Etikett: Neil Young

Publicerat

Fredagsfemman #130

5. Kiss me just kiss me, kiss me Nefertiti

Det är många som kommer bli betuttade i Frank den närmaste tiden. Det är många som kommer sjunga om Nefertiti precis som Michael Fassbender med jättehuvudet gör. Jag förstår varför även om jag inte föll pladask. Här är mina tankar om filmen.

.

.

.

4. Tsatsiki

Det kan aldrig bli overload av denna maträtt. Just sayin!

.

.

.

3. Ärliga trailers

Sen jag fick höra att ”du kan inte kalla dig filmintresserad om du inte har koll på Honest Trailers” så har jag skaffat mig koll på Honest Trailers. Det är ett väldans underhållande tidsfördriv faktiskt. Trailers som tar fram det sanna i filmerna, inte det som säljer in dessa. Kolla här får du se. Fniss.

.

.

.

2. Ouga chaka ouga chaka ouga ouga ouga chaka

Idag har Guardians of the Galaxy premiär. Jag är alldeles svettig. Just nu beror det inte på filmen men snart så, snart ska jag se den och härligt ska det bli!

.

.

.

1. Det balla i att göra saker utanför boxen

På söndag ska jag gå på konsert. Neil Young. Tycker jag om Neil Young? Nej, inte särskilt. Inte än. Jag ligger i träning. Jag har varit på åtta-nio Depeche Mode-konserter genom åren och jag skulle säga att dom sista fyra är tre-plus-spelningar, inte mer, inte för mig. Tycker jag om Depeche Mode? Ja, jag älskar dom.  Vad är troligast, att jag kommer få vara med om en wow-upplevelse med Neil Young på scen eller med nästa Depeche Mode-konsert? Jag röstar på Neil Young. Jag tror stenhårt på att våga göra/prova/se/smaka/uppleva saker som är utanför den där vanliga safety-lådan ibland. Det gäller film också. Där är det extra enkelt. Se nåt du tror du inte kommer gilla. Kanske blir du överraskad?

.

.

Publicerat

DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.