HOME INVASION

Här är det ord och inga visor. Två minuter och trettio sekunder in i filmen har ramhandlingen etablerats, en person är dödad och maskerade män har – brutalt – gjort inbrott i en villa där en kvinna och hennes son bor. Tyvärr ackompanjerades allt detta av billig TV-filmsmusik MEN jag beslutade mig för att inte döma ut filmen på förhand. Jag har min nya 25-minutersregel att hänvisa till om det blir för B det här, samtidigt, den har nåt som får mig intresserad. Kan det möjligen vara dom där maskerna? Vad ÄR det med masker som är så himla intressant?

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Spieces-läckerbiten och van Damme-sidekicken (i Maximum Risk) Natasha Henstridge och hon står även som producent för filmen. Asch alltså, det bådar inte gott va? Jag får känslan av att hon har lite fuck-you-pengar på banken som hon kan sätta sprätt på samtidigt som hon behöver ett jobb och fördomssirenen som sitter på min hjässa snurrar, blinkar och låter som värsta hesa Fredrik. Snälla snälla film, överbevisa mig, få mig att känna mig som en idiot! Jag skulle tycka det var så himla härligt.

Den billiga TV-filmsmusiken fortsätter samtidigt som jag förstår att sonen inte är en son utan en styvson och att mamman (styvmamman) Chloe kanskekanskekanske inte gift sig med sin man om han inte vore så sprängrik. Det är i alla fall vad styvsonen tror. Han gillar alltså inte sin ”nya mamma” nämnvärt.

På IMDb kan man läsa en hel del matnyttigt om skådespelare, bland annat roliga/smarta/finurliga citat som dom sagt under sina karriärer. Detta är ett citat från  Natasha Henstridge: ”I was about 12 years old when I started getting boobs. I never tried to hide them because I started to realize the power I had with them.”

Filmens andra huvudroll spelas av hunken från Speed 2 Jason Patric och citatet från honom får mig att undra om han är jättenöjd med valet att göra dagens film. ”I’m willing to take less money and fourth billing and do interesting roles. I hate putting limitations on myself. I don’t set out to sell popcorn or make money for the major studios. What I’d like is for my work to have meaning.”

Om jag hade funnits med på IMDb hade du kunnat läsa detta citat från mig:
”Livet är alldeles för kort för att titta på rutten film, ändå envisas jag med att göra just det. Jag är dumihelajävlahuvet.”


SPECIES – HOTET FRÅN RYMDEN

När en film leder till en annan kan man hamna lite varsomhelst.

Kombinationen av att nyligen ha sett Ben Kingsley i Sexy Beast, min nu stillade längtan efter att se om Puppet Masters samt filmspanartemat Det kryper och krälar gjorde att jag hamnade i soffan framför Species, en film jag inte sett sen den kom 1995.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja men med en mördaralien i en supermodells kropp kanske? Det är vad filmen handlar om. En slingrig maskliknande organism som gömmer sig i först Michelle Williams söta flickkropp och sedan i Natasha Henstridges vackra modelldito. Ben Kingsley är en forskare, Xavier Fitch, som tillsammans med doktor Laura Barker (Marg Helgenberger), doktor Stephen Arden (Alfred Molina), en snubbe (Forrest Whitaker) som jobbar som ”empat” (nån slags medium?) samt kan-han-vara-polis-eller-CIA-agent-eller-vad Preston Lennox (Michael Madsen) försöker hitta denna supersnygga mördarmaskin innan det är för sent och innan hon lyckas reproducera sig.

Det är nämligen ingen match för en donna som henne att gå in på första bästa bar och ragga upp precis vem som helst. Män visas inte direkt som tänkande människor i den här filmen, det är vandrande reptilhjärnor. När menstruationsblod hittas på en plats där ”varelsen” varit och de jagande snillena ska spekulera fritt kommer dom fram till att ”eftersom hon har mens just nu kan hon fortplanta sig – JUST NU”, men hur dom kommit fram till att denna alienkvinna rent fysiskt fungerar precis i motsats till alla andra kvinnor förtäljer inte historien. Å andra sidan, vem förväntar sig logik i denna typ av film?

Species är ännu ett exempel på film som är fullt tittbar på grund av skådespelare som vet vad dom pysslar med. Manuset är under all kritik, dialogen är skrattretande och med sämre skådisar hade filmen känts som en spoof. Effekterna pendlar mellan nollbudgetkänsla och riktigt bra men det känns att filmen har nästan tjugo år på nacken.

Jag kan inte säga att betyget är särskilt starkt men en tvåa är den värd, den är långt ifrån genomusel.