Etikett: Nicole Kidman

Publicerat

BACK TO THE 80´S: LUGNT VATTEN (1989)

.

.

.

Asså, tänk så sjukligt spännande denna film var när den kom. Tänk så nyskapande den var, så speciell. Åtminstone var den det för mig.

Nicole Kidman var ett helt nytt ansikte, hon var ung, uppnäst och hade vackra ljusröda lockar och Sam Neill, jag tyckte verkligen han var jättesnygg då. Antagligen blev han lite extra spännande i en sjuttonårings ögon när han i filmen var tillsammans med denna unga Nicole och dom var ensamma på en stor och fin båt mitt ute i ingenting, bara dom och vatten. Det kändes så lyxigt och vuxet på nåt vis.

Sen kommer Billy Zane in i bilden och den lyxiga känslan försvinner i ett huj. Han är en förunderlig man vars yrkesmässiga bana inte direkt gått spikrakt uppåt från Lugnt vatten, så kan man väl säga? Tvärtom mot Nicole Kidman, så kan man väl också säga? Billy Zane är verkligen ingen Guds gåva till teaterförbundet men i den här filmen är han som klippt och skuren. Iskall och svinäcklig.

Apropå iskall, det är en sak som slår mig när jag ser om filmen. Det jag upplevde som isande spänning 1989 upplever jag nu endast som isande kyla. Det finns ingen som helst värme i filmen, jag uppfattar inga som helst kärlekskänslor eller passion mellan Sam Neills John och Nicole Kidmans Rae, jag skulle kunna gå så långt att jag säger att jag faktiskt inte tror på dom som par. Och när jag inte tror på dom som par så bryr jag mig inte lika mycket. Och när jag inte bryr mig lika mycket så blir filmen per automatik mindre spännande. Och när en film som denna inte längre är spännande vad är den då? En liten lort?

Nej, riktigt så illa är det inte men jag blir inte alls lika bortsvept den här gången. Filmen är fortfarande en fungerande thriller men inte den omskakande händelse som jag upplevde den vara 1989.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2014:

Det här är den nästa sista filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18 kommer den allra sista. En mysig avslutning blir det, helt klart.

Publicerat

THE RAILWAY MAN

Om vi säger såhär, jag tror inte det finns så många som har svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen längre men det finns å andra sidan människor som har svårt att välja mellan varmvit och lite lite mindre varmvit när det ska målas väggar. Tänk om denna veliga människa ska regissera en film. Tänk tanken.

Ojojoj, jag fick massa pengar här nu, wååååååååw uj uj uj nu ska jag göra en sån jääääääla bra film asså men hrmmmmmp vad ska jag göra för nåt dårå, ett romantiskt drama, en krigsfilm, en hämndfilm, nåt mysigt, nåt iskallt, en boats, en linjär historia eller en som hoppar i tiden? Äsch, va tusan velar jag för? Varför välja när jag kan få…ALLT?

Jag tror att regissören till The Railway Man Jonathan Teplitzky resonerade precis såhär. Jag tror att han var i det närmaste ohärligt omständig och jag har svårt att tro att dom inblandade skådespelarna hade koll heller. Jag tror att Colin Firth och Nicole Kidman gjorde sin grej och jag tror inte dom tänkte ett skit på slutresultatet och jag tror att den överskattade War Horse-skådisen Jeremy Irvine tackade ja för att han var trött på att käka nudlar för hur ska man annars kunna förklara att han ibland (men inte alltid – bara för att vela lite till) mimar till Colin Firths röst när han spelar honom som ung?

Jag blir helt enkelt inte klok på den här filmen. Den är både välgjord och hafsig samtidigt, jag både bryr mig om paret Eric och Patti (Firth och Kidman) och skiter en hel hög i om deras förhållande överlever eller inte. Filmen känns bara….konstig.

Att jag ger den en tvåa beror på scenerna som Nicole Kidman och Colin Firth har tillsammans. Dom två misslyckas inte, dom kan inte göra dåligt ifrån sig på arbetstid och då jag gillar båda väldigt mycket njuter jag en hel del av att se dom jobba. Men resten av filmen…. Tillåt mig se ut som ett frågetecken.

Publicerat

Fredagsfemman #120

5. Nicole Kidman

Trailern till filmen om Grace Kelly (som har premiär idag) gör mig noll komma noll procent sugen på att se filmen men jag kommer antagligen se den ändå vad det lider. Jag brukar ju göra det när Nicole Kidman är inblandad. Jag gillar Nicole Kidman. Finfin skådis. Lång också. Och nybliven singel vad det verkar.

.

.

.

4. Varför är det bara EN film som har premiär 6 juni?

Det är min tur att välja filmspanarfilm den helgen. Tänk om jag hade kunnat välja Oculus, A million ways to die in the west, Transformers 4, nya Apornas planet, Jupiter Ascending eller *hjular nedför Götgatsbacken* Guardians of the Galaxy. Men nä. Inte dä inte. Nähä. Lite bläk men va fan, det måste gå ändå helt enkelt. Kämpa liksom.

.

.

.

3. RAW-gate

Alla som har Twitter och kan läsa borde ha sett någon del av bråket mellan Karin Adelsköld, Mårten Andersson och tidningen Amelia. Eventet Amelia Comedy Queen skulle hållas på Mårtens RAW Comedy Club, ett sätt att få fram nya kvinnliga komiker i rampljuset, illa formulerade mejl publicerades offentligt och sen började det kastas bajs. Karin Adelsköld fungerade som coach till dessa rookies, en oavlönad sådan. Ideellt arbete alltså, för en god sak. Jag ska inte gå in på detta alltför mycket här (all info finns att läsa här för den intresserade) men Karin fick till en sån överjävla rolig mening på sin blogg att jag bara måste citera den här: ”Och vi måste ändå ge Tidningen Amelia beröm för att de lyckats säga upp ett ideellt arbete utan avtal på grund av att det kom fram två förslag!”

.

.

.

2. Champions League-finalen

Imorgon är det dags. Real Madrid möter Atlético Madrid i Lissabon och något av lagen kommer att vinna Champions League 2014. En liten höjdpunkt i väntan på fotbolls-VM. Men snart är väntan över. FYRA ÅRS väntan är snart över. Helt fucking insane!

.

.

.

1. X-men-peppen

Idag har X-Men: Days of future past premiär. Jag är superpepp. Jag är så pass pepp att jag ska vänta med att se filmen en vecka eller så. Jag har nämligen en sneaky deaky-plan med när, var och hur jag ska se den. Jag återkommer om min plan slår in. Slår den inte in får jag väl se den på Heron iklädd kevlarväst och knogjärn efter nästa helg nån gång men å andra sidan, jag återkommer då också. Den här filmen kommer jag inte missa.

Publicerat

STOKER

Nicole Kidman får passa sig lite nu. Jag älskar henne som skådespelare men skillnaden mellan det perfekta utseendet och en badanka är mindre än vad många tror.

Det tar ganska lång tid in i filmen innan jag tänker på någonting annat än Nicole Kidmans överläpp och det faktum att den tatuerade killen i Prison Break, Wenthworth Miller,  skrivit manus. Hade filmen varit överväldigande jätteintressant hade tankarna inte flugit iväg såhär, då hade jag tänkt på India Stoker (Mia Wasikowska) och hennes familjs öde när pappa Stoker (Dermot Mulroney) så tragiskt gått bort och mamma Evelyn Stoker (Nicole Kidman) försöker sörja på sitt iskalla vis. Så kommer pappans snygge bror Charlie (Matthew Goode) som India inte ens visste fanns och ska bo hos dom i det stora pråliga huset. Charlie är konstig och lite het tycker India som smyger omkring i bowlingskor, spelar piano och onanerar i duschen när hon är smutsig och leran som rinner ner i badkaret ser ut som bajs.

Egentligen är det inget större fel på filmen men jag tror att den behöver ett par tittar för att bitarna ska falla på plats och en omtitt intresserar mig inte jättemycket just nu. Men det jag bär med mig är slutsången, Becomes the color med Emily Wells, som är en helt PERFEKT avslutningslåt, att Wentworth Miller skrivit manus samt att Nicole Kidman är på vippen att transformeras till badanka. Jag kom liksom inte längre än så.

Publicerat

MARGOT AT THE WEDDING

Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.

Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.

Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.

Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.

Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!

Publicerat

BIRTH

Utan egentlig baktanke blir det tredje lördagen på rad med en Nicole Kidman-film här på bloggen och i min värld är det bland det bästa som finns. Om jag fick bestämma skulle Nicole Kidman göra tio filmer (minst!) om året.

Men jag ska inte klaga, hon jobbar på bra och tack vare det så går det fortfarande att hitta ett fåtal filmer med henne som jag inte sett. Birth var en sådan film, en film jag medvetet valt att lägga på finhögen för en regnig dag.

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt på alla möjliga sätt så jag pillade fram den sista Kidmanfilmen jag hade på lager och kröp upp i soffan. Birth. En historia om en man som dör och lämnar efter sig en sörjande fru, Anna (Kidman). Tio år senare får kvinnan besök av Sean (Cameron Bright), en tioårig pojke som hävdar att han är hennes man, reinkarnerad. Han är trovärdig, han är ihärdig och Anna har svårt att tänka klart. Pojken säger att han älskar henne och att hon inte ska gifta sig med sin nya kärlek, han sitter dessutom inne med massor med information, sånt han i rimlighetens namn inte borde kunna veta.

Rimlig är ett ord jag fastnar vid här. Är den här filmen rimlig? Är den trovärdig? Är det science fiction eller skulle det kunna vara sant? Om Anna får känslor för den unga Sean, är det pedofili? Filmen gränsar liksom mellan det smaklösa och det konstnärligt fantasieggande och min dom hamnar nånstans där emellan. Jag tycker filmen har ”nåt”, frågan är vad.

Visst är det en kittlande tanke det här med reinkarnation och visst gör idén sig bra på film. Jag har inte en tråkig sekund när jag ser filmen och hjärnan får jobba en del men samtidigt är det en film som jag troligtvis inte kommer att se om. Soundtracket komponerat av Alexandre Desplat är desto troligare att jag kommer lyssna på igen. Han är VÄLDIGT begåvad den mannen.

Publicerat

DOGVILLE

När jag var kanske fyra år gammal byggde min morfar ett dockhus till mig. Han tyckte det var humbug med dom där skåpen i tunn masonit eller dom svindyra av plast, han ville att jag skulle ha ett riktigt hus, ett hus som såg ut som ett hus, betedde sig som ett hus, luktade som ett hus men var en illusion.

Så han sågade, spikade, tapetserade, la en bit av sin egen orangemönstrade toalett-heltäckningsmatta i dockhusets lilla badrum, tapetserade väggarna med samma textiltapeter som han själv satt upp i sitt och mormors hus när det byggdes, fixade till gardinstänger med ornamenterade knoppar och drog el. Varje rum hade en egen taklampa som han designade efter färgade minimala glödlampor som han säkert hittat i nån gammal teknisk pryl på jobbet och vardagsrummet fick en golvlampa med knypplad skärm. Det var riktigt porslin i badkar, handfat och toalettstol, det var snirklad metall som trappräcke och hela huset luktade…morfar. Det luktade som det gjorde i deras hus och när jag stängde dom perfekt gjorda dörrarna som skyddade huset från damm och andra barns inkräktande fingrar så låste jag in även lukten men ändå satt den fast i min näsa och nu såhär 37 år senare sitter den fortfarande kvar.

Jag märker lukten läskigt tydligt när jag tittar på Dogville. Redan första scenen gör att jag minns både dockskåpet och morfar ohyggligt tydligt trots att det enda jag ser är tejpade vägar och hus utan gavlar. Lars von Trier har skapat Dogville, en hittipåstad som med enkla, få eller inga kulisser gör att jag tvingas till att koppla på fantasin för att kunna ta till mig filmen. Det är som att se riktig teater fast på film, något jag vet retar många. Mig kan det reta ibland, just för att jag inte är beredd, kanske inte orkar få igång ”teatertänket”, kanske önskade mig en verklighetsflykt jag inte fick. Dogville ger mig en redig flykt på många sätt men kanske inte på det sättet jag trodde. Att morfar och Lars von Trier skulle ha nåt gemensamt som smälte samman i min filmhjärna hade jag nämligen aldrig kunnat tro och jag inbillar mig att det är den fascinationen som gör att Dogville verkligen appellerar till mig.

Dogville har en IMPONERANDE rollista och jag kan förstå det. Många skådespelarveteraner borde (?) tycka att det här är ett enormt häftigt experiment att få vara med om och jag kan tänka mig att von Trier inte hade svårt att få sina favoriter att tacka ja. Det här är liksom inte roller som görs med vänsterhanden i väntan på en stor påse pengar, det här är ACTING THE REAL WAY. Inga bluescreens, inga greenscreens, nga pålagda effekter alls eller ens uns av försköning. Det är precis som att sitta på första parkett på nån av världens stora teatrar och beskåda ett SKÅDESPEL.

Jag vet att det fortfarande finns många som ifrågasätter Nicole Kidmans talang (hur man nu kan göra det efter allt hon gjort) men hennes roll som Grace borde kunna bevisa för den mest grumpiga anti-Kidman-proklameraren att hon är tokvass på det hon gör. Alla skådespelarna briljerar visserligen men att Stellan Skarsgård gör det förvånar mig inte eftersom jag sett honom många gånger på ”riktig” teaterscen men att Paul Bettany, pappa till en egen Stellan, lyckas få mig så pass imponerad är imponerande. Sen gör John Hurt ett jättejobb med att som berättarröst rama in hela historien på ett sätt som gör det närmast myspysigt.

Min kompis fick en fribiljett till förhandsvisningen av Dogville och jag hör hennes dom i öronen som om det var igår. ”Jag gick efter halva. Det fanns ju inga grejer, det var ju ingen film, dom spelade mot…ingenting. Vilken skit!” Det här är första gången jag ser Dogville och jag kan inte hålla med henne. Dogville ÄR en film men det är en mycket annorlunda sådan och det är inte sista gången jag besöker den påhittade staden. Jag vill dit igen, jag vill känna lukten, jag vill utmana min fantasi och jag vill minnas morfar.

Läs gärna Rebeccas ingående text om filmen och  Jojjenito har sett den men var kanske inte lika betuttad som jag.

 

 

Publicerat

THE INVASION

Att hänga med Nicole Kidman nån timme eller två en vanlig vardagskväll kan ibland kännas som ett riktigt skavsårsplåster för en sargad själ. Jag hade Dogville som Plan A men tänkte om och jag tror min omtanke gav frukt. The Invasion visade sig nämligen vara nåt så härligt som en mitt-i-prick-film. Just precis denna dag, denna tid och vid denna sinnesstämning var filmen i det närmaste perfekt.

The Invasion är nåt så härligt som en bitvis extremt nervkittlande sciencefictionfilm som ibland gjorde att mina tankar for mellan A.I, 28 dagar senare, Contagion, Dawn of the dead och svenska uttryckslösa hubbotar. Det kunde vara sämre, mycket sämre.

Carol Bennell (Nicole Kidman) är en psykiater med egen praktik. En dag får hon en kvinna som söker hjälp för att hennes man känns inte som hennes man. Dom har varit gifta ack så länge men hon känner inte igen honom. Detta är något som många washingtonbor kan skriva under på då många invånare i fått sin hela sitt uttrycksmönster utplånat även om dom rent fysiskt ser ut som sig själva.

Carol har sonen Oliver med ex-mannen Tucker (Jeremy Northam) och när Tucker börjar bete sig allmänt underligt lägger Carol ihop ett och ett men utan att hitta fram till summan två. Det är nåt lurt här. Nåt är väldigt väldigt….konstigt. Och konstigt är det och spännande som tusan med.  Jag kan inte släppa blicken från TV:n, inte ens om jag skulle vilja.

Varje gång det här händer känns det som att jag fått en riktigt fin present. Jag blir lite nipprig i kroppen och känner filmisk lycka på det där viset jag (alltför) sällan gör. Kanske är The Invasion inte alls den hit som jag upplever den som, kanske hajpar jag den alldles för mycket eller…kanske inte.

Jag väljer att citera Marie Serneholt i det här läget som i sången Salt And Pepper lyckas förmedla precis vad jag känner just nu. ”Boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom and I can´t hide”

Publicerat

THE PAPERBOY

Jag känner mig lite smutsig.

Jag har precis sett klart filmen som fick filmmänniskorna i Cannes att sätta canapéerna i halsen. Det här är filmen där Nicole Kidman kissar på Zac Efron som ligger medvetslös på stranden alldeles söndertrasad  av brännmaneter och det här är filmen där Nicole Kidman onanerar i fängelsets besöksrum framför en dödsdömd John Cusack med extremt otvättat hår.

John Cusack spelar slemtorsken Hillary Van Wetter, en man som sitter i fängelse för att ha mördat en polis och han har precis friat till sin white-trash-brevvänsfästmö Charlotte (Kidman). Charlotte försöker hitta någon som kan hjälpa henne att få Hillary frikänd och Miami Times-journalisten Ward Jansen (Matthew McConaughey) blir den som kollar igenom bevisen än en gång men hjälp av sin vän Yardley (David Oyelowo) och lillebror Jack (Zac Efron).

Det här är filmen där Matthew McConaughey agerar allt annat än den ordinära snygglo-hetero-macho-man med ständig glimt i ögat som han ofta spelar och det är det som gör filmen så intressant. Alla skådespelarna har fått nåt redigt blodigt broskigt kladdigt köttben att bita i och jag sitter mest och….och…..och…..häpnar.

Nicole Kidman har gått upp ett antal kilo för den här rollen och jag är väldigt förvånad att hon inte blev oscarsnominerad för sin insats. Kanske är det filmens ”fel” mer än att hon inte var bra nog, jag kan nämligen inte tänka mig att amerikanerna är assugna på att ge den här lortiga, halvsunkiga, underliga filmen mer uppmärksamhet än den redan fått. Även John Cusack har ”flobbat på sig” en aning och jag som inte gillar honom även när han är fräsch och snäll, jag har uppenbara problem med att se honom här. Inte så att han är dålig, nejdå, han är bara äcklig och otäck.

Det här är regissören Lee Daniels första film efter Precious och dessa två filmer har inte mycket gemensamt. Själv tycker jag att The Paperboy möjligtvis liknar Killer Joe i stil och utförande (om jag nu måste hitta nåt att jämföra den med) men inte ens det känns rätt. The Paperboy är helt enkelt en film som inte liknar nåt annat jag sett förut och jag gillar det. Jag gillar att se en utåtagerande Nicole Kidman i knallgul capribyxa, brunsmutsig i baken efter att ha suttit och gnussat på en gräsmatta en stund. Jag gillar inzoomningen av John Cusacks spermakladdiga fängelsebyxa. Jag gillar Macy Gray som filmens röda tråd och den enda i filmen som känns riktigt normal, familjen Wards husa Anita. Jag tycker om Zac Efron som försöker tygla sina hormoner när Charlotte är i närheten och jag tycker om alla underfundiga klipp till djur/inälvor/annat konstigt som ger filmen en stämning som är helt unik.

Men, som sagt, jag känner mig smutsig. Undrar om helkroppspeeling med flingsalt hjälper eller om det är aceton och svinto som gäller.

 

Publicerat

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!

 

Publicerat

FREDSMÄKLAREN

Härom veckan såg en nyare film av regissören Mimi Leder och bestämde att ett av mina sommarprojekt skulle bli att se om en annan av hennes filmer – Fredsmäklaren.  Jag mindes den som helt okej och det kändes inte som en särdeles stor uppoffring att behöva återse George Clooney och Nicole Kidman i vad för film det än må vara.

Fredsmäklaren är dessutom anledningen till att jag använder mig av svenska titlar istället för originalditon (om möjligt) i mina blogginlägg. När filmen kom (1997) hade jag nämligen en lång och ingående diskussion med en bekant och tillika anglofil som inte kunde förstå varför filmen hette The Pacemaker. Den heter The Peacemaker, envisades jag men han sa nej, knäppte mig på näsan, hånade mig för min bristande engelska och fortsatte att sin larviga analys av filmen för att komma fram till att den egentligen handlade om livsuppehållande åtgärder i Iran (hur nu kärnvapen kan ses som sådana?), därav titeln. Efter denna orerande batalj bestämde jag mig för att hellre framstå som töntig genom att referera till filmers svenska översatta titlar än att svänga mig med originaltitlar och riskera att det blir fel. Jag sejfar helt enkelt. Sån är jag liksom.

Ett tåg med kärnvapen exploderar i det forna Sovjetunionen och Vita Husets kärnvapenexpert  Julia Kelly (Kidman) får i uppgift att ta reda på vilka som ligger bakom detta och varför. Terrorister är hennes självklara svar men blir under en presskonferens högljutt ifrågasatt av översten Tom Devoe (Clooney) som tittat på satellitbilderna och sätter fingret på sånt hon uppenbarligen missat. Dom tvingas samarbeta, hon med sina torra analytiska faktakunskaper och han med sina tveksamma personliga lösningar på problem och känningar långt ner i den ryska undre världen. Världsfreden hotas, terrordåd planeras och vart ska dom slå till? Jo, New York såklart.

Alla filmer som är gjorda innan 2001 och som  handlar om terrorattacker i just denna stad får mig att bli illa till mods. Det är jobbigt att se, fan, om manusförfattare kunde förutspå detta hur tusan kunde det sen få hända? Det är klart att jag fattar att hemskheter som dessa inte går att förhindra, vem kunde veta, vem kunde ana, men det hindrar mig inte från att få en klump i magen. Det blir lite för nära verkligheten för att jag ska kunna se filmen enbart som en actionfilm-vilken-som-helst, vilket den naturligtvis var 1997.

Hur funkar då Fredsmäklaren 2012? Jo, sådär tycker jag. Det är fortfarande en helt okej film, dock känns den daterad och är inte alls lika ”snygg” som jag mindes den. Hans Zimmers överdådiga musik är sådär 90-tals-too-much vilket funkade superbra i Rött hav men mindre bra här. Musiken blir så mastig att den ibland tar över bilderna. Clooney och Kidman är båda trovärdiga i sina karaktärer, det är en njutning att se dessa två agera tycker jag. Alltid. I alla sammanhang.

Det som slog mig starkast vid denna tittning och som jag inte tänkte på alls när jag såg filmen 1997 var biljakten som sker i mitten av filmen. Den är filmad och vinklat på ett genremässigt rätt annorlunda sätt, jag skulle kalla det ett kvinnligt vis om man nu kan och ska blanda in genusfrågan i actionscener? Att tokköra, galet svänga, köra på hårda föremål, sånt gör ONT när man sitter i bilen. Säkerhetsbältet skär in, kroppen får stryk och det går inte att varken köra eller vara passagerare och bibehålla vilopuls. Punkterade däck kan inte fortsätta rulla i hundranitti utan att det blir problem, trottoarkanter sätter stopp för vassa fälgar, bilar pajar och stannar. Mimi Leder har fattat prylen och jag vill egentligen inte göra en grej av att hon är en kvinnlig regissör men hon ÄR det och i scener som dessa märks det tydligt . Jag tycker det är bra. Mer sånt! Mer annorlunda infallsvinklar, kvinnliga regissörer eller ej! Vi vet hur sprängningar ser ut The-Michael-Bay-Way, vi vet hur James Bond tar kurvor med sina sportbilar, vi vet hur Steven Spielberg visar på relationsproblem. Det är befriande att någongång ibland få se något liiite annat även om det i grund och botten är simpel amerikansk action enligt formuläret 1A.

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

TRESPASS

Kyle Miller (Nicolas Cage) åker runt i en Porsche och säljer diamanter, det är vad han gör. Uppenbarligen är han duktig och säljer dom dyrt för han bor i en kåk (eller kanske snarare ett fort) som skulle få om inte Brangelina själva så väl deras städpersonal att dreggla rätt hårt.

Kyle är gift med Sarah (Nicole Kidman), en kvinna som uppenbarligen tycker om både pengar och sin man men kanske inte så mycket det faktum att han sällan är hemma. Tillsammans har dom dottern Avery (duktiga Liana Liberato) som är inne i bryta-sig-loss-och-rebella-mot-nejsägande-och-frånvarande-föräldrar-fasen. Det är liksom inte en aura av familjemys som spruttar ut genom TV-rutan, nej det är snarare isande kyla, ett kliniskt rent och snyggt yttre och en stämning som går att skära i med en såndär bullig smörkniv man täljde i slöjden.

Kyle har precis kommit hem men ska iväg igen samma kväll och Avery tjatar som en galning för att få gå på fest med ”the bad influence” Kendra. Sarah säger nej till festen för att hon vill äta en gemensam vanlig middag med sin familj men det enda som händer är att mamma Sarah byter om till svart festblåsa, Avery låser in sig på sitt rum och vägrar komma ut och Kyle, ja han ska ju åka igen. Diamanter att kränga, ställen att vara på, yada yada och Sarahs besvikelse går inte att dölja. Så ringer det på porttelefonen. Polisen står utanför grinden och vill komma in. Det har varit en inbrottsvåg i området och dom behöver kolla att allt är som det ska.

Poliser my ass, HA, det fattar ju en blind att det där inte är poliser men Kyle och Sarah är icke klädsamt blåögda och öppnar grindarna. Självklart är det inga poliser, det är andra klassens tjommar och förhoppningen om en mysig kväll gick i stöpet på många sätt – och inte enbart för Sarah.

Jag vet inte exakt VAD jag hade hoppats på med den här filmen men jag hade nog ändå trott på mer än det blev. Regissören Joel Schumacher har ändå gjort en hel del av filmiskt värde genom åren (Klienten, The Lost Boys, Falling down och Phone Booth för att nämna några), Nicolas Cage är ingen favvo hos mig direkt men det händer att han blixtrar till ibland och Nicole Kidman är Nicole Kidman, en av mina stora kvinnliga skådespelarfavoriter. Självklart trodde jag inte det var en kalkon jag skulle se men såhär med facit i hand borde det ha räckt med att kolla in filmpostern för att inse faktum: Nic Cage är inte kräsen, snubben behöver stålar!

Dom senaste uppstramningarna i ansiktet borde ha gjort stora hår i plånboken och han behöver påfyllning. Schumacher hör av sig med ett skitmanus, strösslar Cage ego med Kidmans ankiga underläpp och vips blev det en ”actionthriller” som kommer sitta lika fast på Videotoppen som ett urtuggat tuggummi gör under skosulan.

Jag hatar att säga det men allt med den här filmen är rent jävla dålig. Jag har sett så mycket skräp den senaste tiden att jag snart borde vara immun men jag har ett par celler kvar i kroppen som vägrar acceptera att det görs så här pass usel film. Manuset är ett skämt, klippningen är så konstig att jag ibland inte ens vet var karaktärerna befinner sig i huset och det är tonvis med logiska luckor och övertydligheter (när en spikpistol zoomas in så måste någon nämna att ”där är en spikpistol!”, nähääääää, som om vi skulle MISSA detta faktum annars) och Nicolas Cage ser ut som han har en köttmask på sig. Tjejerna klarar sig med hedern i behåll men mer än så är det inte.

Joel Schumacher blir 73 år i år. Dags att gå i pension nu?

(en vääääääääldigt svag tvåa)

 

Publicerat

MIN LÅTSASFRU

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och ”sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?