Etikett: Netflix

Publicerat

WHIP IT

Varför har jag inte sett den här filmen förut? Herregud vad bra den var! Och ÄR!

Jag har av nån konstig anledning fått för mig:
1. att jag redan sett den
2. att den handlar om cykling. Tror det är den där hjälmen på postern som gör det.

Nåja. I tron att jag skulle sätta i mig en omtitt av en cykelfilm hamnade jag alltså framför en nytitt av en film om roller derby, den kanske ballaste sporten på planeten. Ellen Page spelar Bliss Cavendar, en ung tjej som har svårt att säga nej till sin mor (Marcia Gay Harden) som tvingar henne och hennes lillasyster att ställa upp i olika skönhetstävlingar trots att hon uppenbarligen avskyr eländet.

Bliss jobbar extra på ett mat-hak tillsammans med sin kompis Pash (Alia Shawkat) och drömmer om ett annat liv och vips, det kan hända grejer när hjärnan ger sig ut på äventyr. Tjejerna åker till en grannstad för att titta på en rollerderbytävling och på nåt sätt så fastnar Bliss. Hon har aldrig stått på ett par rullskridskor men vafan, hur svårt kan det va?

Som sagt, det här var en ytterst trevlig film. Drew Barrymore har regisserat och Shauna Cross har skrivit manus baserad på sin egen roman Derby Girl. I år kommer det en annan film med manus skrivet av henne: Bad Santa 2. Hon verkar ha många strängar på sin lyra, fler än jag i alla fall, jag kan inte ens se skillnad på en hjälm och en….hjälm.

Publicerat

Fredagsfemman #239

5. Vem vill se Ben-Hur på bio?

Vem kan ärligt säga att hen längtat efter att se en remake på den där storfilmen från 1959? Räck upp en hand, snälla gör det. (Biopremiär idag är det i vilket fall och nej, den här kommer hamna i samma undanstoppade vill-icke-se-låda som John Carter och Hobbit-filmerna)

.

.

.

4. September!

Javisst, nu är den äntligen här, hösten! Nu är det september, denna månad som brukar vara lugnet efter stormen för mig men som i år är allt annat än detta. Det är mycket SKOJ som ska klämmas in innan det står oktober i almanackan och det börjar redan idag för idag ska det läggas golv!

.

.

.

3. Nya Idoljuryn

Säga vad man vill om Idol men ett nyskapande TV-program är det INTE. Men, därför blir jag så GLAD när jag tittar på första veckornas auditions och den nya idoljuryn sitter där och är bara bäst! En riktigt skön trio, kanske till och med så skön att jag kommer fortsätta titta även när det blir på riktigt.

.

.

.

2. Lovesick

Efter att ha fått diagnosen klamydia måste Dylan (Johnny Flynn) kontakta alla tjejer han haft sex med. Det låter inte särskilt upplyftande men det är grundpremissen i denna TV-serie som finns att beskåda på Netflix och som även har den alternativa (och mycket sämre) titeln Scrotal Recall. Det här är urtypen av mysig höstserie att krypa upp i soffan med, den är rolig och snabb och skön och när den tog slut blev det jättetomt
(= bästa betyget för en TV-serie).

.

.

.

1. Queen Amy

I onsdags stod Amy Schumer på Hovets scen i Stockholm och jag och min dotter satt i publiken (ja, det var nåååååågra till). Alltså, hon ÄR så sjukt kul och så på pricken vass och så jättebra och ändå känns hon liksom helt…vanlig. Och jag vet att det låter tråkigt men hon behövs verkligen! Hon behövs för vi är många som nickar igenkännande åt hennes skämt och skrattar med henne.

.

.

Publicerat

CLEOPATRA

Elizabeth Taylor som Cleopatra, ikoniska bilder från filmhistorien. Så jävla vacker så man smäller av med sitt svarta hår och sin karakteristiska egyptiska drottningssminkning (som säkert heter nåt flådigt om man behärskar tematiken, vilket jag inte gör).

Under tre timmar och femtiotvå minuter får man följa hennes vedermödor på tronen och relationerna med männen i hennes liv där Marcus Antonius (Richard Burton) dyker upp och i honom får hon – och ser hon – för första gången en jämnlike.

Under inspelningen blev Taylor och Burton ett kärlekspar trots att dom båda var gifta på varsitt håll och det sågs inte direkt med blida ögon. Produktionen kantades av så många andra problem (utbytta regissörer och skådespelare, scener som fick spelas in på nytt, pengar som tog slut) att denna otrohetsaffär inte direkt var bra PR för filmen. Att all reklam är bra reklam gällde tydligen inte på 60-talet…

Cleopatra var den första kvinna som regerade utan en manlig medregent och hon var en slug jäkel som spelade på alla sina strängar för att nå sina högt uppsatta mål. Vad var målen då, kanske man kan fråga sig? Makt. Ja, makt. Samma typ av dragningskraft som sporrat tusentals män att gå över lik genom historien, men denna gång är det alltså en kvinna som håller i rodret och gör allt som behövs för att få som hon vill.

Förutom Elizabeth Taylors närvaro tycker jag filmens stora behållning är masscenerna. Att veta att det inte suttit nån datanisse som kört Ctrl X – Ctrl V med femtio statister för att få till en scen med tusen pers gör mig i det närmaste själsligt tillfredsställd. Här gäller ”what you see is what you get”, allt är på riktigt, det här är handlingskraftig filmkonst på ett sätt som aldrig görs nuförtiden. Tänk om Peter Jackson behövt filma Slaget vid Helms klyfta helt utan vetskapen att det ens fanns datorer, eller Wolfgang Petersen behövt göra båtscenen i Troja med riktiga fartyg. Ja precis, tänk den tanken en stund.

Det tog en halv söndag att se filmen, det fick bli paus för både middag och fika, men det var det värt. Det här är helt klart en sevärd klassiker och det enda jag kan tycka är riktigt synd är att Richard Burton inte kommer upp i en bråkdel av Taylors utstrålning. Jag hade haft lättare att förstå deras passionerade förhållande om han spelat i hennes liga rent utseendemässigt. Men det är en liten petitess i sammanhanget.

 

Publicerat

MISS SECRET AGENT

Gracie Hart (Sandra Bullock) är en handlingskraftig polis. Duktig, smart, finurlig. I filmen framställs hon till en början som manhaftig i klädsel och kroppsspråk fast hon kanske egentligen bara är en helt vanlig tjej.

Kanske vill filmmakarna bara få till en så redig makeover som möjligt för Gracie måste nämligen lära sig att smälta in bland dom riktigt vackra kvinnorna när hon ska gå undercover och bli en av Miss United States-kandidaterna för att förhindra att skönhetsjippot – och alla tjejerna – sprängs i luften.

Hela den här filmen står och faller men om man gillar Sandra Bullock eller inte. Jag är med i hennes fanclub och tycker det här är alldeles okej underhållning för stunden även om snubbelhumor kanske inte är min starkaste skrattgren.

Imorgon tänkte jag ge mig på att recensera uppföljaren.

Publicerat

THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

Publicerat

MR. BROOKS

När filmer man minns som bra kommer till Netflix är det himla lätt att ”unna sig” en återtitt. Det är ju bara att klicka bort eländet om det inte passar, om den åldrats på nåt annat sätt än med värdighet och bibehållande intressen.

Mr Brooks svajar nånstans på broräcket där. Ena sidan av mig njuter av att se Kevin Costner som mångbottnad seriemördare, den andra sidan av mig för fan SPUNK på musik och klippning. Filmen är från 2007 men känns som en tidig 90-talare i känslan. Det behöver i och för sig inte vara nåt negativt men då får man göra det med lite mer finess och mening än här.

Kanske får jag lite extra 90-talsfeeling eftersom även en av dom största kvinnliga skådespelarna – Demi Moore – har en huvudroll och här är hon hes och härlig precis som vanligt. Och smart. Det ska man inte glömma.

Såna här filmer där en familjefar visar sig ha rejält smutsig byk i tvättkorgen finns det ganska många av och detta är sannerligen inte en av dom bästa i genren men gillar du Kevin Costner är filmen värd två timmar av ditt liv även om betyget ”bara” blir en trea, om än en knapp sådan.

Publicerat

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.

Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.

Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.

Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.

Publicerat

THE MECHANIC

Nej det här var ju inte speciellt bra.

Trots en tuff Jason Statham, trots en rutinerad Simon West i regissörsstolen, trots skådiskameleonten nummer ett just nu Ben Foster, trots en charmant Donald Sutherland i en liten rullstolssittande roll och trots att filmen är riktigt snygg så är den grund så det knappt plaskar under skosulorna trots att det regnat i dagar.

Det här var ju jättesynd på så fina pickadoller. Räserbåtar. Kakor. Ärtor. Vad fan heter det?

 

 

(supersvag, alltså suuuupersvag)

Publicerat

Fredagsfemman #233

5. Alla dessa frågetecken

Finns det stora vänliga jättar? Fixar Steven Spielberg verkligen att göra en ”förtrollande familjefilm” 2016? Är SVJ – Stora vänliga jätten verkligen en toppenbra svensk översättning på originaltiteln The BFG? Är The BFG en vidare värst genomtänkt titel in the first place? Är det här en film man ”borde” se? Bör man köpa en handväska skrymmande nog för en ihopfällbar motorsåg? Är det medtag-näsdukar-dags kanske? Hur trött kan man vara på filmer som enbart är gjorda på hittipå-väg? Så många frågor, så få svar. Bäst att gå vidare till plats 4.

.

.

.


4. Den där lilla filuren som hoppar i soffan

ÄNTLIGEN ska jag få se den där lilla tjommen som hoppar i soffan på bio, djuret, vad är det för nåt, råtta? Kattunge? Illerbarn? På söndag är det pressvisning för filmen som bjussat på vårens och sommarens charmigaste trailer: Husdjurens hemliga liv. Jag tror banne mig att 2016 är på väg att bli det starkaste året för animerad film – någonsin! Kolla trailern här om du blir nyfiken. Och kolla ända till slutet och koncentrera dig på soffan.

.

.

.

3. Boktips från hjärtat

Det är fem år sedan regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann spårlöst efter att ha stått på några klippor utanför Fjällbacka och rekat miljöer till nästa Camilla Läckberg-filmatisering. Kroppen har fortfarande inte hittats och det som hänt är fortfarande ett frågetecken stort nog att skugga alla under punkt 5. Daniels fru Malin Lagerlöf blev ensam med deras tre små barn och sorgen efter att ett 25-år långt förhållande plötsligt fått ett….slut. Nu har hon skrivit en bok om det som hänt, ”Dagbok från ditt försvinnande”. Jag har läst den. Jag visste inte om jag skulle våga göra det men jag gjorde det och det var tur. Det är en bok om sorg men också så mycket mer. En boktips från mitt hjärta till alla som känner att dom på något sätt behöver tröst.

.

.

.

2. Julianne Moore

Idag har Freeheld premiär, en film där Julianne Moore har den ena huvudrollen. Imorgon kommer min recension av filmen och jag kan bara säga som så: Julianne Moore är fuckin´amaaaayzin´!

.

.

.

1. Stranger things

Bildgooglar man på orden strange things kommer det upp en hel del grejer som man kanske inte vill ska stanna på näthinnan. En bajsmössa till exempel. En sån himla tur att dagens etta på listan heter Stranger things och ingenting annat. Det här är Netflix nyaste originalserie och jag hoppas att alla med någon faiblesse för 80-talsfilm letar upp den och tittar. Det här är nämligen något så mumsigt som en nyinspelad nostalgitripp som andas ALLT som hör amerikanskt 80-tal till (inklusive Winona Ryder!) och allt är bara SÅ BRA. Bara intromusiken får det att tåras i ögonen. Blipp-blopp-mys.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #232

5. Ingen återvändo

Gillar du bra film? Har du Netflix? Har du sett Joe? Inte?!? Då kan jag meddela att det inte längre finns någon godtagbar ursäkt för att inte rätta till det misstaget, Joe finns nämligen att se på Netflix nu. Så det så. Invänta en regnig eftermiddag eller skit i det, vänta inte på nånting alls, se filmen bara!

.

.

.

4. Kärlek Deluxe

Om det regnar imorgon eller om du helt enkelt bara känner för en mysig hemmakväll i soffan, här kommer ett TV-tips. Kärlek Deluxe. En svensk film som (ja ja jag veeeet att det kommer knorras nu) på TV4 men som är såpass mysig och bra att jag tipsar om den TROTS att det är reklamavbrott och skit. Här kan du läsa min recension om du vill, annars kan du alltid strunta i den och bilda dig en alldeles egen uppfattning. PS. Bortsett från denna film så känns det som SM i bra-filmkväll-på TV imorgon: Stuart Little, Waterworld, District 9 och Moneyball visas också, bland annat.

.

.

.

3. Filmerna på Malmö Filmdagar

Nu har första informationen kommit om vilka filmer som kommer visas på Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Hitta Doris! Jamen, vi ska få se HITTA DORIS! Men nu håller jag och alla medresenärer och filmspanarvänner tummarna för snällasnällasnälla visa den på originalspråk! S n ä l l a !

.

.

.

2. De dödas röster

Jag lyssnar jättemycket på podcasts och jag verkar inte vara ensam om det. Det var därför helt magiskt att lyssna på De dödas röster som är nåt så härligt märkligt som en thrillerpodd vilket kanske bara är en mer modern beskrivning av radioteater, något som å andra sidan inte gör den ett dugg sämre. Sara Bergmark Elfgren har skrivit manuset till detta spännande drama som innefattar så mycket att jag inte tänker ge mig på att beskriva det. Lyssna, gör det, lyssna och följ journalisten Emma som börjar nysta i ett tjugo år gammalt mord. Lyssnar du med lurar när det är sovdags kan det bli problem, det kan jag lova av egen erfarenhet. Du hittar den där poddar finns (under P3 Serie) eller så kan du lyssna direkt på hemsidan genom att klicka här.

.

.

.

1. Filmspanarträff imorgon!

Det är mitt i juli, mitt i sommaren, mitt i semestrar och annat jox men ingenting stoppar Filmspanarna, imorgon är det nämligen dags för årets sjunde filmspanarträff och den femtionde (!) sedan starten. Jojjenito väljer film, frågan är vad han gillar bäst: magrutor från Södermalm eller dansk ångest?

.

.

Publicerat

THE DO-OVER

Ja herregud asså. Tänk vad ett namn kan göra.

”Netflix, the world’s leading Internet TV network, will be the exclusive home of four feature films starring and produced by comic icon Adam Sandler, whose movies have delighted hundreds of millions of fans all over the world.”

Hundra miljoner fans kan inte ha fel. Adam Sandler är en komisk ikon och Netflix var inte sena att påpeka det när det blev klart att dom, tillsammans med Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, skulle producera FYRA filmer exklusivt för Netflix användare världen över.

En sån som jag som har garvat läppen av mig åt Adam Sandler och hans dummerjönsfilmer genom åren borde ha gått ner i brygga av en sån deal men jag undrar om inte Sandler själv med detta uttalande visar att han är den gladaste av oss alla:
– ”When these fine people came to me with an offer to make four movies for them, I immediately said yes for one reason and one reason only….Netflix rhymes with Wet Chicks. Let the streaming begin!!!!”

Nåja. Glädjen över ett simpelt rim gör ingen film och det visade Sandler med all önskvärd tydlighet i den första Netflix-filmen The Ridiculous 6 som var så erbarmligt dålig att jag inte haft minsta lust att skriva en endaste rad om den. The Do-over är ett steg i rätt riktning men det är fanimej inte ett stort.

”Skämten” andas så himla mycket 1989. Mycket av det som var kul då funkar inte längre, det är en annan tid nu. Kanske har Sandler letat fram nåt gammalt skrivbordsgömt-och-glömt manus och dammat av det, enkelt och smidigt javisst, snabba pengar och en deal som måste hållas, jag fattar grejen MEN filmen är allt annat än bra.

Att den klarar sig från det lägsta betyget beror på mitt grundgillande av Sandler och att filmen – jämfört med The Ridiculous 6 – ändå går att se utan bestående men.

I avsnitt 42 av podcasten Snacka om film försöker både jag och Steffo bena ut våra tankar om den här filmen. Det var allt annat än lätt.

Publicerat

Fredagsfemman #228

5. Splash – ur sjöjungfruns point of view!

Minns du filmen Splash från 1984? Den romantiska komedin med Tom Hanks och Daryl Hannah? Hanks spelade den unge mannen som återförenas med – och förälskar sig i – Hannahs sjöjungfru Madison som räddat honom från att drunkna som barn. Filmen utspelade sig med Tom Hanks rollfigur i centrum trots att manusförfattaren Brian Grazer faktiskt skrivit berättelsen utifrån sjöjungfruns synvinkel – MEN det funkade inte riktigt på 80-talet, vem hade velat se en film med en KVINNA i centrum? Kräääjsy! Men nu är alltså en reboot på g och denna gång ger han sig inte, Brian Grazer. Nu kommer filmen göras med kvinnorollen i centrum. Låt oss bara hoppas att han kommer på en bättre titel än den som ratades 1984: Wet.

.

.

.

4. Här är han – Fast & Furious 8-skurken!

Hur coolt är det inte? Steinar! Wohooo! Och hur pepp är man inte på den här filmen? För egen del – MUCHOMASSOR!!! Biopremiär i Sverige 17 april nästa år!

.

.

.

.

3. Bo Burnhams nya!

Den oefterhärmliga sjungande och spelande amerikanske komikern Bo Burnham är tillbaka! Hans Make Happy Tour har hittat till Netflix och jag har vid det här laget inte bara sett den en gång, inte två heller. Han är bara så grym! Och om jag önskar tillräckligt mycket att han kommer ge sig ut på en Europaturne så dottern och jag slipper köpa flygbiljett till typ Alabama – kommer min önskan att slå in då?

.

.

.

2. Filmspanarträff!

Imorgon är det sommarens första filmspanarträff! Det får helt enkelt bli en paus i fotbollstittandet för jag vill såklart inte missa en chans att träffa gänget, se en (förhoppningsvis) bra film och prata film över en middag. Vilken film vi ser kan du läsa om här på bloggen på onsdag.

.

.

.

.

1. Sverige – Italien idag!

Släpp allt du har för händerna, klockan 15 smäller det!

.

.

.

Publicerat

DAFT PUNK UNCHAINED

Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo. Ingen skulle känna igen dom på stan men alla, ALLA, har hört deras musik.

Har du inte bott under en sten eller i en källare av Fritzltyp dom senaste tjugo åren så är det jag precis skrev dagens sanning. Du kan inte ha undgått att höra dessa två mäns skapande under bandnamnet Daft Punk. Oftast iklädda hjälmar och andra ut-eller-uppklädningskläder på scen och i videos. Hemliga herrar det här. Och genier i sin genre, ja banne mig, genier!

När jag fick reda på att en dokumentär om bandet fanns på Netflix ilade jag hem efter jobbet och fullkomligt voltade ner i soffan med tungan hängande ut genom mungipan. Andfådd som fan. Upprymd. Förväntansfull.

I filmen får vi följa Daft Punk från dom första stegen i början av 90-talet när gruppen hette Darlin´och var tämligen okända till 2014 när dom fick en Grammy för Årets album, fullständigt magnifika ”Random Access Memories”.

Det är klart jag var nöjd där i soffhörnet. Njutande nöjd. 85 minuter bra musik på jätte-TV:n. Som dokumentär är den kanske inte direkt Janne Josefsson-grävande men what the heck, vem behöver det om gruppen som skrev filmmusiken till 2010-års bästa film?

Publicerat

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.

Publicerat

THE DETAILS

Tänker du ibland på att det är dom små detaljerna i livet som gör dom största skillnaderna? Att gå över gatan och nästan bli påkörd kan ge en lyckokänsla över att vara vid liv som i sin tur leder till att man byter jobb. Till exempel.

Jeff Lang (Tobey Maguire) har ett helvete med sin gräsmatta. När han misstänker att det är tvättbjörnar som förstör den blir han arg, så arg att han vill ligga med sin fru (Elizabeth Banks) som i vanlig ordning säger nej så han sätter sig och onanerar framför live-porr-brudarna på nätet och vips – en sak leder till en annan – och han är hux flux otrogen med sin bästa vän. Samtidigt är han läkare till yrket och kommer nära en av sina patienter, en svårt njursjuk man och det får honom att tänka på det här med livet, på om frun och sonen är friska eller om det är bra att testa sig och huset därhemma behöver byggas ut men dom ids inte hålla på med bygglov, istället charmar Jeff den mentalt instabila grannen (Laura Linney), hon lagar blåbärspaj och sen hamnar han i säng med henne också.

Det snurrar runt Jeff Lang kan man säga. Livet snurrar. Allt snurrar. Han snurrar. Samtidigt, detaljerna, det är DETALJERNA som är A och O. Karman. Ödet. Mirakel. Helveten. Var man hamnar. Vilka man omger sig med. Vem man släpper in nära, vem man håller på avstånd och tvättbjörnarna, vad gör alla tvättbjörnar i badrummet?

Sevärt för stunden är det utan tvekan. Bra skådespelare och helt okej hantverk överlag. Och nu finns filmen på Netflix också. Det måste vara ödet.