Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.
Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.
Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.
The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?
Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?
Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.
Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.
Här finns filmen.
Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.
