Etikett: Nathan Fillion

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SLITHER (2006)

Regissören James Gunn har gjort sig ett riktigt stort namn i Hollywood dom senaste åren. Jag tänker såklart på Guardians of the Galaxy-filmerna. Men det är blott tolv år sedan han regisserade sin första långfilm, den film jag nu ÄNTLIGEN har sett, skräckisen Slither.

Jag har haft den här filmen på min radar sedan den kom men….det finns ett men….en anledning till att jag väntat med att se den, medvetet avstått alltså. Kolla på bilden. Så. Jävla. Äckligt. Alltså. Kleggiga, krypande djur, röda slemmiga orm-penisar som tar sig in i människokroppar genom – såklart – MUNNEN.

Jag hade nog tänkt mig slippa fler liknande filmer efter att ha sett den svinäckliga men superbra A cure for wellness i somras men när det kommer till bloggteman brukar jag försöka lägga in en extra växel och släppa på spärrarna. Så. Jag klickade igång Slither på CMore och satte mig väl tillrätta i soffan.

Illamåendet infinner sig rätt så snabbt faktiskt. Kräldjur av detta slag är verkligen min akilleshäl när det kommer till filmiskt äckel och den här filmen är verkligen otroligt bra gjord när det kommer till effekter, speciellt effekterna i det lilla. Skådespelarmässigt måste jag säga att filmen också sticker ut på ett intressant sätt. Michael Rooker, Elizabeth Baks och Nathan Fillion strör stjärnglans över dessa 95 minuter och ger trovärdighet till den rätt tramsiga grundhistorien. En småstad som blir invaderad av aliens, ormsnopparna som käkar upp människor inifrån och gör dom till nån form av zombies.

Är man inte lika kräsmagad som jag är vad gäller krälande ”djur” kan filmen säkert kännas mesig men för mig är den obehaglig, otäck och spännande. Betygsmässigt pendlar den mellan en 3:a och 4:a och det som gör att du ser tre fiffiluror här nedanför och inte fyra är att filmen trots allt äckelpäckel inte riktigt sitter kvar i mitt medvetande. Den försvann liksom. Jämför jag med A cure for wellness så är det en film jag tänker tillbaka på nästintill dagligen, det kommer jag inte göra med Slither. Däremot är det ett tips till alla som gillar skräckfilm, jag skulle säga att det är en must-see-film!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här. Och här kan du läsa om övriga filmer jag skrivit om i temat.

Publicerat

SERENITY

Tänk att vara hemma hos Paolo Roberto och titta på Rocky IV. Tänk att uppleva Skruva den som Beckham med Pia Sundhage. Tänk att sitta i Christer Fuglesangs soffa och titta på Gravity. Att vara hemma hos Henke och titta på Serentity är nästan samma sak, samma grej, lika stort.

Alla som känner Henke det allra minsta vet att han har EN husgud och EN husgud allena: Joss Whedon. Alla som har pratat film med Henke mer än tio minuter vet att han älskar TV-serien Firefly och filmen som bygger på den serien – Serenity. Och nu skulle alltså jag titta på Serenity i Henkes finemangsiga biorum. En i det närmaste episk upplevelse. Att jag bjöds på lördagsgodis i prasslig påse och fick tillåtelse att både prata och prassla under filmens gång förhöjde upplevelsen ännu ett snäpp. Det kändes liksom… badass, på ett filmnördigt vis.

Hur var då min förhandskännedom om Serenityvärlden? Jag har sett Firefly men det var flera år sedan och jag hade inte superklara minnen av alla karaktärers namn och deras förhållanden till varandra. Det visade sig lösa sig både smidigt och snabbt då Joss Whedon har lyckats göra en film som – tror jag – fungerar alldeles utmärkt att se även om man inte sett Firefly alls. Självklart förstår jag att det finns ett mervärde i att ha varit med i historien från allra första början men jag jämför Serenity med Star Trek Into Darkness och den sistnämnda gick inte att se alls om man, som jag, inte sett ett enda Star Trek-avsnitt. Jag fattade absolut ingenting. Av Serenity fattar jag mycket även om jag märkte på Henke att eftersom han sett filmen många många gånger såg han sånt jag missade helt.

Direkt när filmen börjat, bara nån minut in, ser jag en exteriör från en planet som Elysium verkar ha plagierat rätt av. Sen följer en två timmar lång resa inte bara i Serenityvärlden utan ut-och-in-och-fram-och-tillbaka genom science fiction-referenser som poppar på i hjärnan, det är som att trycka på en knapp. Nu önskar jag att det hade kunnat komma ut ett sammanfattningskvitto genom munnen när filmen var slut för jag minns inte alla tankar men referenserna känns inte det minsta som plagiat, mer som små kärlekspilar som Whedon riktat åt olika håll för att visa att han gillar genren. Att River (Summer Glau) är otroligt lik en mycket ung Sigourney Weaver/Ripley kan inte vara en slump, dom är nämligen inte enbart lika utseendemässigt, River är stenhård och supercool precis som Ripley.

Serenity är en film som utstrålar något som kan liknas vid häpnadsväckande häftigt schizofrent. Dels har den en känsla av ”gammal” B-film och TV-serier som Lilla huset på prärien och den om den unga Indiana Jones, dels har den supercoola och påkostade rymdfarkoster som liknar tunga metalliska krabbor/flygande dinosaurier/en braxen. Interiörerna känns både som kreativa hemmasnickrade kulisser från en rymdopera som satts upp på nån teater i obygden, dels som hämtade ur vilken storfilms-sci-fi som helst, dels som om Pandorum-folket hyrde inredningen till sin inspelning fyra år senare. Det är häftiga krockar som på ett skönt sätt harmonierar och den utomordentliga men otippade bakgrundsmusiken fungerar som en röd tråd genom hela filmen.

Det tog 15-20 minuter för mig att komma in i filmen och att släppa tanken på att om jag blinkar för sakta så missar jag en massa viktiga grejer. Efter dom där minutrarna var jag totalt inne i filmen, så inne att jag knappt tänkte på prasselpåsen med godis jag hade i knät. Jag tror inte Henke fokuserade på sitt godis heller.

Dagen till ära skriver vi båda om filmen. Frågan är….ger Henke filmen ett högre betyg  än 5/5? Klicka här för att få svaret.