Etikett: Naveen Andrews

Publicerat

DIANA

Dom flesta vet var dom befann sig när dom nåddes av nyheten om Olof Palmes död. Detsamma gäller 9/11. För mig gäller det även morgonen den 31 augusti 1997 när jag för ovanlighetens skull fick sovmorgon och min dåvarande man gick upp med vår tre månader gamla dotter.

Det var inte många extra minuter jag fick sova innan han kom in i sovrummet igen. Prinsessan Diana är död, sa han och jag visste inte om jag var vaken eller drömde. Dom pratar om det på TV nu. Hon är död.

Jag gick upp och jag började gråta. Satt framför TV:n och förstod ingenting. Det kändes bara så jäkla sorgligt och…onödigt. Precis samma känsla kände jag sex år senare när Anna Lindh dog och femton år senare när han, min dåvarande man, mina barns pappa dog. Ska det vara såhär? Var är rättvisan? Jävla jävla skitdöd! Människor som vill gott ska inte dö, inte sådär, inte för tidigt.

Prinsessan Dianas liv är ett kapitel för sig som nu blivit film. Naomi Watts porträtterar henne med ibland kuslig likhet. Huvudet på sned, den blyga och ledsna blicken, sättet att prata, den speciella frisyren. Hon gör det bra och hon är trovärdig vilket är en förutsättning för att en film som denna ska fungera alls. Naveen Andrews spelar Hasnat, läkaren som dejtade Lady Di under en period och som Diana ville dela sitt liv med. Honom var det tyst om i massmedia, den enda man kunde läsa om var Dodi Fayed som var med i bilen som kraschade i Pont de L’Alma-tunneln i centrala Paris där dom båda dog. Att Dodi och Diana hade ett förhållande kändes tämligen bombsäkert i den massmediala bevakningen men inte när man sett filmen, där var han snarare en dimridå, någon som Diana tog till för att göra Hasnat svartsjuk.

Filmen Diana är nåt så ovanligt som en biopic som inte berör det allra minsta. Det är en lättviktare, en flugviktare, en fjäderviktare i den här genren. Filmen fokuserar på Dianas sista två år i livet men jag hade velat se mer. Jag hade velat grotta ner mig, lära känna henne mer och bättre. Kan man få in hela Margaret Thatchers liv i en långfilm borde det gå med Dianas. Tycker jag.

Så filmen kan inte bli godkänd, nej, inte en chans. Det finns inte kvar så mycket som en torr brödkant i mitt medvetande efter att filmen är slut, inte en smula, ingenting. Den gled mig ur händerna som en manet som inte bränns. Det sevärda ligger i Naomi Watts skådespel men det är också allt.

Publicerat

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

Publicerat

The Stranger Inside

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.

Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.

Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.

The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?

Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?

Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.

Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig  ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.

Här finns filmen.

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?