Etikett: Netflix

Publicerat

Back to the 70´s: NETWORK (1976)

TV-stationen UBS. Den äldre herren Howard Beale (Peter Finch) har varit nyhetsankare i många många år men på grund av dalande publiksiffror får han plötsligt sparken. Bittert såklart men Howard tänker inte gå lugnt och stilla. I direktsändning berättar han att han om en vecka kommer ta sitt liv med ett skott i pannan – inför TV-kamerorna. Hans fru är död och dom fick inga barn, han upplever sig inte ha någonting att leva för länge när jobbet inte heller finns kvar.

Det är klart att hotet om självmord i direktsändning ger ringar på vattnet. Beale blir en snackis och får löpsedlar samtidigt som han stoppas från att visa sig på TV MEN lång och trogen tjänst hjälper honom och han lovas ett sista inhopp. Han kan dock inte låta bli utan börjar prata om en massa personliga funderingar istället.

Traditionalisterna på stationen får krupp och vill stoppa Beale för alltid men den nyanställde Diana Christensen (Faye Dunaway) ser på händelserna med helt nya ögon. Uppmärksamhet ger reklam gör att tittarna flockas och det blir till ett likamedtecken med en välmående TV-station.

Network är en såndär storfilm, en klassiker, en film som som det pratas om fortfarande, en sån som aldrig riktigt åldras. Den dryper av samhällskritik och frågeställningar kring cynisk kapitalism och visst gillar jag det MEN jag kan inte säga att filmen rockade min värld. 2016 är detta liksom inga nyheter, det är vardag. Tyvärr kanske man ska tillägga.

Filmen fick tio Oscarsnomineringar och vann fyra varav Bästa manliga huvudroll var en av dom. Peter Finch änka Eletha och filmens manusförfattare Paddy Chayefsky tog emot priset och Finch blev därmed den första skådespelare att vinna en Oscar postumt.

Det här är den tredje filmen i temat som är regisserad av Sidney Lumet. Det säger mer om hans storhet under detta årtionde än om min bristande fantasi. Nästa vecka är det sista filmen ut i detta tema och den är inte regisserad av honom. Jag lovar.

Publicerat

TEAM FOXCATCHER

Jag tyckte väldigt mycket om Foxcatcher, filmen som kom 2014 och som handlade om den excentriske brottartränaren Jan du Pont (Steve Carell) och hans förhållande med sina brottaradepter David Schultz (Mark Ruffalo) och hans bror Mark (Channing Tatum).

Team Foxcatcher är en dokumentärfilm som gräver sig ner ytterligare i den bizarre du Pont-mannens liv och det blir tämligen närgånget faktiskt. Många autentiska filmsnuttar och bilder hjälper till att bygga pusslet och kanske komma med en förklaring till hur ”sagan” om träningsanläggningen/atletboendet Foxcatcher kunde sluta som den gjorde, med att Jan de Pont blev en mördare och en av USA´s mest framgångsrika brottare togs av daga.

Det första som slår mig när jag ser den här filmen är hur extremt porträttlikt Steve Carell och Mark Ruffalo gestaltade sina verkliga förlagor. Har man inte superkoll på Jan du Pont och ser Carell med jättesnoken på film kan man lätt se det som ”Steve Carell med lösnäsa” men närå, i Foxcatcher ser han precis ut som Jan du Pont gjorde i verkligheten.

Det andra som slår mig är att det är otäcka bilder och föga smickrande personliga filmer regissören Jon Greenhalgh fått tag på. Som när du Pont hanterar en k-pist från sitt eget fönster till synes utan att ha den minsta kontroll, alltså det är läbbigt. Lägger man sedan till att han var paranoid och inbillad maktfullkomlig med alla sina pengar och inflytande, han var inte en man att leka med.

En KLART sevärd dokumentär, även om man inte gillar brottning.

[Filmen finns på Netflix]

 

Publicerat

HE NEVER DIED

Är det här en extraordinär filmpärla eller ett mediokert försök att leka konstnärlig enbart via ett sengångartempo? Filmen could fool me. Jag vet nämligen inte.

En del av mig känner att det här är jättebra, att Henry Rollins odödliga sävliga alfahanne-man vid namn Jack porträtteras med stil, finess och en annorlunda touch, en touch som gör fjärilar av halväckliga larver. En annan del av mig säger att He never died inte är nåt annat än en larv som somnat i solen och som blir till mjöl om man petar iväg den med tummen och pekfingret.

Jag är helt enkelt konfys men ger betyg efter magkänslan. Rollins själv förtjänar dock en trea men EN väsande karaktär gör ingen film.

I avsnitt 32 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla underliga film.

Publicerat

HUSH

Nu ska vi se.

Home invasion-filmer. Är det läskigt?
Japp.

.
Home invasion-filmer där hemmet är långt ut i skogen utan grannar i absolut närhet, det då, är det läbbans?
Jomen!

.
Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster och tittar in?
Ja.

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster och tittar in och har en VIT MASK för ansiktet?
Va? Skojar du? Klart det är otäckt! Vita mask-mördare är det värsta som finns!

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och där mördaren hux flux står utanför ett fönster, tittar in och har en VIT MASK för ansiktet OCH där den kvinnliga huvudpersonen är heeeeelt ensam i huset?
Jaaaa. Men suck, ta i då! Kom med nåt ÄNNU värre!

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster, tittar in, har en VIT MASK för ansiktet och där den kvinnliga huvudpersonen är heeeeelt ensam i huset OCH hon är dessutom DÖV!
LÄGG AV! Satan va creepy!

Ja, precis. Det är Hush. En tämligen creepy film faktiskt.

Och den finns på Netflix!

Publicerat

Fredagsfemman #209

5. What´s the catch med Domhnall Gleeson?

Okej, om vi ser till enbart dom tre senaste åren så har vi sett Domhnall Gleeson i dessa filmer: About Time, Frank, Calvary, Unbroken, Ex Machina, Brooklyn, Star Wars: The Force Awakens och The Revenant. Inga små fjösfilmer direkt. Men hur kommer det sig att denna – i mina ögon – måttligt habile aktör lyckas ro hem både huvudroller och tongivande biroller gång på gång på gång? Nån som fattar grejen med honom? Storheten? Alltså jag tycker inte han är helt usel, det är inte det jag säger, jag tycker bara han är alldeles för blek jämfört med rollerna han förväntas axla.

.

.

.

4. Chelsea Does

En riktigt skön komma-hem-från-jobbet-och-titta-med-ena-ögat-men-snart-sitter-man-i-soffan-med-en-kopp-kaffe-serie som finns på Netflix. Komikern Chelsea Handler testar grejer och ifrågasätter både det ena och det andra. Ytligt och djupt samtidigt – och roligt!

.

.

.

.

3. Nostalgifest med Arkiv X anno 2016

Det räcker att höra introt så är jag hemma. Jag tyckte så MYCKET om Arkiv X när det gick ”förr” och jag tycker om det nu också. Det är som om tiden stått…..still. Himla himla härligt!! Och synd att det bara är sex avsnitt.

.

.

.

.

2. Rocky Balboa

En sån superfin filmkaraktär han är egentligen, Rocky Balboa! Och vilken resa han startade 1976, Sylvester Stallone, när han skrev manuset till Rocky, lyckades få några snubbar med stålar att fatta grejen, vägrade se Burt Reynolds i rollen och stod på sig. Fick han inte spela rollen själv blev det ingen film. Fyrtio år har gått. Rocky är gammal nu men i filmen Creed är han inte bara äldre utan även BÄTTRE än någonsin! Det finns INGENTING som tyder på att NÅGON kan slå Stallone på fingrarna på Oscarsnatten. När han vinner ska jag liveblogga och dricka skumpa samtidigt och kanske gråta en skvätt. Så det så.

.

.

.

1. MELLOOOO!!!

Ett år går så fort, imorgon börjar det igen, Melodifestivalen! Årets sex bästa lördagar och dom radas upp som ett discoblinkande pärlband under årets mörkaste tid. Himla himla mysigt!!

.

.

.

 

Publicerat

P.S

En av filmens stora plus är insikten om hur lik Nicole Kidman Laura Linney är. I den här filmen ser dom ut som systrar. Detta kan även ses som ett minus om man inte gillar Kidman, men det gör jag. Jag gillar Laura Linney också.

Vad gäller P.S. som film så är den bra luddig. Kanske handlar det om en död man som reinkarnerats i en ung man (Topher Grace). Kanske handlar det om en före detta äkta man (Gabriel Byrne) som hade större problem än den före detta frun (Laura Linney) kunde misstänka. Kanske handlar det om svarsjuka två vuxna syskon emellan eftersom brodern (Paul Rudd) får hembakad paj av modern men systern (Linney) inte får det – och hon tycker inte ens om paj. Kanske handlar filmen om kvinnlig vänskap och rivalitet? Kanske handlar det om gummsjuka? Om svartsjuka? Jag vete fan faktiskt.

Filmen sågs i ett svep utan problem, den tickade på, jag hade rätt trevligt men var det meningen att jag skulle greppa någon röd tråd så var den här banan riktigt illa snitslad.

Publicerat

BLONDIE

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit ”BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: 6 YEARS

Jag har sett den här postern fladdra förbi på Netflix utan att jag haft minsta tanke att stoppa den och trycka på play. 6 years har liksom känts som en film för yngre människor än jag, kanske i samma stil som LOL med Miley Cyrus, vilket också är en film som inte direkt lockat mig.

När jag fick mejlet från Moya med alla dessa filmtips så var dock denna film med och då kunde jag inte blunda längre. Som tur var! Filmen visade sig nämligen vara betydligt bättre än jag trott, ja helt annorlunda än beskrivningen på sajten faktiskt.

Melanie (Taissa Farmiga) och Dan (Ben Rosenfield) har varit ihop i sex år och är typ…19-20? Dom är kära, tajta och trygga med varandra men befinner sig i en situation i livet då diverse roligheter och olikheter drar. Utbildningar på annan ort, jobb, fester och nyfikenhet på andra.

Det låter såklart som vilken växa-upp-film som helst men om jag säger att det är mumblecore-bröderna Duplass som producerat så förstår många kanske att filmen har betydligt mer allmänmänskligt djup än ”vanliga” tonårsfilmer har. Filmen känns liksom, den passerar inte bara, den stannar. Jag känner redan ett sug efter att se om filmen och bara DET är ju ett bra betyg.

Skulle det göras en svensk remake på filmen skulle Alicia Vikander och Adam Pålsson vara perfekta i rollerna, mest för att dom är utseendemässigt väldigt lika Farmiga och Rosenfield.

Jag tackar Moya så mycket för detta tips! Nästa tisdag kommer ett nytt.

Publicerat

BEASTS OF NO NATION

Jag kan förstå att det sitter långt inne att välja en 137 minuter lång film om barnsoldater i Afrika när det finns så många andra filmer att se, så många roligare, lättsammare, mer underhållande filmer.

Jag har själv suttit med fingret på fjärrkontrollen och trott att det är NU jag ska den här filmen bara för att sekunden efter ha klickat mig fram till nåt som kräver betydligt mindre av mig som tittar. Sen en dag hände det. Dagen då jag började titta på The Ridiculous 6 med Adam Sandler och tjugo minuter in i filmen sa högt till mig själv ”NÄDU FIFFI, NU RÄCKER DET TAMEJFAN MED SKITFILM FÖR IDAG!”. Så jag tryckte på stopp och sen kom jag på det. Beasts of no nation! En film som handlar om nåt väsentligt, som vill berätta nåt viktigt – och Idris Elba är med. Och den är skriven och regisserad av Cary Joji Fukunaga, mannen bakom True Detective.

Sagt och gjort. Pang poff. Och nu sitter jag här 2,5 timme senare och gör som han med hockeyfrillan i Panta mera-reklamen. Jag klappar mig på axeln och tackar mig själv för den goda smaken att välja bort och välja nytt. Det visade sig nämligen att Beasts of no nation var betydligt enklare att ta sig igenom än mina fördomar sa mig.

Visst är det en mörk berättelse som just utspelat sig framför mina ögon, den om lille Agu (formidabelt spelad av Abraham Attah) som blir barnsoldat i ett icke namngivet afrikanskt land och som under sin mycket specielle befälhavare (Idris Elba) tvingas växa upp på många olika sätt.

Filmen är så otroligt varm mitt i allt det vidriga. Mycket av den känslan beror på sättet det är filmat på, på färgerna, på ljussättningen. Filmen är liksom både vacker, lätt och tung samtidigt. Märkligt. Timmarna svischade förbi i en himla fart och även om underhållen är helt fel ord i sammanhanget så hade jag inte tråkigt en enda sekund. Det finns dessutom en hel del scener främst under filmens första halva som på riktigt är mysiga. Jag tänker främst på fantasi-teven. Vilken himla bra idé att ta själva skalet av en tjock-TV, ställa det framför någon som ska låtsas titta på TV och på andra sidan spelar kidsen upp live-sketcher/dansar/utövar diverse sporter.

Det här blev ett klick på fjärrkontrollen som betalade sig väl. En väldigt bra film!

Publicerat

Fredagsfemman #201

5. Me and Earl and the dying girl

Idag har den här lilla fina filmen biopremiär. Jag hoppas den hittar sin publik, det är den värd! (Mina tankar om filmen finns här)

.

.

.

4. Kill Bill-dubbel

Om det är någon som inte sett Kill Bill 1 och 2 på stor duk så finns värsta bästa chansen imorgon när Cinemateket visar båda efter varandra på Filmhuset, endast med en halvtimmes paus emellan. Låter det spännande? Läs mer om visningen här.

.

.

.

3. A very Murray Christmas

Har du en timme över i julfixandet? Har du Netflix är denna timme lätt spenderad med Bill Murray och vänner i en julspecial som i alla fall jag skulle kunna tänka mig ha på som bakgrundsbrus hela julhelgen. Eller kanske inte förresten, jag ångrade mig. Chris Rock är ju med, fast bara en liten stund som tur är. MEN det är Sofia Coppola som regisserat och då känns det direkt som en Lost in translation-reunion och DET är ju trevligt om nåt.

.

.

.

2. Gör vågen för Vågen på Itunes!!

Bølgen, The Wave, Vågen – kärt katastroffilmsbarn har många namn. Och vet du, nu finns den att HYRA PÅ ITUNES! 39 kr. Som hittat. Himla bra film det där. Himla bra! (Här är min recension)

.

.

.

1. Årets sista filmspanarträff

Imorgon är det dags för filmspanarna att ses igen och förutom att det blir årets sista träff och en slags filmisk luciavaka så är det också årets i särklass SÄMSTA premiärhelg. Jag avundas inte Cecilia som ska välja månadens film men å andra sidan känner jag mig inte så värst kräsen. Det kommer – som vanligt – att bli trevligt vilken film det än blir. Vi ses imorgon, filmspaners!

Publicerat

Fredagsfemman #200

5. Idolfinalen på Globen

Ja, jag erkänner utan omsvep, jag har sett rätt mycket Idol den här hösten och jag tycker det har varit riktigt bra. Det har i alla fall varit väldans mysigt att ha ett program som går att se tillsammans med kidsen – åtminstone ibland (fast våra timmar framför Bron slår allt!! Helvete vad bra säsong tre var!!).  För första gången någonsin är det dessutom TRE finalister.  Martin, Amanda och Simon, tre störtsköna artister som alla tre kommer bli apstora och DET har aldrig hänt förut i Idol, då har jag mer tyckt synd om vinnaren. Nu ser jag fram emot kvällen. Spännande!

.

.

.

4. Jessica Jones på Netflix

Jag tycker om den där serien, jag bryr mig om Jessica Jones, hon känns sådär ensam, så som jag uppfattade David Banner på 80-talet. Handlingen är mörk, hon är trasig, livet har inte varit snällt. Som MARVEL-superhjälte kände jag knappt till henne alls innan det blev klart att Netflix skulle göra en serie men nu vet jag lite mer och ännu mer ska det bli hoppas jag.

.

.

.

3. Amy Schumer  på Apollo

En komiker som kan skämta om urinvägsinfektion, alltså…..YOU GO GIRL!!!! Månadsavgiften till HBO har aldrig känts mer värd.

.

.

.

2. Gina Dirawi på SVT

Jag vet inte om man behöver backa Gina egentligen, hon är ju en lysande stjärna, så jävla naturlig, charmig, finurlig och begåvad och jag är säker på att hon kan skaka av sig skitsnack som vore det mjäll. Men det jag skulle vilja backa är båten som heter Det Svenska Avundsjuka Jävla Jantefolket och jag skulle backa båtjäveln i full sula rakt in i Nybrokajen så den sjunker som en gråsten. Det går inte att vara omtyckt av alla men det går att välja att bete sig ”som folk”. Och Gina kommer vara en PERFEKT julvärd. För första gången i modern tid kan jag tänka mig att ta TV:n på hela kvällen. Lika udda som att ha tre finalister i Globen. (Och tapeten i bakgrunden på bilden kommer från en rätt så trevlig liten färgbutik. Just sayin. ;))

.

.

.

1. 200 veckor med Fredagsfemman!

Det är kul att fira saker, man måste ju passa på när tillfälle bjuds, eller hur? Och idag tar jag chansen att ohämmat tjonga upp min egen fredagslista på förstaplatsen. 200 veckor med Fredagsfemman, 200 kvällar när jag gnuggat varenda hjärncell jag har för att producera en lista värd namnet. Ibland har det tagit fem minuter, ibland femtiofem. Ibland ännu längre. Jag tänkte ett tag att jag skulle hålla på tills jag kom upp i 200 listor och nu, schvooong, är jag här. Ska jag sluta med Fredagsfemman? Tanken svindlar. Jag tycker ju om min lista. Jag vill det inte – egentligen. Men 200, det är bra många veckor det. Segt som fan att läsa, kanske? Äsch, det får bli några till. Jag kör på. En vecka i taget.

Nu: tårta. Och många ljus blire.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DARK SUMMER

17-årige Daniel (Keir Gilchrist) har gjort bort sig ordentligt. Han har stalkat en tjej på nätet så till den milda grad att han är dömd till fotboja, husarrest och han får inte vara i närheten av en dator med internetuppkoppling.

Daniels mamma är på jobbresa hela sommaren och således är han alldeles ensam hemma under hela sin husarrest. Såklart. Det orimliga i detta får man helt enkelt bara svälja. Hans närmaste polare kommer på besök ibland men det är också allt. Annars är han ensam med sina tankar, vanföreställningar, rädslor och syner. För visst händer det konstiga saker i huset? Tjejen han stalkade, Mona Wilson, är inte hon död?

Dark summer är en såndär anspråkslös skräckfilm som kan funka alldeles toppen om man ser den vid rätt tillfälle, i ett perfekt sammanhang. Som under en halloween-natt med ett kompisgäng till exempel.

Den är otäck på ett ”lagom” sätt. Effekterna är snygga, stämningen rätt skön. Peter Stormare gör korta inspel i filmen som den enda vuxna människan man ser och han har väl kanske inte några av sina bättre dagar på jobbet men det spelar ingen roll. Filmen är solid, den utger sig inte för att vara mer än den är.

Jag blir nyfiken på regissören Paul Solet och kommer definitivt leta upp hans tidigare film, Grace.

Filmitch kör en fredagseftermiddagsskräckis även han.

Publicerat

DEALIN´WITH IDIOTS

Hahahaha! Ja jösses, ÄR vi såhär, vi sportföräldrar? Står vi där på sidan av fotbollsplanen och vrålar helt okontrollerat? Sitter vi på läktaren och flashar klykor både fram och bak och försöker överföra våra egna drömmar på dom små barnen som bara vill ha roligt med en boll, en puck, ett racket?

Efter att ha befunnit mig många många måååånga timmar på sidan av en fotbolls- och handbollsplan måste jag erkänna att manusförfattaren och regissören Jeff Garlin har hittat helt rätt i många av sina iakttagelser, kanske för att han själv är en idrottsförälder OCH har som egentligt yrke att suga i sig omgivningen och göra komik av den.

Jeff Garlin står nämligen inte bara bakom kameran i denna film, han är komiker i botten och här spelar han komikern Max Morris, en karaktär som helt solklart är han själv. Max har en liten son som spelar baseball och han sitter som alla andra föräldrar bredvid och hejar. Och tittar. Och förundras. Och som den komiker han är bestämmer han sig för att hänga med dessa vuxna för att leta material till en film om sportföräldrar och han är öppen med sina baktankar inför hela föräldragruppen och tränarna.

Det här är en i sina stycken skitrolig film. Det är ingen film som kommer förändra någons liv – eller någon vuxens beteende vid sidan av planen – men jävlar vilken igenkänningshumor det är bitvis! Kul take på hela idén dessutom!

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

PASSENGERS

Bra musik förhöjer alltid en film men motsatsen då? När musiken känns helt fel, påklistrad, nedkörd i halsen på oss som tittar? När musiken ska få oss att ”hamna i en stämning” men som bara hjälper till att förminska hela filmens handling? Ja herregud så retsamt det är.

Jag är fan allergisk mot sånt och är det nånstans det överanvänds (har jag märkt) så är det i ”övernaturliga thrillers” där långsam klinketiklonk-piano-spelande ska få mig att hamna i nånslags ”baravara-stämning” där jag kan ta in filmen så långt ner i lungblåsorna att jag aldrig behöver andas mer och där allt det flummiga-som-inte-är-ett-dugg-flummigt-egentligen på nåt sätt ska kännas….spännande.

Men se, ett jäkla trams är vad det är!

När jag hade sett 30 minuter av Passengers var jag så sjukt irriterad på bakgrundsmusiken som tog över hela filmen att jag till slut inte hörde vad skådespelarna sa, jag hörde bara musiken så jag gjorde nåt jag aldrig gjort förut. Jag såg resten av filmen helt utan ljud. SÅ skönt! Öronen applåderade åt tystnaden och filmen blev riktigt sevärd. Anne Hathaway är en såpass stabil skådespelare att hon är trovärdig även utan röst och Patrick Wilson funkade jättebra han också utan den där hemska pianoslingan som ett jättekli-igt myggbett över hela produktionen.

Filmen kan givetvis inte bli godkänd efter detta mankemang MEN helt utan värde är den inte. Twisten på slutet är jättesnygg!

Publicerat

WOULD YOU RATHER

Alla som känner mig det allra minsta vet att om det finns någon typ av människor jag avskyr som pesten så är det rika människor som använder sina pengar till att ”köpa” andra människor. Nu menar jag inte ”köpa” i betydelsen ”betala bra för tjänster som den icke-rika människan okejat”, jag menar när pengar används för att köpa känslor, moral, kroppar….liv… och när det sker i situationer när den rika vet att den icke-rika av olika anledningar inte kan säga nej till dessa pengar.

Men alla människor har ett pris, alla handlingar också och den här filmen visar med all önskvärd tydlighet just detta.

Iris (Brittany Snow) sköter sin svårt sjuke bror i hemmet utan varken ekonomisk eller praktisk hjälp från någon. Dom har inga föräldrar i livet och nära vänner – om det funnits några – har försvunnit. Brodern behöver en benmärgstransplantation, och det helst igår, för att överleva men det finns ingen ekonomisk möjlighet till att få detta genomfört.

Men så får Iris frågan av en läkare på sjukhuset att närvara vid en middag som även innefattar en form av ”lek”, en tävling där vinnaren går från middagen med cash nog att lösa alla skulder och betala all behövlig sjukhusvistelse och nödvändiga operationer. Iris kan, efter noga överväganden, inte tacka nej. Å andra sidan vet hon inte riktigt vad hon gett sig in i. Frågan är OM hon vetat, hade hon tackat ja eller nej då? Första tanken är såklart nej, men samtidigt…..fan vet.

För att vara en liten anspråkslös och föga känd skräckisthriller så tycker jag den har väldigt många plus. Skådespelarna agerar mycket övertygande, både rätt kända ansikten som Brittany Snow, John Heard, Jeffrey Combs och June Squibb men även dom för mig helt okända Jonny Coyne, Sasha Grey, Charlie Hofheimer och Enver Gjokaj imponerar. Kanske speciellt den sistnämnde Gjokaj som är huvudperson i en riktigt hemsk scen.

Att betyget jackades upp från en stark trea till en fyra beror på slutet. Det passade mig som handen i handsken.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i ämnet. Klicka på avsnitt nummer 3.