FINDERS KEEPERS

Shannon Whisnant köper en grill på auktion. Väl hemma med grillen öppnar han locket och får till sin fasa se en fot. En människofot.

Han ringer polisen och efter lite efterforskningar visar det sig att foten tillhör en man vid namn John Wood som blev av med foten i en flygolycka 2004 och John vill ha sin fot tillbaka. Det vill dock inte Shannon. Han anser att han köpte grillen ”i befintligt skick” och att foten ingick i köpet. Han har dessutom börjat göra business på foten, tar entréavgift av nyfikna som vill se grillen (och foten), trycker upp t-shirts med sitt eget fejs och kallar sig The Footman.

Shannon och John är riktiga människor och foten-i-grillen-historien är i allra högsta grad sann. Finders keepers är således en dokumentärfilm och som sådan är den både skitfånig, intressant och riktigt bra gjord.

Det som gör den fånig är att själva grundstoryn är så dum så klockorna stannar, men det finns säkert miljarder såna här historier i världen med människor inblandade som verkar sakna både en och två hjärnceller. Samtidigt är det spännande att komma nära personer som är SÅ långt ifrån en själv och som tänker och agerar så totalt annorlunda mot dom allra flesta av oss. Alltid lär man sig nåt.

För egen del lärde jag mig att hålla mig långt borta från människor vars största dröm här i världen är att ”bli känd” samt att aldrig någonsin köpa en begagnad grill.

Filmen finns att se på Netflix.

Fredagsfemman #185

5. Rectify på Netflix

När jag läser på Moviezine att Rectify är en av dom bästa TV-serierna dom senaste fem åren, den ligger till och med före Game of Thrones, så är det klart jag blir nyfiken. Jag blir också väldans glad när jag hittar den på Netflix samma dag som regnet öser ner och jag är ledig. Jag ser således hela första säsongen under en och samma dag och ja, visst är det en bra serie men är den verkligen SÅ bra? 3/5 skulle jag säga. Skönt tempo, bra skådespelare, okej manus.

.

.

.

4. Megan och Brian skiljer sig

Jag har länge tänkt att anledningen till att Megan Fox inte riktigt har blivit den där massmediahypade dock-vackra bimbon som hon castades som i Transformers är att hon varit tillsammans med – och sedan gift med – Brian Austin Green, C-skådisen som är ”känd” från Beverly Hills 90210 och inte så mycket mer än så (och det var 25 år sedan). Nu ska dom skiljas efter elva år tillsammans. Mitt stalltips är att Megans milf-aktier kommer stiga vrålsnabbt och Brian-aktierna kommer sjunka som lossade betongfundament över Marianergraven.

.

.

.

3. En vecka till Peace & Love-filmfestival

Nästa söndag (30/8) börjar Peace & Love-filmfestival som nu flyttat från mysiga Borlänge till mysiga Örebro. Massor med film kommer visas i dagarna sex, det blir utomhusbio, barnfilm, dokumentärer och en himla massa annat kul. Hade festivalen varit någon annan vecka på året än just denna hade jag varit på plats men nu krockar det lite med en annan härlig grej (plats nummer ett), för även om dom inte är precis samtidigt så säger både livet, jobbet och rumpan nej till två veckors filmfestivalande i rad. (Info om Peace&Love finns här)

.

.

.

2. Madeleine Martin och Filip Berg

Idag har filmen Odödliga premiär. Idag kommer Madeleine Martin och Filip Berg bli ett såntdär odödligt filmpar för massor av unga människor som ser filmen, dom kommer förknippas med sina rollfigurer Em och Isak resten av sina yrkesliv – och det på ett bra sätt. Isak och Em är som en svensk variant av Mickey och Mallory, fast mycket lättare att tycka om.

.

.

.

1. Malmö Filmdagar!

På måndag bär det av mot Malmö och årets upplaga av Malmö Filmdagar. I dagarna tre ska det konsumeras film från tidig morgon till sen kväll och en hel drös av höstens stora filmpremiärer ska avnjutas. Och det ska drickas enorma mängder kaffe, ätas dammsugare, skrivas recensioner, pratas med andra filmfantaster och sovas lite för lite. Bästa och mysigaste veckan på året är i antågande! Hurraaaaaa!

JOHAN FALK 14: BARNINFILTRATÖREN

Ett köpcentrum. Ett kreativt väktarrån. Infärgade pajade stålars som behöver tvättas. Pojkvaskrar som alltför tidigt kommit in på den kriminella banan.

Meeeeeh. Det är fan ingen idé att jag börjar skriva om handlingen i den här filmen. Det händer nämligen mer på nittio minuter  än det gör på en hel säsong Beck eller två av Maria Wern – eller kanske alla av Wallander? Det är ett otroligt fullsmockat manus, snyggt ihopsytt och faktiskt en och annan komisk scen. EPA-traktorn! Haha.

Sen är det det här med stakes som jag belyst i recensioner förut. Det är enormt viktigt att man känner att det står något på spel, att man aldrig riktigt vet om det kommer sluta på ett bra sätt eller inte och den här filmserien fortsätter agera exemplariskt på den fronten. Titta och lär alla ni som drömmer om att skriva polisfilmsmanus. Titta med LUPP och sug i er för det är såhär det ska göras!

Filmen böljar fram och tillbaka och jag känner mig som att jag satt i den gamla goa Vikingagungan på Grönan (RIP eller vart den nu blev såld?). Det här är den fjortonde filmen i serien och den överraskar. Som fan. Så kom igen nu om du fortfarande tvivlar, ge dig in i Johan Falk-världen! Vad väntar du på?

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

JOHAN FALK 12: ALLA RÅNS MODER

En äldre man blir misshandlad i sitt hem av två omaskerade män som letar efter en ritning. Ett enormt stort rån planeras och Seth Rydell (Jens Hultén) är inblandad. Mer än så ska jag nog inte avslöja, det blir dumt, det finns lite för mycket som kan spoilas.

Det stora plusset med denna filmserie är att allt känns väldigt autentiskt. Folk pratar som folk pratar, folk beter sig som folk beter sig, det är ingen skämskuddevarning på taffliga dialoger eller konstig ”pratsvenska”. Effekterna är välgjorda, blod ser ut som blod. Dessutom är musiken outstanding, cool och pulshöjande. Bengt Nilsson har verkligen gjort ett jättefint jobb med den.

I den här filmen är Simon J. Berger med och han pratar nån form av tveksam skånska som glöms bort mer och mer ju längre filmen går. I vilken ”vanlig” film som helst hade jag knappt höjt på ögonbrynen men här blir det en ”grej”, nåt som tar mig ut ur bubblan. Det är lite synd samtidigt som det egentligen är en petitess i sammanhanget, han har ingen framträdande roll direkt.

Alexander Karim blir med sin polis-Niklas ett lite komiskt inslag, han är så jävla nördig och besserwissrig att det inte går att göra annat än att flina. Det kan också vara hans roll som Vanheden i Jönssonligan som skiner igenom. Bra är han i vilket fall. Han har, liksom Joel Kinnaman, en blick som bränner genom TV:n.

Manus: Tage Åström
Regi: Anders Nilsson

CREEP

Filmer som kostar ungefär lika mycket som en Big Mac&co att göra behöver oftast ett bevingat manus för att kunna flyga. Och dyker det upp ett annorlunda, välskrivet, skönt manus så tvivlar jag på att det inte går att få ihop mer stålars än vad som krävs för en McDonaldslunch.

Mark Duplass och Patrick Brice har skrivit den här berättelsen, Brice har regisserat och dom båda spelar huvudrollerna. Dom enda rollerna.

Filmen skulle kunna vara filmad med en mobilkamera modell äldre, det är ibland så kornig bild att jag blir smått störd och vissa scener är så skakiga så man undrar om Brice har Parkinson. Det känns nämligen inte som att det fanns pengar till en professionell fotograf.

Utan Mark Duplass namn hade jag inte sett den. Utan Mark Duplass namn hade filmen antagligen aldrig blivit gjord, än mindre såld för att få visas på Netflix. Men EN sak ska killarna ha cred för. Dom castade verkligen den mest creepy av dom två som The Creep i filmen.

Dessa ögon. Fyyyy.

Fredagsfemman #182

5. Juli, månaden som försvann

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta men snabbare än man hann säga ”sommartider hejhej” så är juli alldeles strax slut. Beror det bara på regnet eller är det nån glitch i tideräkningen? Var det bara tjugo timmar på varje dygn den här månaden? Det är augusti imorgon! Vad tusan hände?

.

.

.

4. Retro

Ett sånt otroligt trevligt SVT-program det här är, Retro. Förra veckan handlade det om barnskådespelare som vi som var med såg på 80-talet, Corey Feldman och såna ess. Den här veckan handlade det om ZTV. Den där nostalgihalvtimmen bara svischar förbi.

.

.

.

3. …och det här med att filmer ska vara gratis?

Det blåser kring den populära sajten Swefilmer och det rockar på Johan Falks officiella facebooksida som har upphovsmannen Anders Nilsson bakom spakarna. Det diskuteras vilt om det här med att ladda ner filmer utan att betala för dom och det går att hålla sig för skratt när man läser kommentarerna både vad gäller språkbruk, särskrivningar, argument och åsikter över lag. Det jag fnular mest på är hur det kommer sig att så många ser det som en självklar rättighet att filmer ska vara gratis? Innan internet fanns, inte fan gick man till Åhléns och packade väskan full med VHS:er eller DVD:er för att JUST NU känner JAG för att se dom här filmerna och jag har faktiskt INTE RÅD att köpa dom så då tar jag dom helt sonika, japp det gör jag, tjillevippen! Men nu när allt är så lättillgängligt då är det inte stöld längre, det är en….rättighet. Hur blev det så? (Och frågan hur man ska lösa det hela är en annan femma, den tar jag upp någon fredag framöver.)

.

.

.

2. Rebecca Ferguson

Vilken resa hon gjort, Rebecca Ferguson! Från Anna Gripenhielm i TV4-serien Nya Tider 1999 till världens coolaste kicka-rumpa-actionbrutta i nyaste Mission Impossible-filmen. Jättekul! Svenskarna i Hollywood gör mer än bra ifrån sig!

.

.

.

1. Gillian Anderson och The Fall

Att andra säsongen av The Fall finns på Netflix gör mig lycklig. Tänk att man kan behöva så lite för att bli genuint glad. Gillian Anderson är majestätisk som den lugna och systematiska polisen Stella Gibson som ska försöka hitta seriemördaren och våldtäktsmannen Paul Spector (Jamie Dornan) innan han slår till igen. Sevärt ända in på cellnivå!

.

.

 

 

JOHAN FALK 9: DE FREDLÖSA

Ett paket levereras till en villa i förorten. En kvinna öppnar dörren, tar emot paketet och säger tack. Hon öppnar locket och det säger BANG, halva huset och hela kvinnan har bombats sönder.

Paketet levererades till Wexell (Marie Delleskog), en högt uppsatt åklagare som just nu är inblandad i en stor rättegång mot ett MC-gäng. Hotbilden mot henne har varit massiv ett bra tag men det här var spiken i kistan, nu måste nånting göras och GSI sätt på fallet.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) vill ut. Han vill inte vara infiltratör åt polisen längre, han vill leva ett vanligt liv utan den ständiga press han lever under. Johan Falk (Jakob Eklund) lovar att försöka få honom ”fri” om han bara hjälper till en sista gång.

Johan Falk själv fortsätter bete sig som om jorden snurrar kring hans navel och jag börjar känna mig lite småirriterad på honom. Empati är INTE hans starka sida. Kollegan Sophie (Meliz Karlge) å andra sidan, hon är stenhård men känns empatisk – mot dom flesta utom sin egen man. Efter åtta filmer är det först i denna som man får se att hon har två barn och att hennes man också är polis. Hon har fram tills nu framställts som nån form av superstark singelkvinna som enbart lever för sitt jobb. Det sista är alltså rätt men det första är tämligen jättefel.

Återigen stabila skådespelarinsatser trots ett manus som haltar en smula. Filmen känns ojämn, som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf

JOHAN FALK 5: VAPENBRÖDER

En stor vapenaffär ledd av Seth Rydell (Jens Hultén) går åt pipsvängen när Seth får en fix idé mitt under överlämningen. Har han fått ett annat bättre bud? Inte kan det väl bero på kalla fötter? Eller känner han helt enkelt på sig att dom är övervakade av GSI?

Frank Wagner (Joel Kinnaman) blir mer och mer insyltad och själv sitter jag som på nålar, jag vill bara att det ska gå bra för honom samtidigt som jag känner ända in i benmärgen att det kan ju inte gå, det kan inte sluta väl. Han har sin tjej och sitt lilla barn och han sitter fast i ett skitjävla liv, ett skruvstäd av kriminalitet där han som polistjallare hela tiden måste ha ögon i nacken och ett otroligt stabilt psyke. Jag hade inte klarat en dag, inte en eftermiddag.

Scenerna mellan Frank och Seth är knivskarpa, varenda blick, blinkning, ryckning, ord är så på pricken exakt, det är som om luften står still runt dom. Lite filmmagi helt enkelt?

Vapenbröder är en ganska pratig film om man jämför med flera av dom andra. Stora händelser sker men dom sker inuti karaktärerna. Det känns som en mellanfilm, en film som behövs för att föra handlingen framåt i helheten, men som inte riktigt kan stå på egna ben. En något svag trea.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Anders Nilsson

Fredagsfemman #179

5. Alena

På en fredagsfemma i maj skrev jag om en kommande film med titeln Alena. Nu är filmen inte kommande längre, nu är den HÄR. Du kan se den på SVTPlay till och med sista juli och mitt tips är: gör det. Se den. En timme lång och inte alls pjåkig!

.

.

.

4. Mike

Ja herregud, nu är det dags igen. Channing Tatums magrutor är ännu mer utmejslade och det juckas som om det inte fanns en morgondag. ”Magic Mike XXL” kan dessutom vara den fånigaste filmtiteln sedan ”I killed my lesbian wife, hung her on a meathook and now I have a three picture deal with Disney” (ja, det finns en sån film. Visserligen en kortfilm men den ligger i topp när det gäller lökiga titlar. Eller tvåa nu då.)

.

.

.

3. Molly

Jag har tur som känner bra människor, såna som har koll och kommer med tips så att jag själv slipper agera minröjare när det vankas TV-serier av skiftande kvalitet. Vad gäller serier så tar jag mig helt enkelt inte tiden att 1. leta upp dom 2. ge dom en chans. Däremot, när en film-och-serie-nörd som Flmr-Steffo går ner i brygga av en brittisk serie som handlar om en 18-årig tjej vid namn Molly som tar värvning i armén, klart jag ger den en chans.  Det måste ju vara nåt alldeles speciellt. Och ja, TV-serien Our Girl ÄR nåt speciellt. Måndagar på SVT eller hela tiden på SVTPlay. En perfekt sommarserie.

.

.

.

2. Clint

Clint Eastwood har regisserat många bra filmer. Han har skådespelat i ännu fler filmer varav en handfull är riktigt jäkla tokbra. En av dom allra bästa filmerna visas på Kanal5 klockan 22 ikväll och heter Gran Torino. Här är han så grumpy att samlar man alla grumpiga män som kliver omkring på svenska badstränder just nu med beiga sandaler och korta strumpor (och det är många!) så är Clint grumpigare än hela gänget tillsammans. Ändå är han fin på nåt sätt. Du förstår om du ser filmen. Jag lovar.

.

.

.

1. Kelly

Hon må (än så länge) ha en tämligen undanskymd roll i True Detective som fru till Frank Semyon (Vince Vaughn) men när hon är i bild glimrar det till. I Calvary gav hon Brendan Gleeson en riktig match vad gäller utstrålning i varenda scen dom hade tillsammans och hur bra hon är i Eden Lake (mot Michael Fassbender) behöver jag kanske inte skriva? Jag tycker Kelly Reilly är en alldeles strålande skådespelare, en tjej som liksom glider in från sidan och inte gör så mycket väsen av sig men som går genom rutan i allt hon gör. Därför blev jag extra glad när jag av en slump hittade alla säsonger av  TV-serien Above Suspicion på Netflix. Där spelar hon kommissarien Anna Travis och är givetvis – superbra. Och nu kan jag ta tillbaka det jag skrev under punkt 3. Jag har tydligen självkännedom som en daggmask.

.

.

KEANU-SOMMAR: HARDBALL

Conor O´Neill (Keanu Reeves) är en notorisk spelare. Han spelar mycket, gärna och högt. Conor O´Neill är även en van förlorare. Han förlorar ofta och allt.

Nu sitter han i skiten ordentligt. Han har lånat pengarna upp över öronen, lånehajar är honom i hasorna, vänner och bekanta är förbannade på att han aldrig betalar tillbaka och trots detta fortsätter han bete sig som att det är ”alla andras fel”. Han SKA ju betala tillbaka – när han kan. Vilket är typ aldrig. Vilket alla han lånat av vet. Så det är nu eller aldrig, nu MÅSTE han börja betala tillbaka.

Conor får ett erbjudande han inte kan tacka nej till, alltså, han har sån liten möjlighet att tacka nej att det knappast kan kallas erbjudande. Snarare ett….krav. Han kommer att få en check på 500 dollar varje måndag i tio veckor och som motprestation ska han träna ett litet gäng unga ghettokillar i baseball. Låter kanske som en promenad i parken men ja…det är det inte. Speciellt eftersom Conor har noll intresse av detta och kidsen är föga imponerade av Conor. Conor är ju en vuxen och vuxna sviker, speciellt manliga ditos.

Hardball är en typ av film man tror sig ha sett massor av gånger. Barnsliga vuxna som växer upp, trasiga barn som får en bra vuxen att ty sig till, vinst i en liga dom inte borde ha en chans i…och så vidare. Jovars, Hardball är precis en sån film – också. Men det Hardball är som många andra filmer i denna genre inte är är stavas mörk. Det är ingen jävla glidarfilm det här inte. Den är modig på många sätt. Just när man tror att det kommer vara en rosenröd räkmacka ända in till slutet så vänder filmen och blir något annat, något….mer.

Precis, Hardball är MER än man tror. Man får MER än man kanske vill ha (om man väljer att se en ”lättsam” film som denna) och Keanu Reeves visar känslor jag inte trodde han kunde frammana. MER där med alltså.

John Hawkes är med i en biroll liksom Diane Lane. Och ett gäng barnskådespelare som är grymma hela bunten. Bra film! Räcker det så?

Hardball finns på Netflix!

KONTAKT

Människor som brinner för något fascinerar mig. Det kan gälla vad som helst egentligen, fascinationen är inte beroende av att jag på riktigt förstår dessa människor. Alltså…folk som samlar på tändsticksaskar, träningsnarkomaner, väldigt belästa människor, såna som vinner frågesporter i smala nördiga ämnen, hjälparbetare som försakar ett ”vanligt” liv för viljan att förändra, fågelskådare, pelargonuppfödare, personer som lägger ner själ och hjärta på att förstå och/eller bevisa sånt som vi andra dödliga knappt ens kan få in i knoppen existerar.

Som Eleanor Arroway (Jodie Foster) i den här filmen. Hon brinner. Satan alltså vad hon brinner för det hon vill göra.

Kontakt är baserad på en roman av Carl Sagan och varenda por av manuset andas att det är en verklighetens astronom, astrofysiker och kosmolog som ligger bakom. Det här är liksom en film om rymden – på riktigt – inget hotan-totan-science-fiction med värstingufos och sånt. Här får man banne mig gnugga geniknölarna och tänka efter själv genom filmens alla 150 minuter och regissören Robert Zemeckis skriver oss inte på näsan.

Jodie Foster är otroligt bra som Eleanor och Matthew McConaughey en bra motpol som hennes kärleksintresse Palmer Joss med en lite annan syn på vetenskapen.

Vill du läsa mer om filmen, klicka dig in på Flmr-Steffos blogg och läs hans hyllning av filmen. Full pott där. Hos mig ”bara” en fyra men den är en värdig bubblare när det kommer till dom allra bästa filmerna från 1997. Den var etta både hos Flmr och Jojjenito.

THE SCAPEGOAT

Sen jag kom på min förtjusning för dubbelgångarfilmer är det som om ögonen transformerats till nån form av slamsug. Jag försöker luska fram fler filmer i ämnet, det kryllar verkligen inte av dom men dom finns. Dead Ringers, Enemy och The Double i all ära men det finns fler, min högt älskade och überromantiska Sommersby till exempel eller denna film som jag ”sprang över” av en slump på Netflix.

Filmen utspelar sig i England 1952. Johnny (Matthew Rhys) är ett överklass-as. Han bor på en såndär överdådigt brittiskt gård på landet tillsammans med fru, barn, mamma, svägerska och personal med – givetvis – hår uppsatt i stram knut i nacken. Han är notoriskt otrogen, har problem med spriten, ljuger och jävlas. Ingen tycker om honom.

John (Matthew Rhys) har fått sparken från din tjänst som lärare i grekiska på en pojkskola. Han var omtyckt och trivdes med sitt jobb men var övertalig, rektorn uppfattade andra ämnen som viktigare att satsa på. John lever ett ensamt liv men nån moster som närmast anhöriga och det är ingen som saknar honom när han tar sig in till London för att ta sig ett glas och summera livet en smula. Han ställer sig vid bardisken och försöker beställa men bartendern behandlar honom som luft. Till slut kommer nån fram och ger honom växeln trots att han inte har beställt något. I ögonvrån ser han en man, en man som ser ut exakt som honom själv och han bestämmer sig för att gå efter honom.

Två identiskt lika män men två diametralt motsatta personligheter i en välspelad film med klassiska twistar. Matthew Rhys är verkligen jättebra i din dubbelroll, Andrew Scott (Moriarty i Sherlock) sticker ut i en liten roll och Alice Orr-Ewing gör sin roll som Frances, kuvad hustru till Johnny, med den äran.

Gillar man brittisk adel, gammalengelsk inredning och/eller dubbelgångarfilmer är det här en film att kolla in.

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 2

Jim Jeffries – Bare

Varför gillar killar analsex?” frågar Jim Jeffries publiken. Han får inget svar, han svarar själv. ”Därför att vi vet att tjejer avskyr det.”

Kul. Jättekul. Not. Australiensaren Jim Jeffries har en högstanivå som knappt kommer upp till skosnörena på mina kängor – om man mäter från golvet och uppåt. Han drar många grova skämt och många jättegrova. Jag har inga problem med grovleken, att han är totalt icke PK stör mig inte heller, det jag har problem med är att jag inte känner att han skämtar för han har en utstrålning som luktar psykopat.

Jag skulle kunna dra några exempel på ”skämt” här men jag tycker det är ganska onödigt att skriva om hans flickväns av-en-NBA-spelare-sönderknullade mutta (”det förklarar varför vårt barn föddes under en promenad”), strippklubbsbesök och analsex. Och ännu mer analsex. Han känns rätt enkelspårig den här mannen. Han har liksom fastnat i vinkelvolten. Euhm…i analsexvolten.

.

.

.

Ellen DeGeneres – Here and now

Ellen DeGeneres är charmig som få och till skillnad mot göken här ovan har hon en rätt hög lägstanivå när det gäller sina skämt.  Hon har även en rätt låg högstanivå när det gäller samma skämt, hon är alltså stabil men föga överraskande.

I Here and now pratar hon om så intressanta ämnen som meterologer,  kommunikation, färg och …damm.

En timme med Ellen går fort och som sällskap i bakgrunden är hon alldeles ypperlig. Men som en ståuppare som får mig att tänka i nya banor – not so much.

.

.

.

Bo Burnham – What

Här har vi Jim Jeffries totala motsats. 24-årige Bo Burham är något alldeles i särklass unikt. Han är en entertainer, en ordvrängare, en stå-uppare som får publiken att faktiskt fundera. Det är underfundigt, det är välskrivet, det är musikaliska nummer som inte bara är musikaliskt bra utan som på ett nästan Tage Danielssonskt vis har nåt viktigt att säga.

Episoden när Bo sjungandes beskriver sin vänstra och högra hjärnhalva är genialisk liksom sången Repeat stuff. Och resten av föreställningen.

Fan, jag har sett What så sjukt många gånger nu och jag tröttnar inte så betyget är helt givet. Det kommer bli nåt riktigt riktigt stort av den här killen.

Här kan du se hela showen. Just do it!

Här kan du läsa om tre andra stand-up-filmer.

BALLS OUT

Nu blir det ännu mer tennis.

Komedier som handlar om sport kan vara jätteroliga. Ja, som Major League till exempel, eller Cool Runnings.

Dom kan också vara bitvis kul som Blades of Glory och Billy Madison.

Sen kan dom vara som…Balls Out.

LFO: THE MOVIE

Jag vet att det finns en hel del personer där ute som hyllar den här filmen. Jag är inte en av dessa men jag medger att jag blev både glad och nyfiken när jag såg att filmen fanns på Netflix men dessa känslor la sig tämligen snabbt.

Science fiction-historien om en svensk variant på galen vetenskapsman som kommer på ett sätt att hypnotisera andra människor med hjälp av ljud är på pappret betydligt mer intressant än det blir på film. Filmen osar lågbudget och det är speciellt fotot som känns undermåligt. Skådespelarna lämnar förvisso mycket övrigt att önska men jag vet inte om dom presterar under sina förmågor eller helt enkelt inte har bättre manus än så att jobba med.

Det jag tycker om med filmen är ljudbilden samt sista två minuterna som är riktigt bra.

Viktor Jerner har skrivit en jättebra recension av filmen på MovieZine där han förklarar lite mer ingående om allt som inte är bra med den (han ger filmen 2/5), Danny The Street ger den 2/5 (kantboll på en 1:a) och filmspanarvännen The Velvet Café hyllar filmen på sin blogg och ger den 4,5/5.