Etikett: Netflix

Publicerat

EXTREMELY WICKED, SHOCKINGLY EVIL AND VILE

Alla fans av Zac Efron bör se den här filmen. Varför? Det här är hans kanske bästa rollprestation hittills och då tycker jag ändå att han alltid är bra. Alla som fascinerat suger i sig det mesta om seriemördare i allmänhet och Ted Bundy i synnerhet kanske däremot kan skippa filmen. Konstigt va? Ja, det är mycket konstigt. Det här är ju en film som handlar om Ted Bundy men det är också en film som handlar väldigt lite om honom som våldsman och mördare då den koncentrerar sig på hans förhållande med Elizabeth Kendall (Lily Collins) och allt som händer runt omkring dom.

Inget fokus på mördarens offer alltså. Inget blod, inga direkt hemska scener. Jag tycker det blir komplicerat.

Ted Bundy var en charmig man. En snygg man. En man med talets gåva och sängkammarblick när han satte den sidan till. Och det gjorde han – såklart – när det gynnade honom. Han snurrade kvinnor kring sina fingrar och många var dom som höll honom bakom ryggen ända in i det sista. Hade han kunnat mörda fullt lika många kvinnor om han sett ut som Engla-mördaren Anders E? Troligtvis inte. Och det är DÄR jag tycker filmen hamnar lite snett. När den inte visar något av hemskheterna Bundy begår håller den sig på en nivå som blir tveksam. Bundy blir ”bara” en vardagspsykopat med trevligt yttre.

Visst, det kan vara jag som är överdrivet visuell i min önskan nu, att det bara är jag som önskar få se åtminstone något mer av offren och allt elände kring detta men jag tror inte min önskan är enbart min. Förutom detta aber tycker jag filmen är väldigt bra gjord, tidstypisk assnygg scenografi och skådespelare som (i princip) alla gör det dom ska, med Efron i spetsen. Filmen är kanske sevärd men den är lika lättglömd som en shoppinglista i en ICA-korg.

Publicerat

THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

Publicerat

THE HIGHWAYMEN

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

Publicerat

THE DIRT

Ett av dom banden jag lyssnade allra mest på som barn var Mötley Crüe. Jag var ett stort och idogt fan och jag stod upp för sångaren Vince Neil i alla lägen. Tidningen Okej fick både en och två och tre insändare med mig som avsändare d(”Inte MIN Vince!!”) är jag protesterade mot tidningens uthängande av Vince Neil som nån form av kriminell, lufs och mördare men jag tror bara det var en av insändarna blev publicerade.

Nu finns The Dirt på Netflix, filmen som är baserad på Neil Strauss biografibok om gruppen, boken som heter just The Dirt. Alla fans av en härlig biografisk läsupplevelse bör ta sig an denna bok, den är i sanning en av dom mest underhållande, välskrivna OCH snabblästa tegelstenar jag någonsin läst.

Redan i filmens första sekunder har den mig fast. 80-talet, mitt älskade årtionde, det räcker med lite frisyrer och axelvaddar så är jag inne i rätt stämning. Sen radas dom upp, killarna. Nikki Sixx (Douglas Booth) och hans minst sagt stökiga barndom, sparrisen Tommy Lee (Machine Gun Kelly), åldermannen i sammanhanget, Mick Mars (Iwan Rheon) och hans sjukdom samt det blonda bombnedslaget Vince Neil (Daniel Webber).

För att vara en Netflix-original-film andas filmen väldigt mycket HBO. Det är så mycket bröst, så mycket sex, droger, kiss-och-andra-underlivs-skvätt att jag inte sett lika mycket sammantaget på ALLA Netflix produktioner sammantaget. Det är vågat men samtidigt, går det att göra på något annat sätt när det är denna grupp som står i fokus? Dom var ju såhär. DET var ju såhär.

Jag älskar den här filmen! Jag kommer se om den flera gånger! Jag fick gåshud när dom sjöng Live Wire första gången, ja, alla dessa låtar som jag lyssnat på på repeat, det är en del av mitt liv. Filmen må vara ytlig as fuck, i alla fall vid en första anblick, men se den är inte bara det. Det finns en svärta, ett mörker i alla dessa mäns liv och filmen ryggar inte för något av det. Samtidigt är filmen befriande kul i vissa sekvenser, snyggt och smart filmat när personerna bryter den fjärde väggen och pratar direkt till oss som tittar. Det är frejdigt och färgglatt och underhållande som FAN! Kantboll på full pott betygsmässigt.

Publicerat

TRIPLE FRONTIER

I avdelningen ”vuxna män gör saker tillsammans” kommer vi nu till en ny Netflix-film där före detta soldater ska stjäla pengar från en brasiliansk knarkkung innan denne ska mördas av samma soldater. Filmen hamnar i ordspråksavdelningen ”liten tuva stjälper ofta stort lass” eller ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”, det vill säga, pengar kan göra en både blind och dum – eller en kombo av dom båda.

Här får vi se en samling av det bästa Hollywood har att erbjuda av generiska Ken-män med Charlie Hunnam och Garett Hedlund i spetsen. Ben Affleck är med och ser plufsig-men-i-karaktär ut och Oscar Isaac visar återigen vilket ESS han är. Finns det någon genre han inte bemästrar?

Filmen är lång, strax över två timmar och den pendlar mellan riktigt jävla bra i vissa scener och otroligt korkad. Jag tycker den är svår att betygssätta men eftersom jag var underhållen mesta delen av tiden får den godkänt. Men ändå, ÄNDÅ, vissa logiska luckor i filmen är verkligen helt sjuuukt idiotiska.

Publicerat

PADDLETON

Obegripligt segt drama om en mustaschman med cancer och hans granne som pratar som om han har gröt i halsen.

Mark Duplass och hans elaka ögon har jag vant mig vid och jag skulle faktiskt vilja säga att jag tycker om honom som skådespelare nuförtiden men Ray Romano tål jag bara inte. Paddleton har då ett stort problem ur min synvinkel eftersom dessa två män är i bild oavbrutet och dom pratar minst lika ofta och mycket.

Filmen är givetvis inte helt utan små plus, den kan säkert ses som mysigt indie-gubb-härlig men för mig är det kantboll på lägsta betyget. Segt som sirap men ändå inte sött.

Publicerat

ISN´T IT ROMANTIC

Rebel Wilson är Nathalie, en kvinna som som ung växte upp med en kärlek till romcoms och en dröm att Richard Gere ska komma och rädda henne, precis sådär som han gjorde med Julia Roberts i Pretty Woman när det begav sig. Nu är hon vuxen och betydligt mer cynisk. Klart som faen att hon vet att livet inte är som i en romcom! Det är väl bara att jobba och ha sig, kämpa på och fortsätta vara osynlig för killarna.

Nathalie jobbar som arkitekt, har en assistent på kontoret, bor i en vanlig lägenhet ihop med sin uppfostrade hund. En dag blir hon påkörd och hamnar på sjukhuset och när hon vaknar till liv märker hon att allt runtomkring henne är förändrat. Det är liksom renare, snyggare, härligare på alla sätt. Fåglarna flyger i hjärtformationer, det är kliniskt rent på New Yorks gator, det är blombuketter överallt, det är lyckliga par i vartenda gathörn, romantisk musik spelas, snyggingar kollar in henne, hennes lägenhet är numera en fashionabel våning och hennes gräsrökande sure granne Danny är numera sådär underbart sprittande….gay!

Vad fan har hänt? Är Nathalie mitt i en….ROMCOM???!!!!?????

Jadu, vem kunde ana att en film som denna skulle knocka mig så ända in i benmärgen. Jag älskar den! Älskar den I tell you! Den är klockren från början till slut i allt från fiffigt manus till otippade musikalnummer till en humor som är både subtil OCH lagom under bältet (för att vara en PG 13 film). Rebel Wilson är sjukt bra och det gör mig superglad att se att hon har fått den här komiska rollen utan att för den skullen behöva dras med trötta tjockisskämt var och varannan minut (som i Pitch Perfect-filmerna till exempel).

Det här är nittio minuter må-bra-film, nedkokad i en film som stannar kvar och som funkar även för en omtitt. Tro mig. Jag har redan sett om den TVÅ gånger och fler kommer det bli!

Publicerat

THE NIGHT COMES FOR US

Jag läste Filmparadisets recension av den här filmen och blev enormt sugen att ta mig an den. Vilka superlativer! Jag gillade dessutom The Raid så jag kände mig inte speciellt rädd för vad en indonesisk actionfilm kan göra.

Med det sagt, det här var ett rent helvete att ta sig igenom. Det kändes som att titta på några som spelar TV-spel – och nej, det är verkligen inte en positiv kommentar. Det slåss oavbrutet filmen igenom, grundstoryn är så svag att den inte behövt finnas, det är slagsmålen och martial arts-scenerna som är filmens stomme och jag döööööööör så jävla trist är det!

Självklart förstår jag hur extremt svårt det måste vara att koreografera och filma dessa scener och viljan att ändå göra det kan imponera på mig, men ändå, det är väl en FILM, inte en dokumentär om tillblivelsen av slagsmålsscener?

Mängden blod, klegg och tarmar gör att filmen inte får lägsta betyg men sett till min känslomässiga investering (eller brist på) borde filmen få en etta (eller knappt det). Det här är ingenting att se om du inte sedan innan är en hängiven anhängare av asiatisk slagsmålsfilm men eller utan tillhyggen.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

BUSTER´S MAL HEART

Känner du att du vill ha mer av Rami Malek efter att ha sett honom briljera i Bohemian Rhapsody? Ett enkelt tips är att ratta in på Netflix och söka på filmen Buster´s mal heart.

Här spelar han Jonah, en tystlåten familjefar som känns väldigt nöjd med livet trots att allt inte riktigt är som han önskar. Han har en bedårande dotter och en fru han älskar men på grund av dålig ekonomi och i väntan på att dom ska kunna spara ihop lite pengar bor dom hemma hos hans svärföräldrar. Jonah jobbar natt på ett sjaskigt hotell och lider av sömnbrist. Ringarna under ögonen blir större och större och rödare och rödare och han verkar inte kunna se någon förändring i sikte. Han önskar byta till dagskift med hotellets manager vill inte gå honom till mötes.

En natt kommer en namnlös man (DJ Qualls). Han behöver ett rum. Han vill dock inte uppge sitt namn och ej heller visa sitt leg varpå Jonah är förbjuden att hjälpa honom. Den namnlöse mannen säger att han är ”den siste frie mannen” och börjar prata med Jonah om en annorlunda typ av livsåskådning. Han är en mix av ödesmättad mindfulnessnubbe och foliehatt skulle jag vilja säga men Jonah fastnar. Och lyssnar. Och förändras.

Det här är en film skriven och regisserad av Sarah Adina Smith, en ung kvinna som i mina ögon (efter att jag sett denna film) känns som en jätteintressant filmmakare att följa framöver. Det här är hennes andra och senaste långfilm i karriären (den första, The Midnight Swim, kom 2014) men efter den här filmen har hon mest regisserat TV-serieavsnitt. Tyvärr. För det är ”nåt” med det här manuset jag verkligen gillar. Den har samma typ av creepy luddighet som Fight Club, Twin Peaks, The Double och Enemy och det är svårt att inte dras med i Rami Maleks känslosvängningar. För att vara ett svart psykologiskt drama är den förvånansvärt lättsedd.

Ett filmtips i vårvinternatten!

Finns att se på Netflix!

Publicerat

OUTSIDE IN

Chris (Jay Duplass) har suttit i fängelse i många år för ett brott han inte begått. Hans gamla skollärarinna Carol (Edie Falco) har kämpat som en tok för att få honom frisläppt i förtid och nu har det gått vägen! Chris är en fri man och han är såklart otroligt tacksam mot Carol. Carol å andra sidan är väldigt glad att Chris är ute samtidigt som hon försöker bolla ett knastrigt äktenskap med sin man och vara en närvarande mamma till en tonårsdotter. Chris känslor för Carol är dock aningens starkare än hon är beredd på. Vad vill han med henne egentligen? Hon skulle ju kunna vara hans mamma.

Det här är i sanning en liten film, en liten indiefilm som – tycker jag – är väldigt fin. Regissören Lynn Shelton har skrivit manuset tillsammans med Jay Duplass och dom har lyckats baka in väldigt mycket liv i dessa 100 minuter film. Det är ingen film som kommer gå till historien som världsomvälvande på något sätt men det är en trivsam och känslostark insyn i några människors liv.

Finns att se på Netflix!

Publicerat

VELVET BUZZSAW

Kombinationen Jake Gyllenhaal, Rene Russo och Dan Gilroy var absolutely faboulus marvellous supersonic megafantastic 2014 i Nightcrawler. Nu är trion tillbaka i en film gjord direkt för Netflix med Dan Gilroy bakom manus och regi och Gyllenhaal och Russo som skådespelande dragplåster. Det räcker för mig. I´m in!

Det här är en satirisk blodig dramathriller i konstmiljö kan man säga. Kulturmän och kvinnor i Los Angeles mot en bakgrund av modern konst.  Jake Gyllenhaal spelar konstkritikern Morf Wanderwalt med härlig gayaura och Rene Russo är galleriägarinnan Rhodora. Den avlidna konstnären Ventril Deases tavlor hittas ”av en slump” av Josephina (Zawe Ashton),  Rhodoras inte-så-omtyckta-assistent och denna konst blir the talk of the town. Tavlorna har dock en egenhet ingen riktigt räknat med, dom liksom…lever. Och dödar.

Jag ska inte gå in mer på historien och jag ska heller inte jämföra denna film mer än nödvändigt med Nightcrawler, det är nämligen orättvist mot båda filmerna. Nightcrawler är ett mästerverk (och i mina ögon den allra bästa filmen från hela 2014!), Velvet Buzzsaw är det inte. Däremot är det en snygg och sevärd bagatell som inte bör missas om man gillar någon av dom inblandade – eller har Netflix.

Publicerat

MOWGLI

 

Efter att ha sett Jon Favreaus Djungelboken i april 2016 tänkte jag att nu är det väl ändå nog, nu har väl den ultimata versionen av denna berättelse sett dagens ljus? Efter att ha sett Andy Serkis film Mowgli är jag benägen att säga att jag hade rätt där i Imax-salongen för nästan tre år sedan.

Mowgli är den mörkaste versionen av Djungelboken men också den…segaste. Jag kom aldrig in i den, jag brydde mig alls, Mowgli-pojken är toppen (Rohan Chand ftw!) och CGI:n är enastående – på nära håll. Vissa scener känns dock halvdana och slafsigt gjorda, speciellt när djuren springer omkring där i djungeln. Eller löper kanske det heter? Travar?

Benedict Cumberbatch är strålande som röster till Shere Khan, lillekillen är skön och det finns en hyena med som får mig att vakna till ut soff-koman, annars var det inte mycket i den här filmen som fick mitt blodomlopp att koka. Okej, man dör inte av att se filmen men det finns en del annat man kan göra istället. Koka sylt. Sticka handledsvärmare. Ta en powernap.

Publicerat

ROMA

Nu kommer jag svära i kyrkan och gå tvärt emot i princip hela filmtittarvärlden men jag tycker Roma var en dötråkig film.

Jag har otroligt svårt för detta anti-tempo, för alla dessa långa tagningar som följer rinnande vatten ner i en brunn, parkerande av en bil i ett litet för trångt garage, en blåsorkester som man i scenens början ser långt därborta och inser att innan någonting av värde kommer att hända måste orkestern komma ända fram i bild och gärna passera och då stannar blodet i kroppen och jag dör en smula av leda. Jag märker att det börjar klia på kroppen bara jag skriver detta. Det är nåt med denna typ av filmande man som filmälskare uppenbarligen ska uppskatta men jag gör inte det.

Den mexikanske mästerregissören och manusförfattaren Alfonso Cuarón har totat ihop en svartvit film med Netflix-pengar som handlar om ett hembiträde i Mexico City i början på 70-talet. Den klockar in på 2 timmar och 15 minuter och det är en spellängd som känns i baken även om jag sitter i min egen soffa. Det är också en film som fått biopremiär både här och där världen över för jag antar att Netflix inte på något sätt vill att denna film ska kunna diskvalificeras när det blir tal om Oscarsnomineringar.

En Netflix-film på Fina Galan, det skulle smaka hallonpaj det! Och ja, med tanke på den mängd ståfräs och flytningar filmen framkallat hos all världens filmrecensenter skulle det förvåna mig om Oscarsjuryn kan blunda för Roma. Cuarón har ju redan vunnit en Oscar för Gravity och nu ger han sig in i en berättelse som blir ett drama ”i det lilla” och som GIVETVIS är ögon-porr för alla fetischer av svartvita skuggor och taktila ytor. Att den blir nominerad för Bästa Utländska film borde inte ens ge pengarna tillbaka, frågan är om den tar sig in även på bigshoot-listan och blir nominerad som Bästa film – också? Omöjligt är det inte.

Trots min smärre dissning av filmen så finns det EN scen som jag bär med mig som ett väldigt fint filmiskt minne och det är en scen som innefattar en förlossning. Stor filmkonst och ett extremt snyggt hantverk bakom åkningar, icke-klippningar, skådespeleri, det lilla barnet, allt. Väldigt gripande scen. För övrigt var det inte min kopp thé. Alls.

Publicerat

BLACK MIRROR: BANDERSNATCH

Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.

Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.

I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!

Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.

Publicerat

BIRD BOX

Såhär lagom till årets stora bakisdag kommer jag med ett filmtips där tittningen underlättas av ett luddigt sinne. Kanske faller delar av partyhjärnan ner och fyller i dom stora plotholes-en? Kanske kan en alkoholindränkt lillhjärna förklara för mig hur det kommer sig att så många och stora namn kan göra någonting så pass mediokert som Bird Box?

Regisserad av Susanne Bier. Sandra Bullock i huvudrollen. John Malkovich, Jacki Weaver, Trevante Rhodes, Tom Hollander och Sarah Paulson är några övriga namn ur rollistan. Musik av Trent Reznor och Atticus Ross. Salvatore Totino har fotat och Eric Heisserer har skrivit manus baserad på annan förlaga, precis som han gjorde så bra med till exempel Lights out och Arrival.

Så vad fan klagar du på? kanske du sitter och tänker nu. Det här borde vara en filmälskares våta dröm. JA DET ÄR JU DET JAG SÄGER! Det borde ju det! Så vad tusan var det som gick så fel?

Att se Sandra Bullock agera är alltid en ynnest och att betyget hamnade så högt som det gjorde beror enkom på henne. Hon räddar detta spektakel.

Filmen börjar dock bra. Spännande. En mamma, två barn, ögonbindlar. Dom ska rymma från ett hus och det är oklart varför. Det enda vi får reda på är att ingen av dom under några omständigheter får titta. Ögonbindeln måste vara på! Sen korsklipps historien mellan då och nu och inte blir man klokare för det. Det känns som det fattas sidor i manus, jag lessnar, blir trött, zonar ut, vaknar till. Den har vissa scener som bränner till, som är bra, men det är långt emellan dom.

Näe, jag var nog för lite både bakis och full när jag såg filmen men ser du den idag önskar jag dig lycka till.

Filmen finns på Netflix.