit värre, Lambada med Kaoma likaså.

Om jag hade varit den kände tyske skådespelaren Udo Kier hade jag kunnat tänka mig bättre roller att tacka ja till än den i Fear dot com. Stephen Dorff däremot, han high-fajvade nog sig själv i spegeln varje morgon på väg till det här jobbet.

Folk dör lite på löpande band efter att ha besökt sajten fear.com och polisen Mike (Dorff) ska försöka luska reda på varför. Som vanligt i denna typ av film är det en sjuk manlig hjärna som ligger bakom eländet, en man som kanske önskade att han hade samma kreativa fantasi som manusförfattarna till Saw-filmerna men som inte kommer i närheten.

Manusförfattarna till Fear dot com då, vad önskar dom sig? Jag vet inte. Kanske ingenting. Det är väl inget större fel på manuset, det är mer stämningen, känslan, som inte funkar på mig och i skräckfilmer är det A och O och allt där emellan.

Världens simplaste story kan räddas av en otäck stämning, det är nåt många filmer i den här genren har bevisat för mig. Fear dot com har ingenting av ”det”. Det enda den här filmen har som räddar den från sågningsdöden är en liten blond flicka med långt rakt hår som skrämmer skiten ur mig. Ett par tre fungerande scener alltså men det duger inte så värst långt.

Publicerat

THORNE: SÖMNTUTA

Alla vägar bär inte bara till Rom, alla vägar bär dit det är meningen att man ska åka. Alla mina filmiska vägar, både dom av grus och dom asfalterade motorvägsbreda, har på nåt sätt lett mig fram till ett spontant Netflix-sökande på Eddie Marsan och därifrån rätt in i polisen Tom Thornes liv.

Hur skulle jag INTE kunna trycka på play när jag hittar inte mindre än två långfilmslånga avsnitt av TV-serien Thorne? Kolla dessa sammanträffanden: Eddie Marsan från Still Life har en av rollerna, Aidan ”GoT-Littlefinger” Gillen en annan och Natascha McElhone, som jag såg på en teaterscen i London i maj när hon spelade Glenn Closes paradroll i Fatal Attraction, en tredje. Huvudrollen som Tom Thorne spelas av David Morrisey som hade en av rollerna i en av mina favoritfilmer från 2008 – Den andra systern Boleyn. Och det är en polisserie. Och dom letar efter seriemördare. Och det är brittiskt och härligt. Fyra timmars mumsfilibabba helt enkelt.

Sömntuta är den första av Mark Billinghams böcker om polisen Tom Thorpe som tillsammans med sitt team ska lösa mord i London. Han är en brittisk version av Martin Beck kan man säga, fast med aningens mer gigoloaura. Nu är det nån skadad jävel som dödar unga kvinnor och dom han inte dödar ser han till hamnar i nånslags grönsaks-levande-död-stadie när hjärnan fungerar men tjejen kan inte förmedla sig med omvärlden.

Dom entimmeslånga avsnitten är ihopklippta till en lång film och i ärlighetens namn känns det….långt. Sista timmen är spännande och dom första timmarna är helt okej men jag säger bara Natascha McElhone. Really? Hon var fullständigt usel i den där teaterpjäsen jag såg, nästintill skrattretande i sitt överspel och jag trodde det var en engångsföreteelse men icke sa Nicke, här är det precis lika illa. Istället för att agera sig igenom scener skriker hon i falsett och spänner upp ögonen som om hon vore galen. Men hon ska spela en klok och världsvan läkare. David Morrisey klickar inte heller för mig, han tar i från tårna även han, det är ett jävla skrikande.

Men summa summarum är det tämligen sevärt. Mycket bättre än Wallander, ungefär lika bra som dom bästa Beck-filmerna, sämre än Arne Dahl och inte tillräckligt beigt för att jag ska strunta i film nummer 2. Den kan du läsa om imorgon.