Etikett: Netflix

Publicerat

THE BABYSITTER

80-talet är inte enbart på tapeten när det gäller kids-i-Gooniesinspirerade-grupper-med-ET-cyklar-som-löser-spännande-problem (som i Det och Stranger Things). Under 80-talet var skräckkomedier riktigt stort och det känns nästan FÖR självklart att filmbranschen ska köra vidare på den grejen just precis nu.

Skräckkomedier med lökig grundstory, nån nördig ung snubbe, nån lättklädd blondin och en jävla massa blod och klafs, när man ser The Babysitter känns det inte som om någonting hänt på trettio år. Tiden har stått stilla, på gott och ont.

Jag tycker inte det är dåligt men jag tycker inte heller att det är bra. Effekterna ÄR toppen men jag känner mig trött filmen igenom. Den känns så omodern i bemärkelsen ofräsch. Samtidigt snygg och ett hjärndött skönt tidsfördriv.

Jag är skeptisk helt enkelt.

Nyfiken på filmen? Den finns att se på Netflix.

 

 

Publicerat

CARRIE PILBY

Carrie är 19 men beter sig som 27 eller 12. Hennes åldersmässigt ojämna personlighet är dock fullt förståelig eftersom hon hoppat över fyra klasser i skolan, för ett år sedan tog examen från Harvard, bor ensam pga pappans flytt till London, mamman dog när hon var 12 och hon är en extremt osäker ung vuxen med egentligen noll koll på det mesta utom det man kan läsa sig till i böcker.

Pappan (Gabriel Byrne) är orolig för sin dotter men har ändå svårt att ta sig från London till New York (av en anledning som sedan droppas i filmen) och han har inte bara ordnat en jättefin lägenhet till henne (givetvis med öppen spis och allt), han har även sett till att hon går till en terapeut (Nathan Lane) samt får jobb som korrekturläsare av domar på ett advokatkontor.

Terapeuten försöker få henne på fötter på alla sätt som går men kläcker till slut idén med en bucket list och den funkar. Carrie går med på att beta av den och försöker göra allt som står på bästa sätt. Skaffa ett husdjur. Gå på en dejt. Läsa om din favoritbok.

Carrie spelas av Bel Powley, tjejen från The diary of a teenage girl och jag tycker hon spelar sin roll mycket bra. Att hon pendlar mellan att vara en jobbig jävel och en smart ung kvinna kan kännas lite schizat men det är ju precis det hon är och ska vara. Männen i filmen är antingen äldre och trygga eller yngre, ganska snygga och stöpta antingen i hipstermallen eller smartisfacket. Den unga Professor Harrison till exempel (spelas av Colin O´Donoghue) har mjuk rundhalsad kashmirtröja och Måns Zelmerlöw-kroppsspråk och det finns antagligen ingen intelligent hormonstinn 19-årig tjej i världen som kan värja sig mot någon som honom. Perfekt skriven rollfigur alltså.

Det här är en film som med sina 98 minuter rinner iväg i ett skönt tempo. Att filmen utspelar sig i ett höstmysigt New York gör inte saken sämre direkt. Jag längtar tillbaka dit, jag längtar efter stickad halsduk, sparka löv i Central Park och dricka varm dryck i fluffig soffa med tvåhandsfattning, uppdragna ben och mörkhårig snubbe bredvid mig som citerar Keats och Rousseau.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag fick den som ett mejlat tips från Moya. Fler filmtips som jag fått från henne, sett och skrivit om kan du se här.

Publicerat

10 YEARS

Återigen levererar Netflix när man ”gör en ojsan” och hittar en film man inte visste fanns, klickar på play och fastnar.

Klassåterträffar verkar vara en poppis grej både i verkligheten och på film och här är ännu en. Tio år har gått sedan klasskompisarna skiljdes åt och en hel del har hänt Jake (Channing Tatum), Marty (Justin Long), Reeves (Oscar Isaac),  Elise (Kate Mara), Cully (Chris Pratt), Mary (Rosario Dawson), Julie (Kelly Noonan) och Andre (Anthony Mackie). En del har växt upp, andra inte, den del har lämnat den lilla staden, andra inte, en del har hittat kärleken, andra inte. Lite som vanligt alltså.

10 years är en mysig film som inte gör en fluga förnär och den dukar verkligen upp ett smörgåsbord av kända skådespelare och dom flesta är en ren ynnest att beskåda. Chris Pratt kanske speciellt då den här filmen är från 2011 och det var långt innan han blev Starlord med hela världen. Han är väldigt långt ifrån en snygga-killen-med-pumpade-biceps-killen här. Tänk mer ”sorglig typ på Gröne Jägaren”. Tänk ”snubbe med alldeles för snygg och bra fru som envisas med att kalla henne regeringen trots att han inte vore värd mer än en flugskit utan henne”.

En sevärd film alltså, perfekt som sällskap under en söndagsfrukost.

Publicerat

PURPLE RAIN

Året är 1984 och med postern till Purple Rain ger Prince kulören lila ett ansikte.

När man som tonåring gick och såg filmen vad det lite fler attiraljer man för alltid kommer förknippa det lille musikaliske geniet från Minneapolis med. Rejäl kråsskjorta till exempel. Oljeindränkt naken och extremtajt torso är en annan. Lockigt hår som inte rör sig i motorcykelvind är en tredje. Den perfekt ansade mustaschen en fjärde. En kliniskt ren lila motorcykel och högklackade mansskor som femma och sexa. Det sistnämnda blev lite en grej hela hans karriär igenom. Är man 1,57 lång och man kanske det känns viktigt. Jag vet inte. Jag skulle bli 1,93 med hans skor.

Purple Rain var en skiva som spelades väldigt mycket i mitt flickrum och detta trots att Prince egentligen inte var någon storfavvo för mig då. Men precis som med Bowie, Springsteen, Madonna och Queen så tror jag vi alla har en favoritlåt som alltid funkar även om artisterna i sig inte är ens största favoriter. Min favoritlåt med Prince heter When doves cry och den finns med på Purple Rain-skivan OCH givetvis i filmen.

I Purple Rain spelar Prince The Kid, en ung kille med musikdrömmar som bor hemma hos en hustrumisshandlande far och en misshandlad mor. Med vuxna ögon förstår jag varför The Kid är så jävla känslomässigt avtrubbad och avstängd men som tolvåring tyckte jag BARA att han var ”dum i huvvet”. Han träffar på söta Apollonia (Apollonia Kotero) som även hon drömmer om att stå på scen och dom inleder en romans som inte känns det minsta schysst.

The Kid är en douchebag av Guds nåde men Apollonia kämpar och charmar på och försöker på alla sätt hon kan att bete sig snällt men ändå snärja honom. Vad får hon tillbaka? Skit, bara skit. Den där lille lila sprätten beter sig som en idiot. Behandlar henne som bajs och i en scen slår han henne till och med. Apollonia säger ifrån till slut men samtidigt är det här en film från 1984, den slutar inte i moll. Kärleksfilmer av detta slag gör sällan det. Men The Kid förtjänar inte kärlek så som han beter sig ÄVEN om det ”är synd” om honom som växt upp i ett kärlekslöst hem.

Fan. Orka vara så förstående jämt. Orka vara tålmodig. Orka analysera. Det är ingen lag som säger att det är okej att vara elak bara för att man blivit utsatt för skit, väx upp för fan och var snäll mot dom snälla. Skräm inte bort dom som bryr sig. The Kid är verkligen INTE en rollfigur det är lätt att tycka om. Han må vara hur ”cool” han vill, jag genomskådar den lille fan.

Det är svårt att se Purple Rain utan att baka in nostalgifaktorn. Musiken är så härlig, axelvaddskavajerna likaså. Det finns så mycket att älska med den här filmen om man är en 80-tals-fanatiker som jag och filmen kan verkligen ses som ett tidsdokument över en tid som flytt. Det faktum att Prince så sorgligt dog 21 april 2016 ligger dessutom som en sordin över hela filmen. 57 år blev han. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han skulle ha kunnat skapa framöver om han inte stoppat i sig för mycket Fentanyl. ”En oavsiktlig överdos” enligt Wikipedia. I Purple Rain är han 26 och har hela världen framför sina fötter.

The Kid. Prince. Prince. The Kid. Spelar han sig själv? Ja. Kanske.

Publicerat

THAT AWKWARD MOMENT

Jason (Zac Efron) har nog aldrig sett mer förvånad ut än när hans tjej gör slut. Va? Är vi ens ihop, tänkte han och räknade till att dom träffats typ 5-6 gånger, that´s it. Men ja, hon gör slut och han är singel. Igen.

Samtidigt vill Mikeys (Michael B. Jordan) fru skilja sig och Daniel (Miles Teller) har inte heller någon direkt tur med brudarna. Tre polare utan flickvän, jamenusch hur ska det gåååååå? Dom bestämmer sig för att ingå nån slags ”pakt”, att typ inte ändra sin statusuppdatering på Facebook till ”upptagen” förrän….ja, jag vet inte riktigt men det är heller inte så viktigt.

That awkward moment är en såndär film jag bara klickade på av en slump när jag ögnade igenom Netflix filmer och behövde nåt charmigt och hjärndött på näthinnan. Och som sådan film är den här perfekt! Ett gulligt och rätt kul killkompisgäng, en kvinnlig huvudroll som spelas av Imogen Poots som alltid är bra och Zac Efron går från klarhet till klarhet. Är han nån form av komiskt geni eller? Svinkul är han, tycker jag, och då kanske speciellt i en scen när det vankas maskerad.

Lättsamt, motståndslöst, glatt och mysigt. Absolut ett filmtips om du känner för nåt som du inte behöver fundera nämnvärt på efteråt.

I avsnitt 113 av Snacka om film kärleksbombar jag och Steffo den som kärleksbombas bör. Zac Efron alltså. Detta komiska GENI! Lyssna här.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: UNDER THE SHADOW

Jag behövde bara se fem sekunder av trailern till Under the shadow (på svenska ibland titulerad ”I skuggan” ibland ”Under skugga” men då jag inte ser något av det i skrift på IMDb kör jag på originalet) så var jag säker på att jag ville ha med den här filmen i Skräckfilmsveckan.

Filmen utspelar sig nämligen i Teheran 1988 och bara DÄR är den helt udda mot alla andra skräckfilmer jag sett. Manusförfattaren och regissören Babak Anvari är brittisk-iranier och filmen är en samproduktion mellan Storbrittanien, Jordan, Qatar och Iran och språket i filmen är persiska. Vad finns det att inte säga ja tack till med detta? Vad det än blir så är det nånting helt annat än Hollywood, i alla fall på pappret.

Kriget mellan Iran och Irak pågick mellan 1980 och 1988 i krigets slutskede sker ett otal brutala bombningar åt båda håll. Shideh (Narges Rashidi) var politisk aktiv i krigets början och nu när kriget förhoppningsvis går mot sitt slut drömmer hon om att kunna ta upp sina studier igen. Men hon får nej, det finns ingen chans i världen att hon kommer bli godkänd som student efter ”det hon gjort” och hon tvingas väldigt besviket ta till sig informationen.

Shideh bor med sin man och sin lilla dotter Dorsa (Avin Manshadi) och när maken (som jobbar som läkare) får sin årliga inkallelseorder är det bara att acceptera faktum. Det är andra som är herrar över deras liv, det finns ingenting – ingenting – dom kan göra för att ändra på det. Maken ger sig iväg till Elam, mitt i striderna och Shideh blir ensam med Dorsa som drömmer mardrömmar och kissar i sängen. Hon är rädd för djinner.

Djinner är ”av Gud skapade ökenandar” och beskrivs i Koranen som ”en rökfri eldsflamma” och Shideh försöker förklara för Dorsa att det är sagor påhittade av vuxna för att skrämma barn. Men Dorsa tror inte på det, det är hennes killkompisar som berättar historierna och som även ger henne katthår och andra grejer som skydd mot andarna och som den skräckfilm detta ändå är så är det ingen spoiler att mamma Shideh till slut måste acceptera att dom där djinner-andarna kanske inte är enbart sagor ändå.

Babak Anvari vann en BAFTA tidigare i år, för ”Outstanding Debut by a British Writer, Director or Producer”, tillsammans med filmens övriga producenter och filmen/dess skådespelare har vunnit inte mindre än sjutton priser runt om i världen. Välförtjänt må jag säga. Riktigt bra FILM, inte ”bara” skräckfilm.

Vad Johan och Sofia skriver om idag kan du se om du klickar på deras namn. Spännande läsning utlovas!
Blir du nyfiken på filmen jag skrev om idag så finns den att hyra på Itunes  OCH – inte att förglömma – den finns även på Netflix! Den svenska titeln är Under skuggan.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: GERALD´S GAME

Det är mycket Stephen King just nu och det gör mig ingenting, ingenting alls. Med både The Dark Tower och Det på biorepertoaren och TV-serien Mr Mercedes så känns 2017 som ett av hans starkaste år på länge – och det redan innan Gerald´s Game dök upp som en Netflix Original-film på just Netflix.

Filmen är alltså baserad på Stephen Kings bok från 1992 med samma namn och handlar om ett gift par som åker till sin sommarstuga för att försöka krydda till sexlivet som gått en smula i stå. Mannen, Gerald (Bruce Greenwood) låser fast fru Jessie (Carla Gugino) med handbojor vid sänggaveln tämligen ögonaböj och där börjar nåt som urartar å det grövsta.

Som skräckfilm funkar Gerald´s Game rätt bra, faktiskt. Jag lägger till ett ”faktiskt” för det är inte helt självklart. Boken tycker jag var riktigt tokspännande, speciellt mittdelen, men bok är bok och film är film och det är en hel del av den otäcka nattstämningen i boken som inte riktigt når fram i filmen. MEN, faktiskt, filmen funkar ändå. Dess svaga punkt är slutet och det var likadant i boken. Det blir övertydligt och tillrättalagt och i filmen nästan skrattretande. Men men, man kan inte få allt här i livet. Ibland får man nöja sig med en hand-scen som kommer gå till historien nästan på samma sätt som en häl-scen i Jurtjyrkogården.

Idag skriver Johan och Sofia om helt andra filmer. Sofia har sett Sinister 2 och vad Johan har sett är förklätt i dunkel ända tills du klickar här.

Publicerat

MISS JULIE

Häromveckan skrev jag här på bloggen om det OTROLIGA i att jag fastnat framför en viss Fröken Julie-film trots att det kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Den här historien är gäsptråkig oavsett om jag ser den på en teaterscen eller i någon av dom filmversionerna som finns. U R T R Å K I G.

Men så samlar regissören Liv Ullman ihop Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton och gör något så otippat som en FRÄSCH version av detta urvattnade elände och jag gillar det. Jag gillar det så pass mycket att jag tittar klart. Och förundras över hur otroooooligt bra Jessica Chastain är, i ALLT hon gör. Och Colin Farrell, denna skådis som jag hade allt annat än gott att säga om när han var pojkvasker men jösses, han har verkligen vuxit och blommat ut. Nu är han en väldigt stabil skådespelare tycker jag och den senaste tiden har jag sett honom i ett par 5-plus-roller (De Bedragna samt The killing of a sacred deer. Recension av den sistnämnda kommer inom en snar framtid).

Miss Julie finns på Netflix och är du det minsta nyfiken på denna pjäs, ge filmen en chans. Om inte annat kommer du få se en förstklassig Fröken Chastain och det är inte kattskit.

Publicerat

Fredagsfemman #299

5. Christine och döden

Christine Meltzer har ett nytt program på Kanal 5, en dokumentärserie som heter Christine och döden. Är det någon av mina läsare som har sett första avsnittet? Jag bryter ihop bara av trailern, alltså, jag VILL se det men vet inte om jag pallar. Kan någon berätta för mig om det är värt att se det och samtidigt snyta upp en toarulle?

.

.

.

4. The art of street magic

Imorgon öppnar en ny utställning i Magasin 9 i Frihamnen, en utställning som jag tror kan passa väldans många som handen i handsken. Magic City – The art of street magic heter den och är Europas största gatukonstutställning i form av spektakulär 3D-teknik, monumentala väggmålningar, multimediainstallationer samt fantasifulla objekt och skulpturer. Ikväll kommer jag vara där på vernissagen och jag är SÅ PEPP! Utställningen är igång ända fram till 8 april 2018.

.

.

.

3. Så mycket bättre

På pappret är årets artistkombo kanske den tråkigaste någonsin men jag ska inte skriva fan på väggen. Inte än. Förra veckan var det Unos dag och den bjöd kanske inte på några covers som kommer gå till historien annat än att jag för första gången någonsin verkligen uppskattade en Tomas Anderson Wij-låt. Hur som helst så är det ett fortsatt trevligt program och bättre än det mesta annat på TV4.

.

.

.

2. Lady Gaga ♥

Jag har aldrig riktigt förstått storheten i Lady Gaga även om jag lyssnat en del på hennes musik genom åren. Vi har liksom aldrig riktigt klickat hon och jag. Men. Det är klart det finns ett men. På Netflix finns det en dokumentär som heter Gaga: Five Foot Two. Underbar film! Underbar kvinna! Dokumentären visar verkligen krocken som kan bli när man är en av världens största artister men också extremt ensam, ledsen och sjuk. Mitt helgtips är definitivt att se filmen OCH att när du sen sliter ditt hår till eftertexterna så klickar du in här igen och går in på den här länken. Då får du se det du inte fick se i filmen men absolut ville se. Jag lovar dig. Vilken DROTTNING hon är! Jag är frälst!

.

.

.

1. Skräckfilmsveckan!

Nästa vecka blir det skräckfilm för hela slanten när årets skräckfilmsvecka drar igång! Precis som tidigare år samkör jag detta tema med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och jag kan LOVA en hel del sköna skräckfilmstips såhär i Halloweentider! Hänger du med oss nästa vecka?

Publicerat

THE INCREDIBLE JESSICA JAMES

Jag börjar titta på ganska många serier på Netflix men slutar rätt snart. Mycket känns slentrianproducerat och inte alls så exklusivt som jag kunde tycka i början på denna…..era. Så klickar jag på något med Netflix Original-loggan som låter som ännu en Marvel-serie men som har en poster som ser super indie-hipster-youngster ut. The Incredible Jessica James går igång och jag fastnar, direkt.

Det handlar om Jessica James (Jessica Williams), en 20-nånting-tjej vars förhållande med snygg-Damon precis tagit slut och hon försöker dejta igen. Mest för att göra honom svartsjuk kanske, hon känns inte riktigt redo, men vafan, alla hjälpmedel att gå vidare är bra. Väl?

Jessica skriver teaterpjäser och drömmer om att någongång få en pjäs uppsatt på en stor och ”riktig” teater men fram tills dess jobbar hon med barn och barn som skriver pjäser.

Det är nåt med Jessica som känns så jävla äkta, nåt som gör att jag vill hänga med henne. Jag gillar henne jättemycket. Hon är 182 cm lång också (säger hon) och det är härligt, hon är liksom ”for real” på ALLA sätt. När hon sen går på dejt med nyskilde Boone (Chris O´Dowd) tycker jag storyn blir ännu mer intressant. Dom har en bra kemi och allt känns precis sådär awkward som det kan göra mellan två personer som inte riktigt vet vad dom vill men hångla är ju nice men fan vad jag fortfarande bryr mig om mitt ex och nu ligger jag i hans säng och hur hände det då?

90 minuter senare är filmen slut. Ja, precis, filmen. Fan fan fan också att det är en film, jag hade SÅ gärna sett en fortsättning, en serie, flera säsonger med Jessica James i centrum. Det här hade varit världens bästa pilot för en TV-serie, hur kunde Netflix ha missat det?

Filmen är skriven och regisserad av Jim Strouse, mannen som har gett dom beigea filmaffischerna ett ansikte. Han är riktigt duktig på det han gör och vill du se fler av hans alster rekommenderar jag verkligen People Places Things!

Men ingen serie av Jessica James alltså…Aja. Skit samma. Man kan inte alltid får som man vill. Men en sevärd liten mysig film är det allt.

I avsnitt 111 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla Netflix-pärla. Lyssna här om du blir nyfiken.

Publicerat

THE MEYEROWITZ STORIES (NEW AND SELECTED)

Det här gör mig SÅ glad! Den här filmen gör mig SÅ glad! Fasiken alltså, jätteglad! Att se Adam Sandler castad i en RIKTIG icke-flams-trams-roll igen, jag vill bara klappa händerna tills jag får stickningar, ropa ”Vad är det jag alltid har sagt? Adam Sandler ÄR bra!”, droppa micken och vända på klacken.

Han är helt underbar i rollen som Danny, den haltande storebrodern Meyerowitz som varit hemmapappa i hela sitt liv, är jättetajt med sin unga vuxna dotter Eliza (Grace Van Patten) och är nyseparerad. Nu tvingas han sova på soffan hos sin åldrande pappa, Den Store Konstnären Harold (Dustin Hoffman) och dennes fru, hippiealkisen Maureen (Emma Thompson). Kanske ingenting man strävar efter i vuxen ålder men Danny försöker göra det bästa av situationen. Eliza ska precis börja på college och då är han liksom ensam, på riktigt.

Det fadern Harold verkar fokusera mest på, bortsett från sitt eget missförstådda geni och skulpturer gjorda för många decennier sedan, är yngste sonen Matthew (Ben Stiller). Han är framgångsrik, upptagen och förmögen och lägger inte många sekunder av sin fritid på vare sig föräldrarna eller den något udda lille sonen Tony som han inte verkar träffa så mycket i verkligheten, det blir mest mest facetime. Eller…..försök till detta.

Det här är alltså en film som är skriven och regisserad av mannen bakom The Squid and the whale, Mistress America, Margot at the wedding, Frances Ha och While we´re young: Noah Baumbach. En ytterst stabil filmmakare i mina ögon och ett välkommet tillskott till Netflix Original-filmerna som kanske inte alltid bjussar på högkvalitativ underhållning. Men The Meyerowitz Stories ÄR precis detta, det är två timmar kanonfilm som går som et HUJ förbi hornhinnorna, hjärncellerna och magen. Riktigt supermysigt måste jag säga.

För ordningens skull ska jag tillägga att Emma Thompson och Grace Van Patten och Elizabetg Marvel (som spelar systern Meyerowitz) spelar sina roller med den äran, precis som Ben Stiller OCH Dustin Hoffman. Det är alltså inte enbart Adam Sandler som briljerar. Det är alla. Men det är Adam Sandlers närvaro som gör mig gladast. Han är så fin.

Publicerat

Fredagsfemman #297

5. Jessica Chastain får mig att lida med nöje

Jag undrar om inte Fröken Julie kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Jag har aldrig förstått storheten i den trots att jag gett den en chans på teaterscenen och flera på film. MEN. Så dök Miss Julie upp på Netflix. Regisserad av Liv Ullman och med Colin Farrell och Jessica Chastain i huvudrollerna. Över två timmar lång. Det går inte att se allt i ett svep, då går man ihjäl, men jag kommer beta av filmen i sakta mak. Jag tycker fortfarande berättelsen är otroligt tråkig men Jessica Chastain är en sån jävla QUEEN att till och med bajs som detta glimrar till ibland. Recension kommer. När jag sett klart.

.

.

.

4. Grattis Kazuo Ishiguro!

Tänka sig, här är årets Nobelpristagare! Mannen som skrev böckerna som blev kanonfilmerna Återstoden av dagen och Never let me go. Roligt! Och grattis!

.

.

.

.

3. Drömmer du om att vara med i en film eller teaterpjäs?

Nu finns en helt ny castingtjänst där du själv kan lägga upp din profil och göra dig redo för ett skådespelarjobb – eller åtminstone nå ut på ett lätt och bra sätt och på en sammanlänkad plattform. Tjänsten heter Take25 och här kan du logga in om du känner dig nyfiken. Så….vad väntar du på? Guldbaggegalan nästa….kanske?

.

.

.

2. På tisdag släpps programmet! Och tävla! Passa på nu!

8 november kör årets upplaga av Stockholms Filmfestival igång och på TISDAG släpps programmet och biljetterna. Skulle du vilja vinna ett medlemskort OCH en gratis biljett till en festivalfilm (värde 360 kr!)? Lyssna på avsnitt 110 av Snacka om film-podden. Sista datum (och tid) för inmejlande av tävlingsbidrag är söndag kl 15. Alltså nu på söndag. Tjopp tjopp, snabbt skare gå. (Länk till podden——–> HÄR!)

.

.

.

1. Jo Nesbø

Idag har Snömannen biopremiär, filmen som är baserad på Jo Nesbøs första roman om polisen Harry Hole, här gestaltad av ingen mindre än Michael Fassbender och filmen är regisserad av den stabile Tomas Alfredson. MEN, det stannar inte där. Jo Nesbø är nämligen The Kille To Be i Hollywood just. Inte mindre än FEM filmer baserad på hans hjärna och penna ligger i pajpen! Kolla bara:
* Headhunters – en amerikansk version av den toppenunderhållande norska filmen Huvudjägarna
* Blood in snow – Tobey Maguires regidebut baserad på Nesbøs roman Blod på snö
* Jackpot – ett originalmanus av Jo Nesbø regisserad av Will Bluck (Easy A) och med skådespelare som Mila Kunis, Bryan Cranston, Armie Hammer och Jennifer Garner
* I am Victor – Här är det islänningen Baltasar Kormákur som håller i regipinnen och bara DET är intressant!
* The Son – Regi: DENIS VILLENEUVE!!!!! Huvudroll: JAKE GYLLENHAAL!!!! JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!

Publicerat

OKJA

Jag måste säga att Okja känns som den hittills mest intressanta Netflix Original-filmen hittills. Skriven och regisserad av sydkoreanen Boon Jong Ho har den tusen plus bara där (preciiiiis, det är ingen Adam Sandler-komedi!) och då är filmen inte ens sedd än.

En historia som handlar om genmanipulerade jättegrisar, som har en oklanderlig CGI, som ifrågasätter det här med köttindustrin i synnerhet och multinationella företag i allmänhet, som har en liten KANONBRA sydkoreansk flicka i huvudrollen (Seo-Hyun Ahn), som smäller till med Tilda Swinton i sedvanlig förfulande utstyrsel (och inte bara i EN roll utan TVÅ) och Jake Gyllenhaal i den i sydkoreanska filmer sedvanliga fars-överspelande-karaktären och JÄVLAR vad han tar i! Gränsfall på skämskudde vad gäller honom men jag antar att han spelar sin roll exakt så som den är skriven. En ovanlig roll att se honom i bara.

Snyggt, sevärd, tänkvärt och KUL att den hamnar på Netflix!

Publicerat

SPECTRAL

Det känns synd att med en budget på X antal dollars inte ge mer än en halv promille till manusförfattandet. För hade Spectral haft ett manus värt namnet hade det kunnat bli en riktigt bra film. Känslan är bra, effekterna är snygga, scenografierna i krigets Moldavien (???) är trovärdiga men resten. RESTEN.

Jag suckar så tungt nu att betyget gliiiiider ner mot det allra lägsta men stannar på gränsen, hänger där och dinglar och är så nära ettan att det är rent larvigt. Men jag kan inte ge en etta, filmen ÄR för påkostad. Men helvete, den är dålig!

Publicerat

Nypremiär för veckotemat Dagens duo: FRANK AND CINDY

 

G.J Echternkamp (Johnny Simmons) vill bli dokumentärfilmare och vad är då bättre, smartare och enklare än att gräva där han står? Hans mamma Cindy (Rene Russo) är nämligen en övervintrad rockgroupie och hans styvfar Frank (Oliver Platt) spelade i gruppen OXO på 80-talet, ett one-hit-wonder-band som levde länge på den enda stora singeln ”Whirly Girl”.

Cindy och Frank har varit gifta i en herrans massa år men både G.J och jag som tittar kliar oss i hårbotten och undrar VARFÖR DÅ? Kanske kan G.J med en rullande filmkamera gräva sig in sina föräldrars liv litegrann och förstå sig på den där dysfunktionella relationen som från början faktiskt var en spirande kärlekshistoria.

Rene Russo är förjäkla bra alltså! Det känns som att hon upplever lite av en revival efter att hon dom senaste åren fått en hel del sköna roller att bita i. Tänk bara på Nightcrawler! Filmmässigt är dagens film ingen som tar sig till historien men den var sevärd under tiden, om än lättglömd.

Som kärlekspar och duo sprakar det kanske inte om Rene Russo och Oliver Platt men å andra sidan, dom två ihop är långt mycket mer trovärdiga än Russo och Robert DeNiro i The Intern…

 

 

.

Det finns många duos att ta sig an i filmvärlden, så pass många att jag bestämde mig för att återvända till ett veckotema jag hade i början av 2016. Vill du se vilka filmduos jag redan skrivit om – klicka här. Nästa tisdag kan du se en ny sådan här på bloggen.