Etikett: Netflix

Publicerat

I AM YOUR FATHER

David Prowse är mannen bakom Darth Vaders mask i dom första tre Star Wars-filmerna. Han gick omkring där, lång och bastant, i dom karakteristiska kläderna och hjälmen som täckte allt vad hud heter. I en enda scen i dessa filmer får man se hans ansikte, i slutet av Jedins återkomst. Det var Davids chans till sina femton sekunder i rampljuset men då tog filmteamet in en annan snubbe som fick bli Vaders fejs – utan att säga något till David. Han såg det först på filmens premiär. Det är 35 år sedan och det sveket sitter fortfarande kvar i Davids stora kropp.

Är han bara en långsint jävel? Är han filmhistoriens största vita kränkta man? Har han blivit överkörd och helt felaktigt behandlad? Var han en sladdertacka som pratade bredvid munnen till pressen så fort nåt inte passade? Tycker jag synd om honom eller blir jag irriterad? Frågorna hopar sig och när jag sett Marcos Cabotá och Toni Besterds dokumentärfilm som behandlar alla dessa frågor sitter jag i soffan och en mening har bitit sig fast. Den när David Prowses fru beskriver vad hon tycker om alltihop. För mig beskriver hennes synpunkt allt och nej, jag tänker inte spoila hennes åsikt ifatt du tänkt se filmen, det jag undrar är bara hur många maskförsedda skådespelare har det funnits i världshistorien och är det ett stort problem att dom spelat roller med mask och därmed inte fått visa upp sig ”på riktigt”?

Det är fullt möjligt att andra ser mer plus i den här dokumentären än jag men för mig blev det bara ett enda stort ”booo-hooooo” åt en man som tillåtit sig att slösa energi på något han inte kan påverka i över trettio år. Det säger mer om honom än om George Lucas, även om filmen försöker säga en hel del även om den sistnämnde mannen och hans anhang.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Publicerat

Fredagsfemman #265

5. Sista Girls

Såhär tre avsnitt in i sista säsongen av Girls känner jag mest att det är skönt att det snart är över. Skämskudden får jobba HÅRT, det är blytungt pinsamt mest hela tiden och Lena Dunham överträffar sig själv i att bjuda på just sig själv och sin kropp. Ändå tittar jag. Såklart. Jag vill ju hänga med ända in i kaklet.

.

.

.

4. Andrew Garfield

The Amazing Spider-Man, Hacksaw Ridge, Den andra systern Boleyn, Never let me go, The Imaginarium of Doctor Parnassus, The Amazing Spider-Man 2, The Social Network och 99 Homes, alltså, Andrew Garfield har varit med i såååå många riktigt BRA filmer och han är en superstabil skådespelare, därför tänker jag att om du är sugen på att se den bioaktuella filmen Silence just på grund av Andrew Garfields medverkan (så som jag gjorde), don´t do it. Just don´t!

.

.

.

3. På spåret-final!

Kalle Lind och Isobel Hadley-Kamptz mot Kristin Lundell och Johan Hilton. Vilken final det kan bli! Fan vad det är härligt med intelligenta allmänbildade människor, såna som är med i matchen oavsett vilket ämne det ska pratas om. Det ÄR nörigt att vara tuff och tufft att vara nördig!

.

.

.

2. Danny Boyle

Alla anledningar till att tjonga upp Danny Boyle på veckans lista är bra anledningar. Han är en utomordentligt bra regissör och en av mina stora favoriter och imorgon ska jag äntligen få se Trainspotting 2. Första filmen är en modern klassiker (min recension hittar du här) och förväntningarna på tvåan är höga men sansade. Vad jag tycker om T2 kommer du såklart kunna läsa här på bloggen nån dag nästa vecka.

.

.

.

1. Abstract

Utan överdrift så tycker jag att Abstract är det BÄSTA Netflix satt sin Netflix Original-stämpel på hittills. En dokumentärserie som handlar om design och kreativa människor inom olika yrkesområden som till exempel mannen med det störtsköna namnet Tinker Hatfield som designade Air Jordan-skorna eller den danske arkitekten Bjarke Ingels som har gjort en slalombacke uppepå taket på en sopförbränningsfabrik eller den fantastiske illustratören Christoph Niemann som fick min hjärna att fullständigt gå i SPINN! Dom här åtta avsnitten gör mig LYCKLIG, världen blev liksom en bättre plats på nåt vis! Så ett bättre titta-på-TV-tips än detta kan jag inte komma på.

Publicerat

BLUE JAY

Precis som att alla episka filmer inte per automatik blir intressanta bara för att dom spänner över en lång tid och flera generationer blir inte små filmer ointressanta bara för att dom är smala, tidsbestämda och handlar om ett begränsat antal karaktärer. Blue Jay är en fint exempel på det sistnämnda då det här är väldigt liten film med en extremt snäv ram.

Blue Jay handlar om Jim (Mark Duplass) och Amanda (Sarah Paulson) som träffas av en slump på en stormarknad. Det visar sig ganska snart att dom känner varandra och att dom känt varandra väldigt bra förr i tiden. Dom var tillsammans under skoltiden och nu är dom vuxna. Mycket vatten har flutit under broarna och även om dom utseendemässigt är sig lika från förr har åren satt sina spår. Samtidigt…även om gammal kärlek kanske rostar en smula så finns den där grundkänslan kvar nånstans under ytan. Puttrar. Vill fram. Är lite rädd. Försiktig. Nyfiken.

Det här är en film som inte vinner på att man läser för mycket om den, mest för att det inte finns så mycket att få reda på egentligen. Filmens styrka är skådespelarnas kemi, närvaron, känslan. Antingen går allt detta fram till dig som tittar eller så gör den det inte, sånt är alltid svårt att förutspå, men för mig funkade det, jag köpte hela filmen med hull och hår. Det kändes inte som att Mark Duplass och Sarah Paulson spelade, det kändes som att regissören Alex Lehmann roddat upp en kamera, sagt ”Action” och sen var det verklighetsimprovisation ända in i kaklet.

Jag tycker det här är en jättefin film, den är varm, den är mysig och den stannar kvar i hjärtat ett långt tag efteråt.

Tid kan vara en både hjärtlös och försonande kamrat.

Publicerat

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #19: JULEFRUKOSTEN

Jag tänkte göra ett experiment. Det är så många som högljutt klagar på svenska filmer och som i samma andetag hyllar Danmark för deras höga nivå på långfilmer så idag blir det dansk julfilm. Jag måste helt enkelt testa.

Det går inte att dra alla svenska filmer över en kam lika lite som det går att dra amerikansk, asiatisk eller för den delen dansk film över densamma. Julefrukosten är ett mycket bra exempel på det.

Jag tycker jättemycket om dansk film, jag ser mycket och gärna dansk film och jag har hittills alltid varit nöjd med det mesta jag sett. Att därför se en dansk film som är precis lika genomrutten som vilken svensk eller amerikansk bajsfilm som helst, det var riktigt skönt faktiskt.

Julefrukosten utspelar sig på en bilverkstad bland män som jobbar, män som larvar sig, män som pruttar, män som bajsar med öppen toalettdörr, män som kollar i nakenkalendrar och skruvar motor och ett par blonda söta kvinnor i figurnära klädsel som fungerar som nån form av sans och vett mitt i hela den manliga julgröten.

Kim Bodnias närvaro hjälper inte ett dugg, jag fnissade inte ens när han fes. Nä, den här filmen är så dålig att jag nästan skäms över att ha sett den. Men bara nästan.

Betyg på filmem:

Mängd julkänsla:

Publicerat

LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

Publicerat

LUCKA #5: ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSHEN

Alla barn förtjänar en julklapp, eller hur? Och om Tomten missar EN enda av alla dessa miljoner barn, spelar det nån roll? Klart som tusan det gör! Det tycker i alla fall Tomtens som Arthur (även om Tomten själv skiter i vilket) och här är filmen om hur Arthur löste detta problem.

Det sparas inte på krutet här, herregud nej. Det händer så mycket i varenda bildruta att var man inte trött i ögonen innan så är man det efteråt – dock så satt åtminstone jag på soffkanten med ett leende på läpparna för det här var en åktur jag kommer vilja göra igen många jular framöver.

Det är tecknad action när det är som bäst och filmen innehåller precis ALLT som en julfilm av detta slaget ska göra. Tomtar, nissar, snö, julpynt, renar, väl inslagna paket PLUS extra allt i form av mysighet, finurlighet, fnissighet och spänning.

James McAvoy gör rösten till Arthur och han gör det alldeles perfekt precis som Hugh Laurie som Steve, Bill Nighy som gammeltomten, Jim Broadbent som Tomten och Imelda Staunton som fru Tomte, aka Margaret.

Det här är den näst bäst tecknade julfilmen jag sett, enbart slagen av De fem legenderna. Att börja en julaftonsmorgon med en film som denna, alltså det kan inte bli annat än en energifull och härlig jul då.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla i kroppen under tittningen:

 

 

 

.

.

Publicerat

MASCOTS

Om man ser till komedigenren så är Christopher Guest lite av en husgud hos mig. Efter skrattfester som A mighty wind, Waiting for Guffman och Best in show kan han inte vara annat.

Nu har han alltså gjort en film som handlar om nåt så otäckt som maskotar, alltså vuxna människor som kläder sig i oversized teddyoveraller föreställande djur eller andra figurer som till exempel fungerar som publikuppvärmare på sportarenor OCH han har gjort filmen direkt för Netflix. Lyxigt, i alla fall för oss som har den streamingtjänsten.

Så visst var det lite av julafton i magen när jag satte mig ner för att se filmen och visste blev det lite av antiklimax i hjärnan när filmen var slut. Meeeh, var det inte mer än såhär? tänkte jag. Vaaaah, var den inte roligare? Sen gick livet vidare och jag och la mig och när jag vaknade morgonen efter tänkte jag inte alls på filmen, det var inte förrän jag och en kollega började prata om den på jobbet som det började. Fnisset. När jag skulle försöka återberätta vissa scener och skrattet bara kluckade. Fan, vad kom DET ifrån?

Christopher Guests lägstanivå är larvigt hög och det är Mascots problem men kanske även Guests smala lycka. Många Netflix-tittare är antagligen inte så bevandrade i hans äldre filmer och ser därför Mascots som ett tomt vitt papper och då tror jag filmen kan flyga. Formatet som Christopher Guest gör sina mockumentärer på är väldigt lika varandra, det är till och med samma typsnitt i filmerna, så kanske är det igenkänningen som är ”problemet” för såna som jag, inte bristen på humor.

Hur som helst är det MUMS för själen att återse hela ensemblen igen med Jane Lynch, Parker Posey, Jennifer Coolidge och John Michael Higgins i spetsen!

Publicerat

ARQ

Det.

Det var.

Det var en.

Det var en gång.

Det var en gång en.

Det var en gång en film.

Det var en gång en film som.

Det var en gång en film som handlade.

Det var en gång en film som handlade om.

Det var en gång en film som handlade om tidsloopar.

Den började om och om och om och om och om igen.

Ganska sevärd. Ändå ganska seg. Den kändes lång med sina en timme och tjugoåtta minuter.

I avsnitt 56 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

 

Publicerat

Fredagsfemman #245

5. Maskotarna!

Jag har skrivit om filmen här förut på fredagslistan men det tåls att upprepas och speciellt nu eftersom jag har goda nyheter. IGÅR hade nämligen Mascots premiär på Netflix så nu ska det bara vara att titta på filmen. Och jag som har en hemlig fobi för sånadär utklädda människor i fluffdräkter. Aja, den är kanske inte så hemlig längre men jag avskyr dom som pesten. Kunde inte ens äta lunch i personalmatsalen på Grönan när jag jobbade där, inte när Tivolina hade lunch samtidigt.

.

.

.

4. Glöm mig – nä inte en chans!

”Många glas på bordet, halvdruckna vinglas, drinkglas med isbitar, mamma rullar en cognac-kupa med ena handen, hon gör det så elegant, den mörka vätskan ser ut som kiss från en sjuk människa.” Att läsa Alex Schulmans bok Glöm mig gör mig förbannad. Jag vill kunna skriva som honom. Han är helt jävla genial när det kniper!

.

.

.

3. Att fastna med David

Jag skulle egentligen sova men så hux flux hade jag klickat in mig på dokumentären om David Lagercrantz på SVTPlay, den som handlar om cirkusen kring skrivandet av Millenium 4. Bra skit. Intressant man. Snygg film. Och otroligt härligt att han är så öppen med sina tillkortakommanden. Han känns så mänsklig. En timme som bara swishade förbi och det var värt att offra lite nattsömn för att se klart den. Länk till filmen här och den går att se ända till september 2017!

.

.

.

2. Sofias galna zombietema

Alltså, klå det här om du kan! Sofia skriver om zombiefilmer varje dag HELA oktober och SOM hon gör det. Jag tycker ALLA som någon gång sett en zombiefilm, är intresserad av zombiefilm, inte har en aning om vad en zombiefilm är för nåt, är fanatiska fans av zombiefilm, ja alla som tror sig vara en zombie eller är rädd för zombiesar ska klicka sig in på Sofias blogg och läsa hennes geniala analyser av allsköns zombiefilmer. Det är både kända och såna du garanterat knappt visste fanns. Hon lägger dessutom till ”zombietyp, omfattning, vapen och fristad” som extra parametrar vid varje film, förutom sedvanligt betyg. Här hittar du Sofias blogg.

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Imorgon är det dags! Härligt med en redig filmspanarträff igen, det var länge sedan nu, hela två månader. Och det är Joel som väljer film och Joel kan man lita på. Det kommer bli en mysig träff imorgon. Vi ses, filmspanare!

.

.

Publicerat

SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.

 

Publicerat

Fredagsfemman #242

5. Easy

Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.

.

.

.

4. Brangelina is no more

Veckans snackis oavsett krig och svält  i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.

.

.

.

3. Star Wars-bonanza

Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?

.

.

.

2. Hört talas om Popup-bio?

För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).

.

.

.

1. James Spader

Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!

.

.

.

Publicerat

I AM THOR

Jon Mikl Thor var stor under slutet på 70-talet och 80-talet. Han var en bodybuildare och han var frontfigur i bandet Thor, döpt efter honom själv och hans stora idol. Thor alltså.

Som band blev dom aldrig så stora som han önskade, även om brudarna hängde som vindruvsklasar med klamydiaaura runt honom så musiken flög liksom aldrig riktigt. Nu såhär trettiofem år senare hoppas dock Thor på en revival. Han vill ge sig ut på en världsturne, ge ut plattan han släppte 1984 än en gång och kanske få den musikaliska revansch han så länge eftersträvat.

Så får det bli. Thor meckar ihop scenkläder, engagerar sitt gamla band, tvättar glasögonen och beger sig mot Norden då det visar sig att det är i Sverige och Finland hans största fanskara finns.

Det är en charmig liten resa man får vara med om, det är en film det är svårt att inte tycka om och för att vara en musikartist är Thor inte direkt superbegåvad men rätt mysig. Som en åldrad nallebjörn med stroke ungefär.

Filmen finns på Netflix.

Den här filmen var Filmklubbs-film i avsnitt 54 av Snacka om film. Hör oss babbla en hel del mer om filmen här.

Publicerat

Fredagsfemman #240

5. Vad tycker vi om Sveriges Oscarsbidrag?

Jahopp, då är det klart att det blir En man som heter Ove som vi skickar som vårat bidrag till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan 2017. Världens bästa utländska filmer (alltså sett från USA:s synvinkel) ska kivas om dom endast fem platserna som det finns att tävla om. Frågan är nu, vad tycker vi om valet och har Ove en chans i sammanhanget? Vad tror du?

.

.

.

4. The Blacklist

Ja jag är sist på bollen IGEN när det gäller TV-serier men jäklar i min lilla låda va bra The Blacklist är! James Spader är långt ifrån den där 90-talshottin han en gång var, här är han mer Hannibal Lecter men utan Chiantin. Första säsongen käkade jag nästan upp på en dag och nu kör jag vidare utan att ha foten i närheten av bromspedalen för det här är en serie jag snabbt blev beroende av. Hösten kan va räddad (och serien finns på Netflix)!

.

.

.

3. En av dom starkaste premiärhelgerna på bio – i år.

Idag har den spanska filmen Vänner för livet premiär. OCH Suburra (som jag skrev om igår) OCH den svenska Den allvarsamma leken (min recension kommer på måndag) OCH Clint Eastwoods biopic Sully med Tom Hanks i huvudrollen OCH Nick Cave-filmen OCH hajfilmen The Shallows som jag sett fram emot så länge! Och vet du, jag har faktiskt redan sett den och recensionen kommer lite senare idag. Jag kan dock inte tänka mig ett bättre helgtips än att köpa sig en biobiljett, eller två.

.

.

.

2. Mascots!

Det här är en film vars trailer får mig att börja gråta. Alltså, jag är så LYCKLIG över att den här filmen finns – och att den kommer direkt till Netflix. Christopher Guest är lite av min husgud efter filmer som A mighty wind, Best in show, Spinal tap, Waiting for Guffman och For your consideration, underbara komiska filmpärlor! Och HELA skådespelarligan som är så välkända i dessa filmer är tillbaka också. Och nu börjar jag böla. Igen. Fy fan va braaaaa!!

.

.

.

1. Snacka om film fyller 1 år!

Imorgon är det ett år sedan första nervösa avsnittet av min och Steffos podcast Snacka om film såg – och hörde – dagens ljus. Fy tusan va vi var skakiga då och det var så otäckt att höra sin egen röst. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte ”men vem ÄÄÄÄÄÄ det som pratar???” när avsnitten skulle genomlyssnas. Nu har jag vant mig vid Steffos röst (haha) – och även min – och tur är väl det för imorgon ska nämligen ettårsavsnittet spelas in med och framför en förhoppningsvis engagerad publik. Det ska bli SÅ HIMLA KUL! Och jag avslutar på ett totalt ojantigt sätt genom att säga GRATTIS till både mig och Steffo och podden. Bra jobbat av oss, tycker jag!