Etikett: Nicholas Farrell

Publicerat

LEGEND

Han kan göra bajskorvar till guldtackor, Tom Hardy! Vilken skitfilm som helst blir sevärd med honom i rollistan och alla som tror att jag på riktigt skriver detta av den ytliga anledningen att jag tycker han är snygg kan hoppa upp och sätta sig på en grep eller nåt.

Okej, visst ser han bra ut och visst är han supercool när han går (speciellt filmad bakifrån, i kostym, med sina sluttande brottaraxlar) och visst skulle han kunna få sitta i fåtöljen i vardagsrummet och hålla monolog på fredagskvällarna men ”snyggsnygg” tycker jag inte han är. Han har en blick som är supernärvarande och denna typ av intagande utstrålning har ingenting med snygghet att göra, inte på film och inte i verkligheten.

Med det sagt och med Legend i färskt minne, FY FAN vilket förhandlingsläge han har när det ska snackas gage framöver. Han kan ju bara droppa en utomjordisk siffra innehållande zillifillijoner nollor och vilken producent som helst borde kasta sig upp från stolen, spilla ut bubbelvatten, kaffemuggar och torra kanelbullar runt konferensbordet och vråla: HONOM SKA VI HAAAA med gult dreggel i mungipan. För SÅ bra är han!

Brian Helgeland har skrivit och regisserat denna film som handlar om tvillingarna Ronald och Reggie Kray som var gangsterkungar i London på 60-talet. Ron var den mer ”normale” av dom två, Reggie var inlagd på psyksjukhus/behandlingshem i perioder. Ron träffade Frances (Emily Browning), blev kär och gifte sig och Reggie var frigjord homosexuell och träffade bland annat en tahitier som han enligt egen utsago ”gjorde till en kringla”. ”I hurt him very very much”. Han är en man av extremt sköna onliners den där Reggie. Och inte så väldans stabil.

Ronald är inte heller stabil på sitt sätt och inte heller så bra på att hålla sina löften, något som Frances bittert får erfara. Om det nu är så bittert egentligen? Jag får känslan att Frances – logiskt – vet mer än väl vad hon gett sig in på men att nerverna inte riktigt håller för denna typ av leverne. Hon tar oss hur som helst genom filmen som berättaröst och även om jag kan tycka att det ”taget” kan vara mysigt på film (typ Harrison Ford i Blade Runner) så känner jag ofta att det är en billig lösning när manuset inte håller. Och det håller inte här.

Manuset är inte bra, musiken är verkligen inte bra, varken valet av instrumental ”mood music” eller dom tidstypiska hitsen. Helgeland har gjort det ALLDELES för lätt för sig. Att dra till med ”Chapel of love” med The Dixie Cups när det vankas kyrkobröllop, alltså va faaaaan. Tror han att vi biobesökare födda igår eller? F Ö R simpelt alltså. På många sätt lider Legend dessutom av dom sedvanliga based on a true story-fällorna där slutresultatet blir ett ”helt okej” men inte mer än så och i detta fall räddas detta ”helt okej” av….just det….du gissade rätt: Tom Hardy!

Hardy håller hela filmen på sina fyra axlar och han visar med sina versioner av Ronald och Reginald att han är kanske DEN – nu levande – bästa manliga skådespelaren av dom alla. Hade filmen varit bättre hade han varit en självklar oscarskandidat men nu känner jag mig tveksam till det. Hoppas dock jag har fel. Det är Tom Hardys år, det är Tom Hardys film, klart karln ska ha en oscarsnominering!

Vill du höra mig prata lite mer om Legend? Lyssna på avsnitt 12 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

TESTAMENT OF YOUTH

Det är svårt att visa passion för en påse brasved, till och med om man heter Alicia Vikander.

Vikander är en ynnest att skåda i vilken film hon än är med i men Kit Harrington (ja, Jon Snow), trots att han försöker le och ler med hela munnen så att varenda kvadratmillimeter av garnityret syns så ler han inte med ögonen och därmed känns han ungefär lika livfull som den där torra packen björkved i entrén på någon förorts-Coop.

Det är synd. Kärleken mellan Alicia Vikanders Vera Brittain och Kit Harringtons Roland Leighton är nämligen grundpelaren på vilken Testament of youth är byggd, filmen som är baserad på Brittains memoarer från tiden under första världskriget när hennes enda dröm var att som ung kvinna komma in på en utbildning på Oxford men vars livsuppgift blev att överleva männen som dog runt omkring henne och berätta deras – och hennes – historia.

Veras bror Edward spelas av Taron Egerton (från Kingsman) och hennes vän Victor av Colin Morgan (han som ser ut som Benedict Cumberbatchs lillebror, han som är med i andra säsongen av The Fall) och jag hade önskat att någon av dom bytt plats med Mister Vedklabbe, vilken boost för filmen, vilken handbromsvändning i 80 knyck för kärlek och passion det hade varit!

Testament of youth är – vad man än kan försöka läsa in mellan mina rader – en bra film. 129 minuter film kändes som 129 minuter film och jag hade rätt mysigt hela vägen. Regissören James Kent har fin fingertoppskänsla både i det stora och i det små och Alicia Vikander äger varenda scen hon är med i, vilket är många. Kanske till och med alla.

Publicerat

JOHAN FALK 3: DEN TREDJE VÅGEN

Efter det som hände i den förra filmen (Livvakterna) har Johan Falk (Jakob Eklund) sagt upp sig från polisen. Han vill bara leva ett lugnt och tryggt familjeliv utan att behöva se brottslighet i vitögat både på och efter arbetstid. Men…..det finns ju alltid ett men.

”Mennet” i det här fallet är Johans förre chef Sellberg (Lennart Hjulström) som har fått ett toppjobb inom Europol, EU:s polisorganisation. När Johan är på semester hälsar han på sin gamle vän och hamnar – såklart – mitt i skottgluggen.

Den tredje vågen ska symbolisera den våg av organiserad brottslighet som drar fram genom Europa och jag kan känna att jag skulle vilja sätta händerna för öronen och skrika LALALALALA för att slippa tänka att nånting av det här är verklighet, eller skulle kunna vara eller bli.

Med en budget på 50 miljoner kronor utklassar den här filmen dom föregående, i alla fall i cash. Att internetinformationen säger att filmteamet bara spenderade 37 av dessa miljoner är en annan femma. Jag tänkte i alla fall inte en enda gång att filmen hade kunnat bli ännu bättre med mer pengar.

Det den här filmen däremot har ökat på jämfört med dom första två filmerna är actionmomenten. Det här känns mer som en ren actionfilm än en thriller och/eller polisfilm. Jag tycker om filmen även om den känns aningens svagare nu än vid första (andra och tredje) gången jag såg den. Men en svag fyra är ändå en fyra.

Publicerat

Veckans klassiker: TRIUMFENS ÖGONBLICK

Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.

Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.

Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.

Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.

1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.

Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.

Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.

Här finns filmen att hyra.