Etikett: Netflix

Publicerat

THE PACT

Annies (Caity Lotz) mamma har precis dött och Annie befinner sig nu ensam i sitt föräldrahem och ska försöka reda ut lite ditt och datt inför begravningen. Det låter och gnisslar i huset, saker flyttar sig, det känns lite läskigt tycker Annie. Samtidigt är hennes syster Nicole försvunnen liksom hennes kusin Liz. Var kan dom vaaaaaaraaaaa?

The Pact hade premiär på Sundancefestivalen 2012 och fick rätt bra respons. Jag har lite halvsvårt att förstå vad som är så toppen och nyskapande med denna film speciellt efter att någorlunda nyligen ha sett både Sinister och The Conjuring som känns betydligt fräschare och väldigt mycket mer otäcka. Men det var liiite otäckt att se Casper Van Dien igen, jag tror inte jag sett honom sen Starship Troopers var på tapeten, men han sköter sig här, det gör han.

Om du ska ha en skräckfilmsnatt ihop med några lättskrämda vänner så är The Pact ett givet filmtips men den kräver mörker och mys för att fungera fullt ut. Eller en åskådare som är aningens mindre hårdhudad än undertecknad.

Publicerat

ANOTHER HAPPY DAY

För alla som minns We need to talk about Kevin kommer här en film som heter Another Happy Day, en filmtitel som bör uttalas sådär genomsyrligt bittert alternativt med Henrik Schyffert-ironisk touch för inte fan är den happy.

Dessa två filmer har ingenting superuppenbart gemensamt det är snarare mer en känsla hos mig och en vilja att byta titel på dagens film till We need to talk about everybody. Eller jo för tusan, Kevin själv – Ezra Miller – är med i båda filmerna och han mår ungefär lika bra i båda.

Lynn (Ellen Barkin) har det inte lätt. Hon är mamma till fyra barn, Ben (Daniel Yelsky), Elliot (Ezra Miller), Dylan (Michael Nardelli) och Alice (Kate Bosworth) varav Dylan under hela sin uppväxt bott hon sin pappa och hans nya fru (Thomas Hayden Church och Demi Moore). Alice mår inte bra, hon har fått hjälp för sina psykiska problem och bor inte hemma men när Dylan ska gifta sig faller det sig naturligt att hela familjen strålar samman för första gången på mycket länge. Lynn packar in dom yngsta sönerna i bilen och beger sig mot sitt föräldrahem och den mycket – mycket! – speciella mamman Doris (Ellen Burstyn).

Det ligger som en krypande ångestfilt över hela filmen, fan det kryper i mig, det är obehagligt som satan. En viss igenkänningsfaktor finns säkert vad gäller olika former av dysfunktionella familjer och så även hos mig.  Jag kan inte låta bli att undra om historien är självupplevd men det är nog bara manusförfattaren och regissören Sam Levinson som vet (ja det är Barrys son. Nej inte Barry White, Barry Levinson).

En sevärd film är det hur som helst, bra skådisar och en handling som håller ända in i mål.

Publicerat

TUCKER & DALE VS EVIL

Dom här filmårslistorna jag och mina bloggkamrater producerar med jämna mellanrum, dom är verkligen bra. Det är många gånger jag hittar filmer jag inte visste fanns, filmer jag plötsligt får ett sug efter att se om och filmer jag helt enkelt borde ha sett. Att få en virtuell spark i baken angående speciellt det sistnämnda är verkligen inte tokigt alls.

Tucker & Dale vs Evil  hittade jag på Sofias årsbästalista från 2010 och det var en film som helt fallit mellan mina stolar. Inte så att jag inte känt till namnet utan med att jag jämförde den med Scary movie i huvudet. Jag trodde helt enkelt att det var någon slags studentikos spoof på slashergenren.

Nu har jag sett filmen och upptäckte till min glädje att det faktiskt var en typ av spoof på slashergenren men inte på något negativt sätt. Det är en film med tydlig handling, massa härligt gore och två huvudkaraktärer som jag verkligen kände både med och för.

Tucker (Alan Tudyk, ja precis, Wash från Firefly och Serenity) och Dale (Tyler Labine) är två hillbillys som det är lätt att tycka om. Jag tyckte om dom så mycket att det redan efter tjugo minuter blev jobbigt. Jag visste ju att det skulle gå åt helvete och hela mitt väsen skrek neeeeeej. Jag tyckte på riktigt synd om dom, empati-o-metern slog i taket och jag fick en liten ledsen klump i magen som höll i sig filmen igenom.

Det här är en film för alla som är genuint intresserad av fördomsanalyser, av getingstick, av vedklyvar, av sällskapsspel, av att flirta med någon utanför sin egen liga, av sommarstugerenoveringar, av motorsågar och av psykologistudier.

Publicerat

Svensk söndag: TYSTA LEKEN

Som skådespelare har Görel Crona skänkt mig en av dom allra roligaste filmupplevelserna på bio någonsin när hon spelade regissör i filmen Komplett galen. Hennes dåvarande man Rafael Edholm spelade skådespelare i filmen, samtidigt som dom spelade ett äkta par, samtidigt som han regisserade den verkliga filmen under anagrammet Lea Farmlohde. Det är en svårbeskriven film det där, den måste helt enkelt ses.

När jag hittade filmen Tysta leken på Netflix drogs min blick till regissörens namn: Görel Crona. När jag synar filmen lite närmare i sömmarna ser jag att hon även skrivit manus och när jag tryckt på play och ser förtexterna märker jag bara kvinnliga namn hela vägen förutom fyra manliga biroller och han som skrivit musiken.

Det är tre kvinnliga huvudroller i filmen. Sassa (Maria Lundqvist), Antonia (Malin Arvidsson) och Birgitta (Carina Lidbom), tre kvinnor som inte känner varandra, som aldrig träffats men som ärvt ett hus av någon som heter Dolores. Dom möts i huset under en helg och försöker ta reda på vem Dolores var och varför hon gett huset till just dom tre.

Det här är en film som går finfint att se om man inte har några som helst förväntningar, inte kräver någon som helst hjärngympa och inte har något bättre för sig. Den är helt enkelt inte så pjåkig, den är bara väldigt fort glömd.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

GOSSE, det här är lökigt!!! Samtidigt, jösses vad jag blir nostalgisk! Bara förtexterna får mig att le. Det tidstypiska typsnittet, regissören John Carpenters namn, musiken. Musiken. MUSIKEN!

Tänk dig att du sover över hos någon gammal släkting eller kanske i ditt föräldrahem och sängen är sådär perfekt bäddad men med lite udda sänglinne, sånt som tvättats tusenmiljoner gånger och luktar fantastiskt hemtrevligt av sköljmedel och kanske en mangelvals av trä. Musiken i den här filmen är som ett sånt påslakan. Det andas trygghet och igenkänning och det luktar mysigt även om ytan inte är så estetiskt tilltalande längre.

Lastbilschaffisen med det überamerikanska namnet Jack Burton (Kurt Russell) hamnar mitt i nånslags övernaturlig smet i Chinatown tillsammans med en asiatisk sidekick (som jag i skrivande stund glömt namnet på) och en fager överspelande ung dam vid namn Gracie (Kim Cattrall).

I Indiana Jones kölvatten kom många liknande filmer som denna där äventyr, spänning, några halvkända ansikten och en hel del specialeffekter skulle kokas ihop på 90 minuter och i många fall blev det helt klart sevärda ”familjefilmer” av det hela. Så även av Big trouble in litte China. Då. Inte nu. Nu funkar den inte längre. Den kan omöjligt funka för någon som inte såg den som ung.

Temat heter Back to the 80´s och är tillbaka nästa tisdag med tre filmer från 1987.

Publicerat

Fredagsfemman #133

5. Sista säsongen med The Killing

Ja. Sista. Nu är det finito på riktigt. Men vilken rackarns bra serie det har varit. Säsong 1 och 2 var båda alldeles utsökta (5/5) och sen dök det rejält med säsong 3 (2/5) för att sedan avslutas med säsong 4 (4/5). Joel Kinnaman och Mireille Enos är exemplariska vad gäller manlig-kvinnlig-partnercasting i polisserie, i min värld kan endast Scully och Mulder i Arkiv X konkurrera vad gäller personkemi. Ett bra betyg till Mireille och Joel alltså.

.

.

.

4. 80-talsbonanza

Eftersom jag är mitt upp i skrivandet, fixandet och trixandet med nya tisdagstemat blir det väldigt mycket 80-talsfilmtittande hemma nu. Jag tror att jag lätt skulle kunna fastna i att bara, resten av livet, titta på 80-talsfilm, tupera upp luggen, tugga Jenka, blanda egen Fanta Black-Orange, ta på mig mintgröna manchesterbyxor och dra Top Gun-quotes tills jag kräks på mig själv.

.

.

.

.

3. Jag älskar The Strain!!!!!

Men jag är livrädd hela tiden. En kanonkombo. Fy fan!

.

.

.

2. Stumfilm med Anna Järvinen

Imorgon och på söndag visas stumfilmen Den röda bokstaven (The scarlet letter) från 1926 på Cinemateket. Denna visning rätt upp och ner känns kanske inte som en pulshöjare men lägger man till att nyskriven filmmusik kommer att framföras på plats av Anna Järvinen blir det en hel annan sak. Det här känns som nåt jag inte vill missa. Klicka här för att läsa mer.

.

.

.

1. Malmööööö here we come!

Nästa vecka är det dags för årets höjdpunkt för en filmgalning som jag. Malmö Filmdagar drar igång och det blir film, film och åter film från tidig morgon till sen kväll OCH jag får hänga med mina härliga filmbloggarvänner flera dagar i sträck. Så jävla najs! <3

.

.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TITTA VI FLYGER (1980)

.

.

.

Första filmen ut i detta nya tema blir en film jag inte sett sen jag sög på tummen.

Nä, eller jo, eller nä, jag sög aldrig på tummen men jag var fan inte gammal när den här dök upp på moviebox i mitt föräldrahem.

Eller jo, jag var nog rätt gammal. Då bodde jag i en byhåla och mina föräldrar var inte direkt först på bollen när det vankades nymodigheter så jag kan nog ha varit 12 när jag såg den (och väldigt få 12-åringar suger på tummen). Hur som helst, jag mindes inte ett jota av filmen när jag började titta, det var helt blankt i huvudet. Ganska skönt faktiskt.

Titta vi flyger är en film som handlar om att jag tittar på folk som flyger. Resande som tar sig från A till B i ett Trans America-flygplan, flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) som precis gjort slut med sin pojkvän (som också är med på planet). Sen är det L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar som co-piloten Murdock som en förnumstig barnskådespelare med hästtänder direkt känner igen som L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar. Captain Oveur (Peter Graves) bjussar på föga smakliga sexuella anspelningar på nämnda barnskådespelare med hästtänder och jag bara suckar. Det här är fan inte roligt alls. I n t e a l l s.

Till exempel, det är en evighetslång scen med Bee Gees Stayin´Alive som musikalisk fond som ska fungera som spoof på Saturday Night Fever (när John Travolta dansar med sin vita kostym) men hahschhhhost SOM det inte funkar. Jag drar inte på smilbanden en microsekund, inte under hela speltiden. 88 minuter har aldrig känts längre.

Det är tur att jag vet att 80-talet har så himla mycket härlig film att bjussa på för det här var fanimej inte kul.

Det här är första filmen i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1980, ett vid lunch och ett ikväll. Nu kan det bara bli bättre, eller hur?

Publicerat

Fredagsfemman #132 – Tips från coachen

5. TV-serietips: Top of the lake

Som av en slump ramlade jag över denna TV-serie på Netflix, en serie som på ytan känns som ett smörgåsbord av manshat, som ett frosseri i detta. Ser man serien och vägrar tänka ett steg längre så förblir den just det, orkar man öppna ögonen blir den nånting mycket mer än så. Men visst kan jag sakna nån enstaka manlig karaktär som beter sig det minsta schysst och mänskligt. Jane Campion är kvinnan bakom det hela, både som manusförfattare och regissör (med viss assistens här och där). Sevärt är det hur som helst och endast åtta delar.

.

.

.

4. Resetips: Gå på bio i andra länder

Jag försöker att alltid gå på bio i alla länder jag reser till. Hur det funkar på andra biografer, vilka filmer som visas, det är alltid lika spännande att ta del av och det säger mer än man tror om landet man befinner sig i. Jag var precis på en grekisk ö som på en multibiograf visade Trans4mers, nya X-men, 12 years a slave och 3 days to kill (med Kevin Costner) och samtidigt den arabiska filmen Ajami från 2009 OCH Lars von Triers Dogville (från 2003)! En spännande och modig repertoar om nån frågar mig.

.

.

.

3. Lästips: Vår doldisdeckardrottning

Hon är född 1979. Hon har inte varit med i Let´s Dance eller På Spåret. Däremot har Kristina Ohlsson arbetat som säkerhetspolitisk analytiker och rådgivare för Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen, Utrikesdepartementet och Försvarshögskolan samt som ”Counter Terrorism Officer” på OSSE i Wien. Man får liksom en känsla av att hon vet vad hon pysslar med när man läser hennes böcker. Hon har koll. Det är klart att det är fiktion det handlar om, det är underhållning, det är snabbmatsdeckare men det är samtidigt så väldigt bra tycker jag. Min semesterfavvoläsning varenda sommar – helt klart!

.

.

.

2. Aktivitetstips: Gå på bio!

Om du vill resa men samtidigt vill/måste stanna hemma finns det inget bättre än att gå på bio. Att drömma sig iväg till andra platser och få se andra länder. Idag har Ruben Östlunds Turist premiär och Steve Coogan ska ut och resa och immitera brittiska skådespelare med sin polare igen i The Trip to Italy. Och i onsdags var det gubbamyspremiär för Expendables 3 där det bombas, skjuts och flygs runt om i världen. Imorgon kan du förresten läsa min recension av den sistnämnda filmen här på bloggen.

.

.

.

1. Podtips: Hundra år av skräckfilm

Det finns en podcast som är mums filibabba för alla oss skräckfilmstokar. 100 Years of Horror heter den. Mannen bakom podden kallar sig The Phantom Erik och reglerna är enkla: han ska ta sig genom hundra år av skräckfilm (med start 1912 och han är snart i mål) och han väljer ut en film per årtal som han gräver ner sig i. Inga remakes, sequels eller prequels.  Här kan du se årtalen och klicka dig fram till filmerna och här kan du lyssna (självklart kan du hitta podden på Podcaster och andra podd-appar också). Jag har verkligen fastnat för Eriks lugna stämma och smårysliga bakgrundsmusik, jag har fått flera nya filmtips och jag har fått en väldig lust att se om gamla favoriter. Kan inte bli annat än en topplacering denna vecka!

Publicerat

THORNE: OFFERLEK

Det här är den andra av Mark Billinghams böcker om Tom Thorpe som blivit film och mig veterligen är det den sista. Serien blev antagligen ingen ekonomisk hit och jag kan förstå varför.

Om man har en hel samling framgångsrika böcker att tillgå och om man har en hel drös brittiska duktiga skådespelare på lönelistan och ändå funkar det inte, ja, då är det skit bakom spakarna, helt klart.

Offerlek börjar bra. Den lille pojken Charlie ser sin mamma dödas men han lyckas gömma sig och överlever. Charlie blir omhändertagen men en man letar upp honom och försöker döda honom – igen. Polisen Thorpe jobbar hårt för att hitta mördaren, denna gång med hjälp av kollegan Sarah Chen (Sandra Oh).

Precis som i förra filmen används det väldigt mycket återblickar, helt i onödan, och man får i på tok för hög utsträckning höra vad karaktärerna tänker via voice over. Det blir övertydligt, det blir larvigt. Och David Morrisey fortsätter skrika med grötfylld röst, Sandra Oh pratar en brittiska som inte känns helt solid och både Eddie Marsan och Aidan Gillen är med alldeles för lite. Sista tjugo minuterna är dessutom en orgie i överspel och antiklimax, det är väldigt nära att betyget sänks till det lägsta möjliga.

Med en välbehövlig rap får jag helt enkelt säga tack till Tom Thorpe för dessa fyra timmars sällskap för nu är jag mer än mätt och belåten. Jag mår nästan lite illa.

Publicerat

THORNE: SÖMNTUTA

Alla vägar bär inte bara till Rom, alla vägar bär dit det är meningen att man ska åka. Alla mina filmiska vägar, både dom av grus och dom asfalterade motorvägsbreda, har på nåt sätt lett mig fram till ett spontant Netflix-sökande på Eddie Marsan och därifrån rätt in i polisen Tom Thornes liv.

Hur skulle jag INTE kunna trycka på play när jag hittar inte mindre än två långfilmslånga avsnitt av TV-serien Thorne? Kolla dessa sammanträffanden: Eddie Marsan från Still Life har en av rollerna, Aidan ”GoT-Littlefinger” Gillen en annan och Natascha McElhone, som jag såg på en teaterscen i London i maj när hon spelade Glenn Closes paradroll i Fatal Attraction, en tredje. Huvudrollen som Tom Thorne spelas av David Morrisey som hade en av rollerna i en av mina favoritfilmer från 2008 – Den andra systern Boleyn. Och det är en polisserie. Och dom letar efter seriemördare. Och det är brittiskt och härligt. Fyra timmars mumsfilibabba helt enkelt.

Sömntuta är den första av Mark Billinghams böcker om polisen Tom Thorpe som tillsammans med sitt team ska lösa mord i London. Han är en brittisk version av Martin Beck kan man säga, fast med aningens mer gigoloaura. Nu är det nån skadad jävel som dödar unga kvinnor och dom han inte dödar ser han till hamnar i nånslags grönsaks-levande-död-stadie när hjärnan fungerar men tjejen kan inte förmedla sig med omvärlden.

Dom entimmeslånga avsnitten är ihopklippta till en lång film och i ärlighetens namn känns det….långt. Sista timmen är spännande och dom första timmarna är helt okej men jag säger bara Natascha McElhone. Really? Hon var fullständigt usel i den där teaterpjäsen jag såg, nästintill skrattretande i sitt överspel och jag trodde det var en engångsföreteelse men icke sa Nicke, här är det precis lika illa. Istället för att agera sig igenom scener skriker hon i falsett och spänner upp ögonen som om hon vore galen. Men hon ska spela en klok och världsvan läkare. David Morrisey klickar inte heller för mig, han tar i från tårna även han, det är ett jävla skrikande.

Men summa summarum är det tämligen sevärt. Mycket bättre än Wallander, ungefär lika bra som dom bästa Beck-filmerna, sämre än Arne Dahl och inte tillräckligt beigt för att jag ska strunta i film nummer 2. Den kan du läsa om imorgon.

Publicerat

A FANTASTIC FEAR OF EVERYTING

Är A fantastic fear of everything för Simon Pegg vad The Machinist är för Christian Bale och Dallas Buyers Club för Matthew McConaughey? Har han blivit sjukt smal eller är han bara otroligt bra sminkad? Sånt sitter jag och tänker på medans filmen passerar mina ögon.

Det är en sjukt snygg film. Kul filmad. Skojfrisk idé. Den handlar alltså om en författare som specialiserat sig på att skriva om seriemördare och som till slut blir så rädd för precis allting som kan döda honom plus alla spratt fantasin spelar honom att han blir i princip galen. Han springer omkring i kalsonger med en brödkniv i handen och räds skuggor, täcken, ljud, bilder – ja, sig själv med i princip.

Filmen är knappast bra men den är sevärd ändå på nåt sjukt litet vis. Väldigt litet vis.

Publicerat

Fredagsfemman #128

5. CGI-apor på G igen

Idag har Apornas Planet – Uppgörelsen biopremiär. Jag är inte så värstans pepp men har en son härhemma som kommer se till att det blir ett biobesök inom en snar framtid. Men vad är det med historien om dessa apor som lockar så? Och varför ska alla pratade djur/monsters/aliens alltid prata engelska? Vore det inte coolt om aporna pratade tyska och tvingade amerikanarna att utbilda speciella tysk-ap-tolk-militärer?

.

.

.

4. När man känner för att se om Take Shelter, vad gör man då?

Jo, man ser om Take Shelter! När jag såg den första gången tyckte jag den var bra men kanske inte så mycket mer. Jag läste hyllningar men skrev inte under på dom. Det fräsiga med filmen är dock att den dröjt sig kvar hos mig, jag tänker på den rätt så ofta, undrar hur det gick liksom. Så kom en craving jag inte kunde motstå, jag var tvungen att se om filmen och nu kan jag bara konstatera att jag var för snål med betyget. Det är en solklar 4/5!  [Finns på ett Netflix nära dig]

.

.

.

3. Vem tänker på fönsterputsarna?

Det pratas om att lärare och sjukvårdpersonal tjänar för dåligt men vem tänker på fönsterputsarna, vem för deras talan? Efter att ha anlitat en sådan har jag fått livet tillbaka. Solen strålar in genom rutorna, jag ser löv på träden. Fantastiskt! Fönsterputsare är som psykologer-optiker-hantverkare-trollkarlar, all-in-one liksom och dom är värda vartenda öre även utan RUT-avdrag.

.

.

.

2. Tänk att få hänga på fiket tillsammans med bröderna Crane

Den här punkten borde vara med på alla mina listor alltid.

.

.

.

1. Laleh-magi på Skansen

Har du en timme över? Känner du för att se nåt utöver det vanliga. Klicka här och titta på en timmes musikalisk magi med Laleh (finns där endast tom 14 augusti). Hon är den enda – den ENDA – kvinnliga sångerskan som kan få mig att gråta.

.

.

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER

Joan Rivers – Don´t start with me

En plastikopererad-in-absurdum-samt-rätt-gammal-dam som kommer instapplande på scen men nån slags glittrig morgonrock och så mycket hårspray i kalufsen att inte ett hårstrå rör sig på hela föreställningen, kan det vara nåt att ha? Kan en donna som Joan Rivers vara kul?

Att Joan Rivers faktiskt ÄR kul beror på EN enda sak: hon har självdistans nog att kunna driva med sin egen person. När hon berättar om de månatliga träffarna med Cher då smink, fix och fina kläder är förbjudet går det inte att hålla sig för skratt. Det är lätt att se den synen framför sig. Hon bjussar hårt på sig själv och därför är det lättare att ta att hon går ibland över gränsen i grovhet när det gäller andra (lesbiska, kinesiska kvinnor, män). För grov i mun är hon, sjukt grov ibland, vilket jag ser som ett stort plus. En kvinna som Joan Rivers skulle vara så enkel att stämpla som en blåst bimbo, något hon bevisat här att hon inte är.

Det som gör att betyget inte blir högre trots att jag hade en rolig stund är att hon skriker oavbrutet. Inte ett ord kommer ut mellan Joan Rivers läppar som inte har en decibellstyrka i stil med en Motörheadkonsert. Det är jättejobbigt att lyssna på och det är fullständigt onödigt.

.

.

.

.

Danny Bhoy – Subject to change

En skottsk-indisk komiker som skämtar om vardagligheter och krokodiler, kan det vara kul? Jarå, det funkar.

Danny är väl kanske inte den mest lysande av scenpersonligheter men puttrig är han och fnissade några gånger gjorde jag även om ingen av skämten riktigt fastnade.

.

.

 

 

 

 

 

Louis C.K -Live at the Beacon Theatre

Jag vet att många gillar Louis C.K. Jag vet att många avgudar Louis C.K. Själv vet jag vem Louis C.K är men inte så mycket mer. Han uppträdde i Globen häromsistens och jag hörde inget annat än att han var lysande.

Jag har sett honom i två filmer alldeles nyligen, Blue Jasmine och American Hustle och som skådespelare sköter han sig förträffligt. Hur ser jag då på honom som stand-up-komiker?

För det första känner jag att jag blir förvånad. Efter all denna upphaussning om hur fantastisk egen denna man är tänker jag mest ”what?”. På vilket sätt är han egen? På vilket sätt har han hittat sin egen komiska nisch? Visst är han rolig, visst är han avslappnad på scen men han är en annan sak också: dryg.

Louis C.K visar sig vara precis så dryg som jag trodde Joan Rivers skulle vara. Istället är det plastansiktet Joan som utstrålar värme (nåja) och Louis är kall som ett frysskadat glasspaket. Båda skämtar mycket om sex men där Joan är grov är Louis bara provocerande. Skämtet att onanera i närheten av små barn funkade inte första gången och när han sen drar den i olika versioner genom hela föreställningen får jag lite nog. Att han sen drar det hela ännu längre och skämtar om att det är okej att ligga med spädbarn för dom minns ändå inget av vad som hänt då känner jag att det stockar sig i halsen. Jag kan inte skratta. Möjligtvis och troligtvis hade jag garvat om jag sett honom live, skratt smittar ju, men när jag sitter själv och ser föreställningen så är den överraskande icke-rolig.

Dryghet är i min värld det minst charmiga som finns OCH det minst roliga.

 

Alla tre filmerna finns på Netflix.

 

Publicerat

Sista Veckans Cruz: ATT ÅTERVÄNDA

Jag avslutar detta tema på samma sätt som jag började, med kombinationen Penelope Cruz och Pedro Almodovar.

Det kryllar av änkor i den lilla spanska byn. Gravstenarna ska städas, blommor bytas ut i vaserna och männen lyser med sin frånvaro. Alla kan väl inte vara döda, väl? Raimunda (Penelope Cruz) tycker det är lite orättvist att hennes mamma dött, hon var ju ändå kvinna, men så är det i alla fall.

Raimunda bor med sin dotter Paula (Yohana Cobo) och slacker-maken Paco (Antonio de la Torre) och hennes vardag kantas av problemlösningar som får mina att kännas mikroskopiska.

Att återvända är en film där det kryllar av kvinnoroller, coola kvinnor, handlingskraftiga kvinnor, vackra kvinnor, döda kvinnor, knäppa kvinnor, rätt igenom mänskliga kvinnor. Döttrar, mammor, mostrar, väninnor. Filmen är A-märkt på det mesta, bästa och viktigaste av sätt och det är kanske typiskt att det är en man som porträtterar kvinnor på detta vis men det gör det inte desto mindre härligt.

Efter fjorton veckor med Penelope Cruz som sällskap på måndagarna kan jag inte göra annat än att ställa mig upp och klappa händerna åt denna fantastiska skådespelerska. Oavsett kvalitén på filmerna hon är med i så levererar hon alltid. Hon är stabil som en gammal ek och vacker som en ungbjörk och om det är någon film jag rekommenderar som inkörsport till Cruz-världen så är det denna. Att återvända är en otroligt bra film med en bländande Penelope Cruz i huvudrollen. Ett bättre avslut på detta tema kunde jag inte få.

Så nu säger jag tack och farväl till Penelope Cruz och vinkar lite försiktigt till den skådespelare som står och väntar bakom hörnet för att göra bloggen följe över sommaren med start nästa måndag. Sommartemat 2014 kommer bli tämligen otippat men gode guuuud så bra det blir.