DOTTERN

Det byggs en ny biograf i Stockholm, en bio som heter Capitol. När byggnaden var i sin linda startade gänget bakom biografen en kickstarterkampanj som jag givetvis hakade på. Jag betalade in lite pengar och skulle som tack få en liten present som tack när öppningen närmade sig.

Dagarna före jul dök den upp och jag måste säga att jag blev över förväntan glad över detta kickstarter-kinderägg som damp ner i brevlådan! En ursnygg svart tygpåse med biografloggan i guld, två fribiljetter OCH en DVD-film som jag aldrig hört talas om men blev jättesugen på att se. Och NU är det alltså sedd. Dottern. The Daughter. En film (löst) baserad på Henrik Ibsens pjäs Vildanden och med en HARANG av bra folk framför kameran.

Sam Neill. Geoffrey Rush. Paul Schneider. Stabila snubbar alla tre. Odessa Young som Hedvig. Simon Stone heter mannen som skrivit manus och regisserar och det här är hans långfilmsdebut. Han känns som en man uppvuxen med teater (kanske både som skådespelare och publik) för filmen har ungefär samma tempo som denna pjäs har på en teaterscen. Det låter inte riktigt lika högtravande i själva dialogen men att det är en filmad pjäs kan han inte svära sig fri ifrån.

För mig är filmens stora behållning Paul Schneider som Christian, mannen som återvänder till sin barndoms stad när pappan (Rush) ska gifta om sig med en (mycket) yngre kvinna. Christians mamma tog sitt liv, något som varit hysch-hysch under hela hans liv men nu är det dags att dra fram dom gamla skeletten till ytan igen. Tycker Christian. Hans omgivning håller nog inte riktigt med.

Jag såg den här filmen en kväll när det droppade snöblandat regn på fönsterrutan och det fladdrade stearinljus både här och där i lägenheten. Det var bra. Filmens långsamma tempo skänkte mig lugn i hela kroppen. En annan dag hade filmen kanske gjort mig stressad och nipprig? Så kan det ju vara. Sevärd tycker jag dock att den är, både för oss som redan innan sett Vildanden på en teaterscen och er som inte gjort det.

BAD BOY BUBBY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har vi sex filmaffischer till samma film. Det ser vid första anblicken ut som sex helt olika genres och det är inte utan att jag blir lite schizofren på kuppen. Jag har inte den blekaste aning om vad det är jag ska få se och det är både härligt och lite läskigt.

För första gången i livet förstår jag amerikanarna, ett folkslag som jag annars är rätt pigg på att håna för deras faiblesse för fyraminuterstrailers som berättar hela filmen från början till slut. Dom vill liksom veta vad dom får innan dom går till biografen. Dom vill kunna förbereda sig mentalt på det lyckliga slutet. Jag kan inte förbereda mig alls för mitt Bad Boy Bubby-papper är helt blankt.

Filmen börjar med en halvtimmes krypande rå-ångest i en skitig äcklig jävla källarlägenhet utan fönster. 35-årige Bubby bor där tillsammans med sin psykiskt störda mamma som behandlar honom som skräp, misshandlar honom både fysiskt och psykiskt och sätter på honom på kvällarna. Det har aldrig funnits någon pappa med i bilden, aldrig någon annan vuxen heller då deras liv enbart kretsat i den där hålan. Mamman har gått ut ibland men då med gasmask eftersom det i luften utanför dörren finns en giftig gas som gör att Bubby inte kan eller får gå ut.

Så en dag knackar det på dörren. En knack eller två. En man står där och vill komma in. Bubbys pappa.

Movies-Noir jämförde Bubby med Forrest Gump i sin recension av filmen och det är en klarsynt reflektion men där Forrest är gräddtårta är Bubby uppblött mariekex. Där Forrest är Hugo Boss är Bubby halva-priset-på-rean-på-använda-underkläder-på-loppis. Båda männen vaknar ur sina respektive liv, kliver ut och förändrar både sig själv och andra på sin resa men tro för all del inte på en fläck att Bad Boy Bubby har något med Hollywood att göra för om Forrest andas Universal Studios och svindyra effekter så är Bubby mer bakgata i Bukarest och kreativt pyssel medelst plastfolie.

Rolf de Heer vill säga en hel massa saker med filmen och mycket når fram till mig, andra saker inte. Ibland känns filmen enbart som en konstfilm, en sån som vill vara svår för svårighetens skull men ibland glimrar den till och blir riktigt hjärtskärande. Rollen som Bubby var den första för Nicholas Hope och han gestaltar honom med den äran. Det har blivit en lång rad filmer efter denna för Hope men ingen som jag sett, tyvärr.

Det går inte att begära nåt av en människa som ingenting förstår, det är lika sant såväl när det gäller filmkaraktärer som folk man träffar i vanliga verkliga sammanhang. Men bara för att jag förstår innebär det inte att jag måste acceptera allt som alla andra gör.

Jag förstår varför Bubby gör som han gör och blev som han blev men jag accepterar det inte.