Etikett: Nicolas Winding Refn

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

Fredagsfemman #227

5. Kan man se vilken film som helst ensam på bio?

Jag är en typ av människa som tycker om att gå på bio själv. Jag tycker det är både skönt och mysigt och har inga som helst problem med vad ”andra ska säga” för att man smyger in där helt solo. Jag känner mig alltså inte ”forever alone” när jag ser film själv, tvärtom. MEN, att se vissa  skräckfilmer ensam på bio, där nånstans kan jag känna ett motstånd, i alla fall när det gäller skräckfilm som jag på förhand anar faktiskt kommer göra mig riktigt jävla rädd. Som Conjuring 2. Som går på bio nu. Som jag inte har sett. Än.

.

.

.


4. Grabbkultur och blåsta skattepengar

Gudarna ska veta att jag inte alltid håller med Hannes Holm, i alla fall inte när han ger sig på mig och mitt skrivande. MEN, vår beef är passé och nu följer jag med spänning debatten som pågår angående Hannes Holms modiga outande av SF Studios och hur det går till med filmfinansiering och vart pengarna faktiskt tar vägen (länk till text i DN här). Personligen tycker jag hela frågan är ytterst beklaglig. Det handlar till mångt och mycket om hur våra skattepengar används och det konstiga är att det inte finns lagar och regler kring vad det statliga filmstödet ska gå till. SF Studios är ett vinstdrivande företag och har egentligen inte gjort något olagligt, dock känns deras beteende vansinnigt omoraliskt – men det är en annan femma. Men upp med skiten på ytan nu, lös problemet! Att 30% av produktionspengarna går direkt ner i fickan på SF Studios är långt mycket värre än att det görs för få filmer med kvinnliga regissörer. Tycker jag då.

.

.

.

3. Nicolas Winding Refn

Han gjorde Drive, denna fantastiska film. Sen gjorde han Only God Forgives och jämfört med Drive blev den ett enda stort frågetecken. Idag har hans nya film The Neon Demon biopremiär och jag är väldans nyfiken på den. Kanske vinner den på att förväntningarna på honom sänkts en aning? Hur som helst, det är en film som SKA ses. Frågan är bara….när?

.

.

.

2. Behöver världen en ny Mary Poppins?

Rob Marshall, mannen som regisserat två av filmvärldens sämsta musikaler (Chicago och Into the woods) ska nu alltså regissera Mary Poppins 2 eller Mary Poppins Returns som är filmens egentliga titel. 2018 kommer vi kunna få se Emily Blunt som den sjungande och dansande damen med paraplyet och frågan är: är detta verkligen en nödvändig film? Har världens samlade befolkning saknat en uppföljare? Och Rob Marshall? Whyyyyyy….

.

.

.

1. FOTBOLLS-EM börjar idag!

Precis så är det. EM börjar idag och därmed börjar även VM i logistik för Europas fotbollsintresserade förvärvsarbetare (som inte tagit fyra veckors semester). Hur ska man få ihop allt? På plussidan ligger matchtiderna, nattsömnen blir inte lidande MEN ändå, det finns ju andra grejer som bör hinnas med. Nåja. Jag tar en dag i taget och kommer se så många matcher som det bara är möjligt. Och Sverige ger sig in i mästerskapet på måndag. MÅNDAG. Anteckna!!

.

.

.

Publicerat

ONLY GOD FORGIVES

Jag jobbar i en färgbutik. Ibland stöter jag på problem som är mer intressanta än andra att försöka lösa, som till exempel när en målare ringer och gråter i telefonen och säger med skrovlig men sprucken basröst: Vad ska jag göööööra? Jag har satt åtta rullar svindyr tapet UPPÅNER?? Å det är tapeter med draaaaakar!

När jag inte jobbar i en färgbutik tittar jag på film. Ja, jag gör andra saker också men jag tittar ofta på film för att ”blåsa bort skallen” en stund, för att tänka på annat än arbete. När jag ser en film som i långa stunder får mig att tänka på jobb och endast jobb, är det då en fungerande film? Är den bra? Tjänar den sitt syfte? Är den underhållande nog?

I Only God Forgives spelar nämligen just precis den där uppånedvända draktapeten en mycket stor roll, dock tapetserad helt korrekt i filmen. Två tankemantran rör sig genom mitt huvud. ”Hur lyckas man tapetsera åtta rullar fel? Märker man inte efter EN att draken ligger på rygg?” och ”Fy fan vad snygg han är, Ryan Gosling”. Fortfarande befinner jag mig på en nivå som inte är helt okej för en godkänd film. Jag är en betraktare, jag är BARA en betraktare och det som händer på duken har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte. Det är som att gå på museum och beskåda konstverk. Vackert? Javisst. Spännande? Inte så värst. Engagerande? Inte ett dugg.

Filmen är våldsam och blodig men jag höjer inte på ögonbrynen, inte förrän det kommer till en scen som involverar vassa prylar och ögon, då rycker jag till men jag rycker inte till för att jag bryr mig om att snubben i filmen strax kommer bli blind, jag rycker till för att jag vet hur inihelvete ont det gör att få sylvassa nålar instuckna i ögat utan att bedövningen tagit ordentligt.

Filmen utspelar sig i Bangkok där Julian (Gosling) driver nån slags illegal boxningsklubb och hans äldre bror Billy säljer knark och längtar efter att ligga med en 14-åring. Saker och ting går snett (nähä?) och en mycket underlig ”polischef” kommer insmygande i bilden.

Jag har aldrig sett en man på film som går så sakta som denne polis. Han skrider fram och är som en blandning av Chao-Li i Falcon Crest, Hans Landa i Inglorious Basterds och en trött zombie, fast med ett nyslipat samurajsvärd på ryggen. Sen kommer grabbarnas mamma in i matchen, en skönt slöddrig Kristin Scott Thomas med extensions, orange nagellack, knallrosa läppstift och en attityd som gör att man borde ta upp frågan om det skulle vara körkort på att bli förälder. Fast hon är skön. Det är som att filmen börjar på riktigt när hon klapprar in i hotellreceptionen och helt enkelt lackar ur. Hon är som en elvisp filmen igenom, rör runt när soppan gått i stå.

Fast att kalla Only God Forgives för soppa är orättvist. Att jämföra filmen med mästerverket Drive (samma regissör och Ryan Gosling är med i båda) är inte heller schysst. Det här är helt enkelt en film som inte är helt solid och det är en film som inte fastnar hos mig, Ryan Gosling och förhandspepp till trots men det är inte en dålig film. Den berör mig bara inte. Ändå tänker jag ge filmen en fyra i betyg hela vägen hem från bion. Så skriver jag det här och inser att texten andas en tvåa men en tvåa är för lågt, en fyra för högt och en trea för tråkig – egentligen.

Jag såg filmen tillsammans med Johan och Henke och även Vrångmannen var på plats på förhandsvisningen. Vad tyckte dom? Hör jag ljudet av ett bröl nånstans i fjärran? Anar jag en hårdnackad analys av filmens handling? Klicka på namnen för att komma till deras bloggar. Själv tänker jag strunta i att det är tråkigt, filmen får det betyg jag tycker den förtjänar och det med en uppsprättad torso som grädde på moset.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 68

5. Peppen för Only God Forgives

Efter succén med Drive kan det inte bli annat än hjärtinfarktsvarning på det nya samarbetet mellan Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Bara en vecka kvar nu. Känns som det kan bli en lång vecka.

 

 

4. Champions League-finalen VS Handboll i Hallsberg

Imorgon är det värsta stora fotbollshändelsen på Wembley – och på TV. Samtidigt är det värsta stora handbollscupen i Hallsberg. Tänk att nåt så spännande som att två tyska lag gör upp om världens finaste klubblagstrofé kan kännas så obetydligt när man har chansen att se pojkhandboll live i en sporthall i Närke.

 

3. En dokumentär jag inte kunde stänga av

En kvinna hittas död vid en trappa. Den äkta maken hittar henne och ringer 911. Nåt som till en början verkar vara en tragisk olyckshändelse och inget mer än så utvecklas till ett drama direkt ur verkligheten, eller en spännande thriller om man så vill. Dokumentären The Staircase är lång men det gick inte att stänga av. Jag struntade i både middag och sömn, jag var tvungen att se den klart. Hela dokumentären går att se här. Den är värd tiden. Tro mig.

 

2. Anna Serner gör nytta i Cannes

På en presskonferens under filmfestivalen i Cannes passar Filminstitutets VD Anna Serner på att prata jämställdhet. Filmbranschen är rent skrattretande ojämnställd. 54 av 1000 filmer som tävlat om Guldpalmen har regisserats av kvinnor.  4 av 400 filmer som nominerats till en Oscar för bästa regi är regisserade av kvinnor. Pinsamma siffror kan jag tycka men vi är inte mycket bättre i Sverige – en av tio filmer de senaste 50 åren har regisserats av kvinnor. Det Sverige har som många andra länder saknar är en strategi som ska leda till att förändra dessa siffror och den strategin är Anna Serner en levande reklampelare för.

 

1. Mors-dag

På söndag är det Mors dag. Själv tycker jag alla dagar är mors dag. Jag har varit mamma i dryga sexton år och jag minns knappt hur livet var innan dess. Det var sannolikt bra då också men ynnesten att få bli mamma slår det mesta jag gjort. Det är så BALLT att få vara med, lära känna och se vad det blir av dom där coola människorna som låg i min mage för länge länge sedan. Därför kommer bloggen att tillägnas alla mammor hela helgen. Den blir en mors-dag-filmblogg-helg helt enkelt. Filmer om mammor, alla sorters mammor. Hurra för oss och alla våra mammor liksom!

Publicerat

FEAR X

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger ”tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.

Publicerat

PUSHER

Det är mycket Kim Bodnia härhemma nu. Det har en enkel förklaring och den stavas: Bron.

TV-serien Bron som går på SVT på onsdagkvällar är det bästa jag sett på TV på mycket länge och mycket av detta kan tackas just Kim Bodnia då han har en av huvudrollerna som den danske polisen Martin Rohde.

Men mellan varven då, vad ska jag göra för att mätta min Bodnia-abstinens? Jo! Jag grottar ner mig i den danska filmskatten såklart. Kim Bodnia (liksom Mads Mikkelsen) är med i det mesta som produceras i Danmark och trots att jag sett en hel del filmer med Bodnia ser jag honom i ett helt annat ljus nu. Därför ser jag om Pusher, det var i alla fall femton år sedan sist.

Pusher handlar om en heroinhandel slår fel. Langaren Frank (Bodnia) ska sälja brunt pulver till en desperat svensk snubbe han bodde granne med på kåken (Peter Andersson). Men dealen går käpprätt åt helvete då polisen finns på plats och syr in Frank. Han hann aldrig få pengarna av svensken och blir alltså själv skyldig sin leverantör dom där flera-hundra-tusen kronorna. Hur ska han få tag i dom? Bråttom är det ju också. Hans liv står på spel och vad gör man inte när man ser döden i vitögat?

För att riktigt komma in i den danska knarkarstämningen valde jag att se filmen utan text. Nej, nu ljög jag lite. Textningen funkade inte så jag hade inget val annat än att inbilla mig att jag gjorde det för den danska konstens skull. Tyvärr är inbillningen också rent skitsnack för jag har jättesvårt att förstå danska och jag får koncentrera mig som en närsynt hök för att hänga med. Men jag försökte och jag är tacksam att jag sett filmen förut, annars hade hela filmupplevelsen varit ett stort skämt.

Regissören Nicolas Winding Refn är bra på att inte krångla till grejerna. Han berättar historien enkelt och effektivt och det är inte särskilt snyggt men vem fan tror att en knarklangares liv är snyggt? Inte jag i alla fall. Nej, det här är verklighetstroget och köttigt och jag känner med Kim Bodnias Frank i allt han företar sig. Han har en hållning som i profil och i jämförelse får E.T att se rakryggad och stelopererad ut men jag förstår honom. Vilket pissliv han har. Vilken skitsituation han satt sig i. Usch alltså. Det är pis og papir. Frank har verkligen jokket i spinaten.

 

Publicerat

VALHALLA RISING

Att sitta bredvid mig och titta på Valhalla rising måste vara som att gå på bio med gänget från En annan del av Köping och se en otextad version av någon rulle regisserad av Sergei Eisenstein.

Alltså, jag kände mig som en riktig hjärndöing när jag redan efter fem minuter började ställa djuplodade frågor som ”Vad gör dom nu?” och ”Vem är han?”
Men vad tusan ska jag göra, JAG FATTAR JU INTE!

Filmen är tyst, den är skitig, den är snyggt filmad, den är våldsam, det skvätter blod och lera och Mads Mikkelsen är sjukt tuff i sin nydeffade tatuerade kropp men vad hjälper det när man måste vara Saida för att fatta vad den handlar om?

Dansken Nicolas Winding Refn har både skrivit och regisserat Valhalla rising och ligger även bakom Pusher-filmerna och den apknepiga Bronson och jag kan lugnt säga att jag lär inte tänker rusa till biografen när hans nästa film kommer. Jag tänker knappt fundera på att se den och OM jag får för mig att göra det ska jag se den sist av alla så jag kan läsa recensioner och få handlingen berättad för mig innan, för jag vägrar titta på en film av honom igen och känna mig som ett krockmongo för att jag inte hänger med i det mest fundamentala i film: storyn.

Publicerat

BRONSON

En spelfilm om Charles Manson? Ja, det kunde ju vara trevligt en vanlig enkel onsdagkväll. Han är ju rätt spännande och så har han ju haft ihjäl hon som då var Roman Polanskis flickvän. Jag förstår att det görs en film om honom.

Tjugo minuter in i filmen utbrister jag:
Charles BRONSON???

Ja, jag hade missuppfattat och blandat ihop hela grejen och det som jag vid första anblicken trodde var en boxarrulle och vid andra en inblick i en sjuk massmördares liv och leverne var alltså ingenting annat än en film om Charles Bronson, Englands genom tiderna mest våldsamma intern. De senaste 35 åren har han endast varit en fri man i fyra månader och i 30 av dessa 35 år har han suttit isolerad.

Jahaja.
Intressant?
Nä. Inte på en fläck.

Jag tror inte engelsmännen skulle tycka det var särdeles intressant med en spelfilm om Clark Olofsson heller. För visst underlättar det om man vet vem Charles Bronson är och visst hade filmen fått en lite bättre start i mitt medvetande om jag inte trott jag skulle få se något helt annat.

Likväl. Det är en jävligt skum film. Jag bryr mig inte nämvärt om denna sjuka människas förehavanden. Det bästa i hela filmen är när hans psykavdelning idkar minidisco och kör fri-och-fuldans till It´s a sin med Pet Shop Boys. Då skrattade jag gott för ett par sekunder.